Trött på TV, glad på grogg - Persson summerar 25 år med Packet

För drygt ett år sedan packade Per Persson ihop sitt Pack för gott med två utsålda konserter på Nalen i Stockholm framför rusiga fans. Rockbladet träffade folkrocksikonen i samband med en akustisk solospelning för en tillbakablick på 25 år med taskiga tänder och spetsiga skor.

När jag lyssnar på svenskspråkig musik sätter jag oftast texterna främst och vassa textförfattare har vi gott om i det här landet. En del så vassa att man åker och gör resor till platser i deras texter. Undertecknade gjorde i vintras en riktig nördresa till Hälsingland där vi försökte lokalisera så många som möjligt av Persson och Packets låtar. Färden inleddes med ett lunchstopp på Rasta i Tönnebro där världen (läs E4:an) öppnar sig. Vi försökte klura ut i vilket av de de lätträknade husen i Kammahav som "den fästmö jag ska ta" bodde i. Järnvägs i Ljusdal ser inte längre ut som i videon Tusen Dagar Härifrån men de har jäkligt god kängurufilé. Heden så klart, men osäkert vad som ligger Öster Om den. Ishallen i Alfta har hyst några legendariska Packet-spelningar genom åren men de får ta och fixa ljusskylten som ser vissen ut. Vägen Till Loos var inte särskilt spännande och inte tusan satt det någon ackompanjerande kung av Zero-Sette vid vägkanten heller. Men den stora frågan är om det stavas Loos eller Los? Det råder tydligen delade meningar om det. Roligast var att bläddra vax på Vinylstallet i Alfta och där hitta ett ex av Kanoner Och Små Små Saker som nu sitter signerat och inramat på väggen.

För mig var Perssons Pack en hälsingversion av The Pogues utan att för den skull spela Celtic Punk. Stämning, attityd och folkmusiksväng hade mycket av Shane MacGowans luggslitna manskap över sig. Tänk dig det solkiga vemodet av en utbrunnen cigarett i näven på den ensamme luffaren som somnat i kökssoffan medan brännsvinsbuteljen ligger och rullar på golvet. Denna typ av scener skapade världens bästa Pack sitt helt egna soundtrack till. Kärnan i musiken utgjordes av "den kände amfetamin- och sexprofeten" Magnus Adells pumpande ståbas, "renlevnadsmannen" Magnus "Limpan" Lindhs sorgsamma dragspel tillsammans med Alfta-chefen Perssons bonniga, välartikulerade sång. Framförallt var Packet ett liveband, på skiva blev det ibland lite slätstruket. Tyvärr finns det väldigt få konserter dokumenterade, vilket vi också pratar om i intervjun. Från mitt gamla stamställe Tellus i Norrköping finns dock en P3-liveinspelning som utmärkt speglar hur det kunde låta när bandet blev vilda som Jerry Lee inför en ölstinn publik. Speciellt i sluttampen av Nyårsafton i New York där Persson, med lungor hårda som stål, exalterat utbrister "En till! En till" innan Ingmar Dunkers kraftfulla trummande blir ett med gitarrer, dragspel och bas i en drucken eufoni.

I logen vid sidan av scenen till Stacken inne på Nalen slår vi oss ned med den hatt- och väst-klädde Persson och några bira. Ikväll ska han, för första gången i Stockholm sedan Packet plockade ner skylten, gå fram till mikrofon och sjunga du är inte ensam om att bära denna längtan.

