Den forne The Black Crowes-sångaren Chris Robinson och hans Brotherhood jammade igång sin Europaturné på ett i princip fullsatt Nalen i lördags kväll. Det blev två set under tre flummiga timmar.
The Black Crowes juckade fram den kåtaste rockmusiken sedan Led Zeppelins och Rolling Stones mest promiskuösa dagar i början av 70-talet. Tyvärr tappade jag bort dem efter de två första plattorna (som för övrigt tillhör några av rockhistoriens bästa!) så jag såg aldrig bandet live under glansåren. Något jag försöker kompensera med en YouTube-böjelse som går ut på att hitta den mest swagiga versionen av Remedy, den HÄR leder just nu. Tills det blir ännu en återförening av Crowes får jag hålla tillgodo med storebror Robinsons relativt nya jamprojekt Brotherhood. Konstellationen har sedan 2012 gett ut tre studioalbum och två livedokument som alla kräver sina lyssningar då detta är en betydligt mer svårtuggad psykedelika än både The Black Crowes och New Earth Mud som hade mera driv.
När tidningen Classic Rock hade en artikel om vilken musik som var bäst att konsumera när man rökte på så fanns Chris Robinson Brotherhoods senaste liveplatta med i topp. Detta är helt enkelt rockmusik att tända en holk till vilket också påvisades direkt framför scenen när två dimmiga snubbar splittar en e-cigarett av det sötare slaget. Det är kanske 75% män med en snittålder på 35-40 år och något mer skäggväxt än medelsvensken denna lördagkväll på Stockholms finaste konsertställe.
Ugglan på en av högtalarna stuffas med rökelser och Brödraskapet gungar igång med den magnifika Let's Go, Let's Go, Let's Go från Magic Door. Hippiekråkan Chris ser ut som en av de där farbröderna som brukar tigga om en tjuga utanför Bolaget en måndag vid lunchtid. Den fantastiska rösten har karln dock intakt och han är för alltid uppställd på min piedestal med stora rocksångare. Med en gitarr på magen är han långt ifrån den speedade virvelvind han var på scenen med Crowes, en lätt bris gifter sig emellertid bättre med CRB's släpigare musik. Gitarristen Neal Casal skulle lätt kunna vara Chris bror men ju längre konserten lider inser jag att han är mer lik en viss chefredaktör på Rockbladet.
Det är mycket Grateful Dead över det här, vilka jag aldrig riktigt sett storheten i eller kanske bara inte gett en ordentlig chans. Ibland är det mer flummigt jammande än riktiga låtar men CRB håller sig, åtminstone under det första setet, på rätt sida om den hårfina gränsen mellan sömnigt och inlevelsefullt. Jag gillar oftast mer tempostarka tongångar fast det är ikväll riktigt härligt att bara guppa med och låta sig uppslukas av en skönt sinnesvidgande rockmyrra.
Det är lite som att gå på jazzklubb i New Orleans där varje instrumentalparti möts av hejarop och ovationer från publiken. Den som briljerar mest är keyboardkillen Adam MacDougall som är ett med sina verktyg – här snackar vi total hängivelse! Tyvärr ligger orgelljudet lite väl högt i mixen och dränker stundtals gitarrerna. The Coasters I'm A Hog For You One, där Chris får visa sina färdigheter på trynorgel, rundar föredömligt av ett själsöppnande första set på 1 timme och 15 minuter.
Efter en paus med påtår i glasen och stoppning i pipan(?) så är vi igång igen. Eller "drain that barrel, fill that pipe" som Robinson sjunger i Beggar's Moon, en av höjdarna i andra set. Huvudmannen verkar tillfreds med tillvaron och det känns att han har gått vidare från livet som svart kråka. Själv börjar jag tappa lite fokus när låtarna återigen kokas ihop till en jammande sylt och jag riktigt längtar efter att få skaka loss till några ösiga Money Makers. Det dröjer till slutet av andra set där I Ain't Hiding med sin funkiga discobas ökar trycket välbehövligt och skapar dansstämning på Nalen. Tempot håller i sig i Slim Harpos Got Love If You Want It som blir en sista urblåsning innan två lugnare extranummer i form av Driving Wheel och She Belongs To Me stänger den trippiga färden. Tre timmars psykedelisk afton med Chris Robinson Brotherhood är till ända och det var stundtals glimrande men för långdraget. Några fler fläskiga Stones-häng bland alla puttriga Grateful Dead-utflykter hade gjort underverk.
EVENT: An evening with Chris Robinson Brotherhood
ARENA: Nalen, Stockholm
DATUM: 2016-02-27
BÄST: Chris Robinsons pipa (och då menar jag rösten…)
SÄMST: Ibland blir det lite väl sömnigt och utdraget
SKRIBENT: Fredrik Blid (fredrik.blid@rockbladet.se)
FOTOGRAF: Kristin Carlsson (kristin.carlsson@rockbladet.se)
BETYG: 
BILDGALLERI
LÅTLISTA
SET 1:
Let's Go, Let's Go, Let's Go
Jump The Turnstiles
Tornado
Roan County Banjo
Oak Apple Day
Meanwhile In The Gods…
Like A Tumbleweed In Eden
I'm A Hog For You
SET 2:
Saturday Night In Stockholm
Ain't It Hard But Fair
Beggar's Moon
They Love Each Other
Vibration & Light
I Ain't Hiding
Got Love If You Want It
ENCORE:
Driving Wheel
She Belongs To Me
BANDFAKTA
MEDLEMMAR
Chris Robinson – vocals & guitar
Neal Casal – guitar
Mark Dutton – bass
Adam MacDougall – organs
Tony Leone – drums
DISKOGRAFI
2012 – Big Moon Ritual
2012 – The Magic Door
2013 – Betty S.F.'s Blends volume 1 (live)
2014 – Phosphorescent Harvest
2015 – Betty S.F.'s Blends volume 2 (live)
- Rival Sons – DARKFIGHTER- en stark samling låtar som berör - 2023-06-03
- King Buffalo – heavy psych-kungar på Sverigebesök - 2023-05-31
- Rival Sons Darkfighter releaseparty - 2023-05-31
