Rockbladet gjorde som många andra och trotsade orkanvindarna när Motörhead och Saxon skulle visa varandra och Hovet-publiken vilka som fortfarande är att räkna med på en scen 2015.
Jag såg ett pånyttfött Saxon på Ramlin' Man Fair utanför London i somras och det var oväntat inspirerande och fräscht. Biff Byford sjöng som i fornstora dagar och knytnävsrefrängerna satt som pinten i strupen. Ikväll fyller de föredömligt ut uppvärmingskostymen och gör det bästa av sitt set. Det nya materialet från senaste starka given Battering Ram matchar nästan klassiker som 747 (Strangers In The Night), Princess Of The Night och Crusader. En platta som för övrigt låg etta på den svenska albumlistan "for six fuckin' days!" som general Byford stolt förkunnar. Innan Wheels Of Steel blir det allsångsövningar där vi får bua åt Malmö och Göteborg och jubla åt Stockholm. Biff tar på sig en patchad jeansväst som slängs upp på scenen (givetvis med Saxon-loggan allra störst på ryggen) och agerar stillsamt energisk frontman. Det här vill jag se igen och då utan förbands-slotens alla begränsningar med ljud, ljus, scenstorlek och konsertlängd.
Det mesta kring Motörhead har på sistone handlat om sviktande hälsa för två tredjedeler av gruppen och en avliden före detta bandmedlem (Phil "Philthy Animal" Taylor). Konserter har ställts in och den pågående jubileumsturnén känns allt mer som sista smörjelsen. Men rockband i brygga har rest sig förr och det är onekligen segt virke i gamle Ian så man vet aldrig, de kanske kör några vändor till. För undertecknad är det faktiskt livepremiär. Motörhead är ett av de där banden som funnits med under större delen av livet och jag lyssnat på en hel del periodvis men som det av någon anledning inte blivit av att uppleva på en scen förrän nu. De senaste två plattorna är riktigt bra och visar att man har bettet kvar i studion. Men hur är det då med liveformen?
Strax innan 22 yler sirenen och det coola Bomberplanet rör sig mot den månghövdade Hovetpubliken. En passande Bomber inleder där Lemmy låter Lemmy och hela trion larmar som brukligt högt. Men det känns rätt segt och Mikkey Dee får dra ett tungt lass bakom sina trötta kollegor. I fjärde låten When The Sky Comes Looking For You börjar det åtminstone glöda om den svengelska brasan där uppe på scenen och "Kom igen Motörhead!", som bänkgrannen skrek, verkar vara en uppmaning som man tar fasta på. Ett "Kom igen publiken!" hade också varit på sin plats för det är rejält sömnigt på läktarna där merparten förblir sittande under hela konserten. På parkett är det livligare så klart men jag hade förväntat mig betydligt mer röj under en fredagskväll med Motörhead. I mellansnacket är Lemmy lika sluddrig som Shane MacGowan och den hårda rock 'n' roll-livsstilen har gett igen rejält för mångårig dekadens. En långsammare sak som Lost Woman Blues från Aftershock passar numera herr Kilmisters släpiga sångstil bäst medans vissa mer tempostarka låtar blir mindre lyckade.
Energiknippet från Götet får med sitt trumsolo definitivt visa vem som äger scenen ikväll men tyvärr ser jag bara Mikkey's flygande kalufs bakom en skymmande högtalarstack. Den starka avslutningen med No Class, som låter ZZ Top's Tush på speed, och pungsparken Ace Of Spades sätter de som en säker straffspark i tredje maskan från vänster. Nu har det till och med börjat röra lite på sig bland statyerna på sittplats.
I första extranumret Whorehouse Blues bjuds vi ett akustiskt Motörhead. Något platt på skiva men live är den en positiv överraskning och en av kvällens höjdpunkter. Kanske för att jag är en sådan torsk på munspel och jordig rootsy-musik. "We are Motörhead and we play rock and fucking roll!" väser Lemmy ikoniskt innan Overkill kör över oss. En låt som det alltid blev game over i efter några sekunders spelande i Rock Band på XBox. Några sådana problem har varken Mikkey, Phil eller Lemmy som matar på i 180 knyck. Motörhead när de är som bäst!
En ojämn spelning där jag är mest glad över att ha fått uppleva detta legendariska rockband innan den feta damen sjunger. När en skröplig Lemmy staplar ut från scenen kan man inte annan än att undra om det var för sista gången i Sverige. Ett värdigt avsked i så fall ändå.
Motörhead
Saxon
Girlschool
SKRIBENTER: Fredrik Blid (Fredrik.blid@rockbladet.se)
FOTOGRAF: Jimmie Sonelius (jimmie.sonelius@rockbladet.se)
EVENT: Motörhead, Saxon och Girlschool
ARENA: Hovet, Stockholm
DATUM: 2015-12-04
BETYG:
Motörhead 
Saxon 
- Gitarrer och blåjeans med Janne Cowboy på Kulturhuset - 2023-02-12
- Rockbladet listar musikåret 2022 - 2023-01-01
- Thåströms klubbsegertåg kulminerar på Orionteatern - 2022-12-23