25 år med Perssons Pack? "-Har satt sina spår! Höjdpunkten på karriären är när man inte längre ser golvet från scenen. I början ser man bara golv, förskrämda ungdomar i hörnen och det låter illa." Det sista vanliga jobbet Per Persson hade var på ett lager i Kista som distribuerade skivor. Han tog ut semester för att kunna spela in första skivan. "-Folk ringde och ville att man skulle lira live fredag-lördag. 800 per gig, så 1600 i veckan plus vanligt jobb så man var ju stenrik." Efter en helgs giggande möttes han av bytta lås på jobbet och orden "-Jag är en god man" och konkursen var ett faktum. Detta var 1989 då Per bodde i ett tjejkollektiv på Sveavägen med fyra brudar. Innan Perssons Pack hade han hunnit bilda och lägga ner punktrion Dead Scouts samt agera basman i Traste Lindéns Kvintett. "-Dead Scouts var första bandet på Virgin Records i Sverige och det var på den tiden skivbolag tjänade stora pengar och behövde göra av med pengar. Så där kom Dead Scouts in i bilden. Vi blev Virgins förlustprojekt. Konstig tid det där – vi måste göra av med pengar".

Hur uppstod er rätt unika stil? "-Mycket berodde på 80-talet. Många säger att de är influerade av 80-talet men lyssna hur det lät! Vi ville vara en reaktion mot de plastiga synthmattorna och trummaskinerna. Man gör tvärtemot." Vi pratar om hur flera svenska toppnamn, som Eldkvarn och Lundell, fick sina fantastiska kompositioner dränkta i fruktansvärda 80-talsproduktioner. Lyssna exempelvis på Kungarna Från Broadway och Den Vassa Eggen.

Var Pogues och Clash de stora förebilderna? "-1982-83 någon gång skulle jag se några garageband. Där var ett förband som spelade folkmusik och slog varandra i huvudet med plåtbrickor. En tjej på bas. Det visade sig vara en av Pogues första spelningar. Det var det som egentligen triggade igång det hela."

Packets Paradmarsch, var det så det gick till när Perssons Pack bildades? "-Ja, vi säger det. Bra för myten. Benny Andersson gjorde en skiva med fågelljud på 80-talet. Så var vår första platta (Kärlek och Dynamit). Några mickar och några snubbar som spelar. Det låter ganska taskigt men bra låtar och bra texter. Anders Burman proddade och då är det inga pålägg. Det är min favoritplatta av de vi gjorde. Hanna – att den här dumskallen kan få till en sådan text på typ tolv rader när han bara bryr sig om fruntimmer och hundar."

När var ni som störst i Perssons Pack? "-Det märker man inte själv då. Men när jag tittar tillbaka så var det väl '91 någonstans med Tusen Dagar och 150 spelningar om året. Jag som alltid gillat rock and roll och Thin Lizzy ville ha massor med högtalare. En tredjedel högtalare, en tredjedel scen och en till tredjedel högtalare. Vi tjänade inte så mycket pengar för det mesta gick till transporter och högtalare."

Apropå Tusen Dagar Härifrån, hur kom det sig att den blev en duett med Jakob Hellman? "-Magnus Adell hade spelat med Jakob och jag kände honom för att han blev ihop med den snyggaste tjejen, Madde, i tjejkollektivet jag bodde i. Han sprang och tjyvlåna min svarta gitarr så jag slängde ut honom. Men grejen var egentligen att jag hade läge att ligga med Madde och då kommer han och är väldigt irriterande. Men sedan blev vi polare och har lite kontakt idag. Anledningen till att den låten kom till är att Kjell Andersson (musikproducent på EMI) ville ha en rockstänkare med lite högre tempo. Jag hade melodin och ackorden klara i huvudet och gick och drog två flaskor gin. Rekommenderas inte! Sedan skrev jag texten. Då satte jag den i en alldeles för låg tonart, nuförtiden är den en oktav upp. Men Jakob då, han har ju ljus röst? Det måste ha varit något dåligt i pizzan för jag ligger och spyr medans jag hör Jakob långt borta sjunga in sin stämma där i studion i Skärmabrink."

Vi var många som hade hoppats på en återföreningsduett under de där sista Nalenspelningarna men tyvärr blev det inte så. "-Jakob var inte tillfrågad. Han är jättesnäll men lite strulig. Det skulle varit lättare att få in Alice Cooper."

Finns det något outgivet material från tiden med Packet? "-Nej, det gör det inte. Alltid varit förundrad över det där; att någon har 78 låtar och det är svårt att välja ut vilka man ska spela in. När jag ska spela in en skiva så har jag tio låtar. EMI borde ha något live att ge ut från den här tiden. Pontus Olsson, ljudtekniker, satt med i bussen när vi skulle spela i Lund. Detta finns dokumenterat i ett TV-program. Ganska jobbig kväll. Managern knackade på dörren och meddelade att en spårvagn hade kört ner folk i Göteborg. Inte många katastofer i Sverige på den tiden. Kan vi spela in det här programmet? Ja, det måste vi göra. Det är ju utsålt! En hallåa tillika kalaspingla presenterade programmet och då blir man ju stolt när hon nämner Persson."

Har du någon särskild process när du skriver låtar? "-En gitarr och ett A4. Gärna en titel. En gång satt jag framför datorn och den texten tog tre veckor att skriva. Då vill man att det ska se snyggt ut. Skriver bara på sommaren för då kan man sitta ute och röka."

1995, efter plattan Sekunder i Sverige och den efterföljande turnén, så lades Perssons Pack i malpåse. "-Vi spelade alldeles för mycket och jag ville inte skriva låtar och brydde mig bara om fruntimmer. Så vi lät det rinna ut i sanden. Jag bodde i Fredhäll på 29,5 kvadrat. När roddarna dumpade av alla grejor och sa -Syns då Persson! Där sitter man och tänker vad ska man hitta på nu?" Det skulle dröja 14 långa år innan det kom ett nytt album från Packet. Myten om att han körde lastbil i Alfta under de där åren stämmer inte enligt Per som säger att han har hållit på med musik hela tiden utan att gå in på det närmare. Per Persson & Bandet såg jag live någon gång i Norrköping. Det var samma finfina låtar som med Packet men med andra musiker. Energin fanns där liksom käftandet med publiken och de barbröstade, överförfriskade pojkarna längst fram. Men jag minns att jag saknade det där riktiga svänget som framförallt Adells ståbas och Limpans dragspel framkallade.

"-Efter ett tag började jag spela mer och mer. Bättre band fick jag. Norpan på trummor. Niklas och Love. Winnerbäck tvingande in sig och ville gästa annars blev han sur. Va fan, han är ju ganska poppis så visst. Love bokade in studion och vi började spela in. Jag hade en del låtar som luftats live. Vi gjorde som Alice Babs för 60 år sedan – man gör låten populär innan man går in i studion och spelar in den. Kanske den modernaste tanken man kan ha i dessa dagar." Resultatet blev storstilade comebackskivan Öster om Heden som undertecknad håller som Packets bästa tillsammans med debutplattan Kärlek och Dynamit. Texterna i exempelvis Ikväll Tar Vi Över Stan och Bortom Månen Och Mars är ren och skär poesi.

Persson konstaterar att musikbranschen i Sverige är liten. "-Thåström och Christer Sjögren trodde man inte hade sett varandra men de hälsar på varandra precis som Robyn och Kalle Moraeus – "Tjena, tjena". Alla stöter på varandra förr eller senare. Det har inte med att göra om man spelar samma typ av musik. För dom är man osams med." Vilka Per Persson är osams med får jag dock inget svar på.

Vad lyssnar du på för musik? "-Senaste halvåret har jag varit inne på dumreggae från 80-talet och Thin Lizzy. Såg Phil Lynott solo med Brian Downey på trummor i Gefle Folkets Park. Jag satt och söp med Lynott på Scandic i Gävle – då växer man i hårdrockskretsar. Trevlig kille men det gjorde väl sitt att jag var där med två väldigt snygga tjejer. Då blir man ju lite intressant. Inom svensk musik så har Thorstein Bergman gjort en del riktigt bra grejer. Texterna är viktigare i svensk musik. Inte bara soundet som var dåligt på 80-talet, utan även texterna som Millas Mirakel. Håkan Hellström gör musik som man känner igen sig i och liknar sådant man växte upp med."

