Behemoth - De kom, de såg och de erövrade våra hjärtan

Behemoth, Abbath och Entombed AD turnerar runt i Europa och slutsålda gig präglar deras väg. Det är Behemoths största turné någonsin i skandinavien, ännu ett bevis på varför Polens elit förtjänar uppmärksamhet. När Skrikhult släppte turnéplanen för "Europa Blasfemia" några månader sedan blev sommaren en ren och skär tortyr. Höstens regniga kvällar tillbringades med att lyssna på Behemoths diskografi – allt för göra den extremt långa väntan mindre plågsam och reducera vinterns elände. I söndags var det huvudstaden som fick uppleva Behemoths fantastiska ritual, se Abbath och vara med om när Entombed levererade ett relativt bra gig.

Annons

Vad kan man säga om Entombed AD då man får känslan av att alla som är någorlunda intresserade av antingen svensk musikhistoria i modern tid eller fans av dödsmetallgenren har sett det legendariska kultbandet som formade en hel genre och startade exporten av svensk dödsmetall. För mig var det första gången man fick uppleva dessa herrar och deras motorsågsdistade gitarrer som slår en rakt över huvudet likt en slägga, något som publiken hajar med att man dras med i svänget riffen erbjuder där låtar som klassikerna "Left Hand Path" och "Living Dead" är typexempel.

Scenmässigt drivs maskinen av gamla goda kapten LG Petrov som med sin charmiga och unika personlighet gör det hela mer än sevärt. Även om det var ett tag sen det begav sig så levererar han enastående superbt röstmässigt! Det är väl en fin beskrivning av vad man får uppleva när man har tillfället att se Entombed AD.

Just denna spelning präglades tyvärr av en del ljudmässiga problem som inte löstes förrän tredje låten. Det som fick mig att reagera mest var att gitarrerna inte fick ut sin fulla potential och det märktes lite mindre fel med att rytmgitarren föll i skymundan under någon enstaka låt. Vid en nogrannare lyssning försvann även cymbalerna i mängden. Men man kan bortse från det här faktumet för att det är Entombed AD vi snackar om här, det ska inte vara något finlir för dina föräldrar. För det tunga bastrycket med snabba tvåtakter, nedstämda gitarrer och en hög bas gör att det går undan och publiken älskar det. Om man tycker dessa herrar börjar bli med åren, då har man helt enkelt fel när musiken är lika energifylld som den alltid varit. Hur trött den än må se ut på scenen så talar musiken sitt språk för dessa giganter!

BÄSTA LÅT: I For An Eye

Behemoth behöver ingen närmare beskrivning, alla vet vilka det handlar om. Arenans scen är enkelt dekorerad. En stor vit backdrop med symbolen för motsvarigheten till treenigheten – sedd ur ett satanistiskt perspektiv. Två podium där Orion och Seth kommer att ha sina platser, tre stativ med symboler och ormhuvuden. Emblem, mängder med corpsepaint och Toxic Visions unika scenkläder – är oerhört viktiga delar av framträdandet.

Konserten börjar i ett totalt mörker där enbart Orions basgångar och Infernos intensiva trumspel hörs. Adam Nergal Darski kliver in på scen med eld och tänder på två brinnande skålar vid trummorna till ljudet av massiva trumpeter. Introt mynnar ut i "Blow Your Trumpets Gabriel" och publiken är redan lyckliga över att Behemoth har återvänt till Stockholm. Sedan avverkas samtliga låtar från "The Satanist", omslaget är delvis målat med Nergals blod och ett tecken på att han vunnit över leukemin – en gång för alla. Genuin lyrik i kombination med blytung musik är vad publiken får uppleva. "Amen" framförs för första gången live under Blasfemia-turnén, effektfull ljusshow och Nergal ser stolt ut över att äntligen kunna realisera den tanken tanken.

Sekunderna innan "Ora Pro Nobis Lucifer" spelas citerar Behemoth en sekvens ur Fader Vår på polska vilket skapar en vacker kontrast till musiken och textens innebörd. Under "In The Absence Ov Light" går Nergal fram till publiken och delar ut oblat till hängivnaste fansens munnar längst fram. En symbios mellan kaos och melancholi med en sällan skådad medvetenhet och intelligens. Ett oväntat svart konfettiregn triggas igång under "O Father O Satan O Sun" och "Conquer All" får avsluta kvällen – oavsett vad det är som ska avslutas. Ett magnifikt framträdande, där storheten ligger i detaljerna och det är upp till varje individ att skapa en subjektiv tolkning. Alla faktorer som gör en spelning minnesvärd existerar denna söndag och minnen skapas som kommer vara för evigt. Den totala lyckan som uppstår när Nergal avslutar med orden "We shall fucking return" går inte ens att beskriva – det måste helt enkelt upplevas. Det enda negativa med kvällen är att Behemoths speltid är alldeles för kort, 13 låtar räcker inte för att stilla mitt begär.

Bästa låt: Den polska talade versen i "In The Absence Ov Light" som backas upp av brutalt manglande gitarrer i kombination med att Nergal skriker "Non Serviam". Gåshud under samtliga minuter.