Väsby Rock Festival – Fredag, Dag 1!

Vad passar sig bättre än att arrangera Sveriges största rockfestival för melodisk hårdrock och Aor än i UpplandsVäsby! Internationella storakter som Europe, Candlemass, H.E.A.T och Malmsteen har alla sina rötter här. Kommunen har numera ett litet kulturarv att förvalta. Men det handlar i grund och botten om kärleken till musiken för att lågan hos eldsjälarna ska brinna. Huvudarrangören Micke Rosengren är precis en sådan där eldsjäl som krävs för att skapa en lyckad festival. Väsby Rock är väldigt nichad inom den melodiska rocken och det är förmodligen det som gör att det funkar. För goda förebilder inom den melodiska hårdrocken finns det ju gott om här i Upplands Väsby.

Festivalen är belägen på Vilunda idrottsplan och de 2 scenerna är placerade på kortsidorna mitt emot varandra och det är ett bra upplägg. När den ena scenen är igång så roddas det för nästa band på den andra och vice versa. Det finns även en läktare med tak som man kan sitta i och skyla sig vid stark sol och eventuella regnskurar. Vi kommer till festivalen runt middagstid på fredagen. Det är kylslaget och lite blåsigt i luften. Det är redan något hundratal i publiken på plats. Första band ut är Kardinal Sin ( f.ö. hemmavarande just härifrån Upplands Väsby) och här är det svensk melodisk powermetal i samma anda som Queensryche och Helloween som gäller.

Hos publiken är det bandtishor, tygmärken, jeans och läder som gäller och vem hade väl trott något annat? Publiken verkar i allmänhet vara synnerligen intresserade och inlyssnade på sin musik. I publiken står man mest och lyssnar intresserat och fyllan är i stort sett obefintlig. Det är städat och rent på festivalområdet och det verkar överlag vara en synnerligen välarrangerad festival. Man ska ha klart för sig att det ligger mycket ideella krafter bakom för att arrangera denna typen av festival.

Nästa band är Rebel Road och detta fick mig att gå igång på alla 8 cylindrar. Bluesbaserat 70-tals hård rocknroll tunggung tydligt influerat av Aerosmith, Ac/dc, Skynyrd och ZZ Top och sämre förebilder kan man ju ha. Bra låtar har de också, men jag saknar en dos av lite charm och utstrålning hos Rebel Road.

Stockholmska M.o.b. var nästa band att spänna musklerna med sin tunga klassiska riffhårdrock och det lät riktigt bra. Det duggade lite regn från luften men det verkade inte bekomma publiken något nämnvärt. 220 Volt tillhörde toppskiktet av hårdrock band i Sverige under 80-talet och man spelade in framgångsrika plattor och lirade förband till bl.a Ac/Dc och Nazareth. Nu gör man ett bejublat framträdande här på Väsby Rock. Publiken har numera strömmat till och 220 Volt verkar fortfarande vara mäkta populära. I alla fall här i Väsby. Man levererar med stor utstrålning och det låter fantastiskt bra.

Gotländska Jono var nästa band att gå på med sin teatraliska och lite proggresiva powermetal. Det är väl ingen direkt tillfällighet att gitarristen Stefan Helleblad återfinns i Tyska powermetalhjältarna Within Temptation.

Astral Doors från Dalarna blåste på med sin Rainbow och Dioinfluerade Metal. Vädret har gått från kall snålblåst till ljummet solsken och nu är det riktigt behagligt här. Publiken verkar gå entusiastiskt från band till band på festivalen och det bådar för att de är synnerligen intresserade av sin musik. Lite av i-landsproblemet med gengernichade festivaler är att publiken kanske inte orkar se alla band en hel festivaldag. Men det verkade inte bekomma publiken så här långt i alla fall.

Melodiskt gitarrdrivna Edens Curse lät riktigt bra och proffsigt. Men det blir så uppenbart fel när man endast ser 2 musiker sjunga kör och man hör en hel gospelkör i bakgrunden. Tyvärr blev det också lite jämntjockt i längden och låtarna är för odynamiska och allt flyter ihop till en gröt av ljud. Melodiska och proggresiva band tycker jag behöver ha ett dynamiskt låtset om det ska bli intressant att lyssna på.

Madmans Lullaby är ett superproffsigt Carlifonienbaserat band i samma skola som Lynch Mob och Tesla. Sången är riktigt bra och låtmaterialet lika så. De har ett starkt låtmaterial och går definitivt hem i min skola. Synd att publiken inte riktigt fattade hur bra det var för många verkade ha tagit lite siesta vid det här laget. Det är väl förvisso tyvärr befogat med den mängd bra band som presenterats idag och den tidiga starten på dagen.

Åge Sten Nilsens Ammunition var ett riktigt vitaminpiller för trötta festival besökare. Här var det spelglädje, attityd och karisma som gäller. Vi återfinner här idel rutinerade musiker. Sångaren Åge Sten Nilsen känner vi ju från Norska Wigwam. Eric Mårtensson från Eclipse/ W.e.t. Robban Bäck på trummor från Sabaton och den ultracoole karasmatiske basisten från King Diamond nämligen Hal Patino. De körde bland annat fantastiskt underbara Wigwam låten "It's hard to be a rocknroller". Ammunition var festivalens hitills bästa band!

Sen blev det allehanda ihopkok när Väsby Allstars ändrade scenen. Ut på scen kommer Herr Zinny Zan på sin gula Hd. Välkända musiker som t.ex. Tony Martin ( Black Sabbath) Tomas Vickström ( Candlemass), Cherie Currie ( The Runaways), Johnny Lima, Stefan Gunnarsson ( Så ska det låta), Chris Laney ( Shotgun Messiah), Ludvig Turner ( Idol) Nalle Pålsson (Treat) Björn Höglund ( Easy Action), Martin Sweet ( Crashdiet) Vi fick höra allehanda covers av Thin Lizzy, Ac/dc, Talk of the town, Bon Jovi, Neil Young, Dio, Judas Priest, Runaways, Black Sabbath.

Sen blev det dags för Väsbys stoltheter H.E.A.T. och de behöver väl ingen närmare presentation vid det här laget. Sångaren Erik Grönwall var riktigt övertänd och bandet lika så. De visade sin ålder till trots på stor rutin och utstrålning och frågan är om inte H.E.A.T tillhör toppskiktet av liveband vi har i det här landet. Erik Grönwall är ett enda stort leende energiknippe med en gudabegåvad röst. Publiken älskade H.E.A.T som gjorde stor succé och fattas väl annat på självaste hemmaplan. Jag förstår verkligen varför de är så populära. Låtarna är skitbra och de levererar energi och spelglädje live så det står härliga till.

Tyvärr orkade inte större delen ta del av Danger Danger som gick på strax efter midnatt. Den alltid lika glade och spexige Ted Poley höll låda med allehanda galenskaper som att t.ex ränna ut i publiken och tatuera sig på scenen. Vi fick höra underbara Danger Danger klassiker. Humor och spexerier blev en underbar avslutning på fredagen på Väsby Rock.

Fler bilder från dag 1 hittar ni HÄR

Läs vidare om dag 2

Text: Tobbe Skogh
Foto: Jimmie Sonelius (jimmie.sonelius@rockbladet.se)