Solokarriären då? Hittills har en singel getts ut i form av Tönnebro. "-Jag vet inte och det är ingen annan som vet heller. Vad är en singel nuförtiden egentligen? Men en påse låtar ligger och väntar på att spelas in. Det roligaste med Tönnebro är att Josef Zackrisson spelar gitarr och jag spelar bas. Back to the roots liksom. Jag har sett vuxna män som lever på att spela bas packa ihop sina grejer när Joffa börjar spela."

"-Jag spelar det jag känner för. Brukar skriva ner låtar jag kan eller hoppas kunna i alla fall på en lapp på gitarren. Sen kan ordningen blir lite hur som. Här är man ensam, då ska man inte behöva göra någon låtordning." Mackan som åker med Persson på spelningarna frågade. "-Varför räknar du in låtarna när du är ensam?"

"-Det är jäkligt skönt att kunna avbryta en låt mitt i, jävlas med någon i publiken, berätta något. Gott att slippa den där maskinen gå igång bakom. Men jag kan inte spela Nyårsafton i New York längre. Jag ska gå in snart och spela in den där skivan med Joffa. Det blir nog med band men med väldigt mycket akustisk gitarr. Har lyssnat mycket på Leonard Cohen – bara en gitarr och en röst. Ett sound är till 90% rösten. Sätt Lemmy att sjunga Tryggare Kan Ingen Vara så låter det Motörhead."

Vi pratar Perssonska platser som vi nyligen besökt:

Tönnebro: "-Man kan inte åka till månen utan att passera Tönnebro. Fredag förmiddag och solen skiner när man åkte genom på väg på turné ut i stora världen."

Kammahav: "-Lite Dan Andersson över de där namnen i Hälsingland." Men låten visade sig vara fiktion. Det hade ju annars varit sagolikt om Persson verkligen träffat sin fru i någon av de fåtal husen där. "-Hur stor chans är det att någon kvinna i min ålder som passar mig, är ledig och finns i Kammahav? En promille!"

Vägen till Loos: "-Limpan gjorde den och han är ju gammal haschflummare. Något kollektiv där i Hälsingeskogarna där de rökte på och kvinnorna gick utan både tröja och BH. Lokalbefolkningen åkte dit på kvällarna med helljuset på för att titta på kvinnorna utan någonting på överkroppen."

Järnvägs i Ljusdal: "-Järnvägs ser tyvärr inte likadant ut som i videon då det var två systrar som ägde det. Sedan tog Håkan över, en skön gammal tjackpundare, och det blev KK vartefter."

Något du vill lägga till? "-Nästa gång du röstar – rösta på fascisterna! – bara för att lägga till något" säger Persson med ett skratt.

Per Persson gör efter intervjun en inspirerad spelning på Stacken som du kan läsa om här. Han är en frispråkig herre med en ständig glimt i ögat som bär på många sköna anekdoter och skulle vara en frisk fläkt i det alltmer utvattnade Så Mycket Bättre i TV4.

Jag hoppas han får ihop sin skiva till slut och att vi får några nya platser att besöka i Persson-land. Tills dess får man fira Nyårsafton I New York och vara trött på TV, glad på grogg bland de skålande coca-soldaterna som äger trottoarerna.

SKRIBENT: Fredrik Blid (fredrik.blid@rockbladet.se)
FOTOGRAF: Kristin Carlsson (kristin.carlsson@rockbladet.se)

BILDGALLERI

ARTISTFAKTA

|PER PERSSON PÅ FACEBOOK|

DISKOGRAFI PERSSONS PACK
1989 – Kärlek och dynamit
1990 – Kanoner och små små saker
1991 – Äkta hjärtan
1992 – Svenska hjärtan – svarta ballader och fördömda sånger
1993 – Längre bortom bergen
1995 – Sekunder i Sverige
1998 – Blod eller guld (samling)
2004 – Diamanter (samling)
2009 – Öster om Heden

DOKUMENTÄREN OM PERSSONS PACK