Black Star Riders - ett fullgott Lizzy-substitut

Utan några större förväntningar tog sig Rockbladet till Debaser Medis för att ta reda på om Black Star Riders skulle lyckas med att förvalta Thin Lizzys låtskatt och hur den nya plattan skulle göra sig live. Det visade sig gå över förväntan.

Upptäckte som 12-åring Thin Lizzy via Gary Moores Out In The Fields-singel med Military Man på baksidan. Bredvid den där ärrige gitarrguden från Belfast på omslaget så står en cool filur och kikar under lugg. Det var självklart Phil Lynnot. Lizzy hade splittrats två år tidigare och Lynnot själv dog tragiskt bara några månader efter gästspelet på Moore-plattan. Så jag fick tyvärr aldrig uppleva Irlands absolut finaste bidrag till hårdrockscenen livs levande på en scen.

Black Star Riders har kuskat runt som Thin Lizzy i en mängd olika grupperingar men i samband med inspelningen av nytt material bytte man namn till till BSR av respekt till Phil Lynnot. Idag är det endast Scott Gorham som var med under Lynott-åren vilket resulterat i viss coverbandvibb.

På Debaser Medis är det känslan av en ödslig fritidsgårdspelning när det andra förbandet Bonafide kliver på efter schweiziska The Weyers. Det pratas om blott 240 sålda biljetter av 1000 (där merparten av biljettinnehavarna dyker upp först till huvudakten) och det är första gången jag ser Debasergolvet under en konsert. Sådant här gör lite ont men Pontus Snibb och company håller modet uppe och fyller våra huvuden med rock som om det vore ett fullsatt Madison Square Garden. All kredd till dessa gossar som glatt meddelar att de kommer lira på Sweden Rock Festival i sommar för första gången på fyra år.

Längst fram vid scenen är promillehalten ungefär lika maxad som snittåldern när Black Star Riders tuffar upp på den stiligt upplysta scenen. Mediokra Bloodshot från BSR:s första platta All Hell Breaks Loose inleder men redan i andra låten blir det göttig Lizzy-nostalgi i Jailbreak. Den klapprande basen finns där i Robbie Cranes nävar och de karaktäristiska tvillinggitarrerna plockas förnämligt av tandem Gorham/Johnson. Sångaren Ricky Warwick låter stundtals väldigt mycket Lynnot på skiva men det framgår inte lika tydligt ikväll. Jag har lite svårt för hans skitnödiga scenstil som är en blandning av James Hetfield och Ivan L. Moody. Men sjunga kan han utan tvekan. Naturligt hård är dock den ständigt leende gentlemannen Scott Gorham som är bandets självklara mittpunkt. Han blandar sitt bländande gitarspel med att skaka tass med alla uträckta armar och bjussa på plektrum.

Black Star Riders egna material är ojämnt där slätstrukna dussinlåtar blandas med keltiska fyrverkerier som Soldiers Town och Kingdom Of The Lost som nästan matchar Lizzy-klassikerna. Då är det fjädrar under dojjorna på publiken men det krävs en extra grön Emerald för att det ska bli studsmatta. I den smaragden är det full attack vid scenkanten där instrumenthalsarna svingas som irländska långsvärd. Lovely!

Det blir 19 låtar utan extranummer där dryckervisornas dryckevisa Whisky In The Jar blir en passande el grande finale. Tyvärr låter den mer som Metallicas anabolaversion än Lynnots lidelsefulla tolkning men publiken älskar't. Trots en del gupp på vägen så blir kontentan att Black Star Riders är ett fullgott Lizzy-substitut som fler borde ta chansen att se.

Imorgon söndag spelar BSR på Sticky Fingers i Göteborg. Biljetter köper du här.

EVENT: Black Star Riders + Bonafide + The Weyers
ARENA: Debaser Medis, Stockholm
DATUM: 2015-11-26
BÄST: Emerald är riktigt fräsig
SÄMST: Att Roisin Dubh (Black Rose) uteblev
SKRIBENT: Fredrik Blid (fredrik.blid@rockbladet.se)
FOTOGRAF: Roger Johansson (rocker@twelvebar.net)
BETYG: