Rolling Stones, Chuck Berry och AC/DC sjunger på sina sista verser, och Muddy Waters vrider sig i graven och undrar; framtiden då? Kanske Vintage Trouble, ett underhållande och nästintill löjligt tajt delta-influerat bluesrock- och soulband som verkar ha missat vilket årtionde vi befinner oss i. Till publikens nöje förvandlade de den frostiga novemberkvällen till en bekymmerslös och varm klubbspelning à la 1967.
Med två fullängdsplattor i rockuppslaget kom Los Angeles-bandet Vintage Trouble till Nalen för att där ge sin första Stockholmskonsert. Bandet bildades 2010, och släppte sitt första studioalbum The bomb shelter sessions året efter. Plattan blev en succé, och Vintage Trouble fick möjlighet att turnera som förband åt bland annat The Who och AC/DC. Den fjortonde augusti i år följde de upp debutplattan med albumet 1 Hopeful Rd.
Den här gången turnerar Vintage Trouble i kraft av sig själva, tillsammans med förbandet Slydigs. Ett brittiskt band som för tankarna till Brian Jones-erans Rolling Stones och Oasis. De fyrade av låtar från deras hittills enda skiva Never to be tamed och utgjorde en perfekt och väl avvägd uppvärmning för kvällens huvudakt. Slydigs attityd skvallrar om att de definitivt kommer vilja höras och synas mer i framtiden.
Vintage Trouble är ett band som alltid har vetat att klä sig snyggt för sina scenframträdanden. Så även ikväll. När de kliver på är kavajerna skräddarsydda, skorna blanka och spetsiga och kravatterna hårt knutna. Frontmannen Ty Taylor kickar mikrofonen och delta-maskinen rullar igång öppningsnumret Soul Serenity, som blir var det heter; själsligt, coolt och fyllt av ljudmässig klarhet. Trummisen Richard Danielson smeker trumskinnen med sina vispstockar och sångaren tar långsamt musiken från viskningar till karaktäristisk tågvisselfalsett. Smakfullt och intressant öppningsnummer, men kanske blev det lite för mycket soul för publiken, som inte riktigt verkade vara med på noterna. Andra bullar, för att inte säga sju sorters kakor, blev det när bandet i kvällens andra nummer brände av en av sina största låtar Blues hand me down. En lagom väluppfostrad, men ändå obstinat, blues, där Ty Taylor virvlar omkring på scen och skjuter skarpt med sina high-pitchade Marvin Gaye-skrik. Allting med glimten i ögat och en uppmaning till dans.
Los Angeles-bandet får med sig publiken, och därefter gäller det bara att binda samman höjdpunkterna. En pumpande Still and always will med ormtjusar-riff som för tankarna till Chuck Berry och framförallt hans lärjunge Keith Richards följs upp av upptempo-uppvisningen Angel City, California och känslofyllda Gracefully. R&B-balladen Another mans words blir sedan en klassisk uppvisning i ärlig balladkonst med gospeln fortfarande kvar i blodet och sången. Här visar Vintage Trouble att de har soul, och inte bara den som är svettig, rå och doftar diesel, utan även den djupare med precis så mycket själ som behövs för att en smäktande låt som Another mans words ska bli intressant.
Gitarristen Nalle Colt, bördig från Malmö, river igång senaste plattans öppningsspår Run like the river med mässingshylsan mot gitarrhalsen. Riffet är en mer eller mindre tydlig blinkning åt Led Zeppelins Jimmy Page, med vilken Colt visar tydliga likheter när det gäller Les Paul-onani.
Lagom lekfull, lagom vansinnig, med rötterna på rätt ställe och med en precision som knappt går att beskriva är Nalle Colt den gitarrist ett band som Vintage Trouble behöver.
En smakfullt wailande Ty Taylor tar låttiteln Run like the river på fullaste allvar genom att helt sonika springa rakt ut i publiken medan han sjunger. Frontmannen surfar fram mellan publikens uppsträckta armar och befinner sig snart vid ljudteknikern längst bak i lokalen. Han viftar frenetiskt med armarna och fortsätter att elda på publiken under Nalle Colts slidegitarr-solo. Plötsligt står Ty Taylor på en av balkongerna högt över publikhavet och agerar körledare på bästa gospel-manér för det alltmer entusiastiska publiken. Taylor har på sig James Brown-brallor (de med myrorna i) och studsar upp och ner samtidigt som publiken skanderar ”Run, baby, run!”
Mitt i det sammanbitna soulrockandet inser man att Vintage Trouble kanske uppfunnit en ny genre med sin dansvänliga bluesrock. Ett band som kan få igång en dimmig och bakfyllestinn söndagspublik i Stockholm gör någonting väldigt rätt. Stockholmspubliken må vara känd för att vara svårflörtad, men några tecken på det syntes inte på Nalen. Vintage Troubles liveframträdande är inspirerat, fartfyllt och galet, utan att gå över gränsen eller spela över. Allting görs perfekt utan att verka för inövat. De njuter verkligen av att stå på en scen, och det är där de gör sig allra bäst.
Deras plattor är bra, stundtals riktigt bra, men ibland märks det att de trots allt är ett relativt ungt band. Alla deras låtar håller helt enkelt inte riktigt lika hög standard, vilket är synd då det vid ett sådant här framträdande blir extra tydligt att de måste portionera ut sina stora hits för att få med sig publiken. Tyvärr känns vissa låtar bara som utfyllnad. Vintage Trouble symboliserar genrens framtid, och med några fler album och låtar som Run like the river och Blues hand me down i bakfickan har de chans att bli något fruktansvärt stort. Det mesta talar för att nästa gång vi ser bandet i Stockholm, är det på en arena och inte på Nalen.
När alla värden slagit i taket i och med Run like the river och Strike your light ropas bandet in för extranummer. De drog ner tempot och sökte återigen golvkontakt genom den något otypiska låten Nobody told me, en elegant uptown soul-dänga som Jerry Butler hade varit omåttligt stolt över. De avslutar spelningen med blues-sexiga Pelvis Pusher, där både bandet och publiken lyder titeln i takt till det snabba trumkompet.
Spelningen på Nalen berättade tydligt för oss som inte redan visste det var Vintage Trouble står. En uppvisning och kanske en liten teaser på vad som komma skall. Vintage Trouble är definitivt ett band för framtiden, men som ändå kommit femtio år för sent. De förtjänar egentligen bättre än att vara förband till The Who och AC/DC. De är värda ett 1965 då de själva är med och står på randen till ett megafett genombrott. Då hade kanske grabbarna i The Who fått putsa deras skor och knyta deras kravatter, om ens det.
FOTNOT: På grund av tvingande fotokontrakt avböjde Rockbladet att fota Vintage Trouble på Nalen.
Event: Vintage Trouble (Förband: Slydigs)
Arena: Nalen, Stockholm
Datum: 22/11-2015
Bäst: Blues hand me down, Run like the river, Strike your light, Nobody told me, Pelvis Pusher
Speltid: 1 timme och 20 minuter
Publik: Relativt fullt
Skribent: Johannes Widergren (johannes.widegren@rockbladet.se
BETYG:
BANDFAKTA
MEDLEMMAR
Ty Taylor: Lead-sång
Nalle Colt: Elgitarr, kör
Rick Barrio Dill: Basgitarr, kör
Richard Danielson: Slagverk, percussion, kör
LÅTLISTA:
Soul Serenity
Blues hand me down
Still and always will
Angel city
Gracefully
Doin' what you were doin'
Another man's words
My heart won't fall
Run like the river
Strike your light
ENCORE:
Nobody told me
Pelvis pusher
