Where is The Music? Är en festival som i år gick för andra året i Norrköping. Det är återigen ett samarbete mellan Norrköpings kommun och FKP Scorpio. Festivalen gick av stapeln den 11e-13e februari. Det här är en konceptsfestival där föreläsningar, workshops och meet and greet för branschfolket men spelningarna är öppna för vanlig publik. Ska man sammanfatta festivalen med ett ord så är det ordet kärlek, oavsett i vilket syfte man är deltagare i den här festivalen så enas vi alla i kärleken till musiken. Det här på ett sätt en showcase där banden visar upp sig för branschfolket men även för sina fans. Festivalen utgår ifrån det Gamla Industriområdet och sprids som ringar på vattnet till klubbarna och restaurangerna i närheten. Det här är festivalen som verkligen ger allt ifrån rookies till stora etablerade namn att möta fans och människor inom musik branschen. Det är olika genres och det finns något som tilltalar alla oberoende vilken genre man lyssnar på.
Självklart gynnar den här festivalen inte bara branschfolket utan restauranger och klubbarna som fått spelningarna. Det blir intima spelningar eftersom det är mindre scener men det är bara en charm. Små spelningar kan ge precis lika mycket som en stor festivalspelning, på en mindre scen blir samspelet mellan artist och publik nära istället för som på de stora scenerna där det inte blir lika intimt. Det finns för och nackdelar med båda sorternas spelning.
Oavsett om jag pratat med publik, branschfolk eller artister så säger de alla att det här har varit en väl uppstyrd festival och det känns som att den har förlöpt utan några större missöden och de scener som vi var på hade inget bråk eller tjafs. Människorna var helt enkelt där för att njuta av bra musik och trevligt sällskap i kombination med kanske god mat och några goda öl!
En sådan här festival öppnar också upp för att upptäcka nya artister som man inte hade stött på i andra sammanhang vilket är otroligt kul! Svensk musik är otroligt bra och utomlands är svensk musik förknippat med kvalité.
Under torsdagen var det inga rockakter som lockade ut oss som arbetat för Rockbladet under den här festivalen. Det var mest spelningar i andra genres så vi var inte ute något under den första speldagen.
Under fredagen var vi på Saliga Munken hela kvällen. De band som spelat på Munken tycker att de blivit väldigt bra bemötta utav alla som arbetat med festivalen och även från publikhåll.
Viagra Boys
Fredagen började med ett band som jag aldrig sett tidigare eller hört talas om. Det var Viagra Boys som äntrade scenen först. De kommer från Stockholm och spelar i genren street blues. Det var en mycket positiv överraskning, jag fick direkt samma känsla som min första bandkärlek Joy Division gav mig som tonåring. Sångaren hade samma kroppsspråk och mimik som den legendariska Ian Curtis. Den bra gåshuden var på så det var bara att luta sig tillbaka och njuta av showen de bjöd på. Musiken har melodiösa slingor som ligger mot en hårdare ljudvägg men som harmoniserar väl med sången. Det känns väldigt engelskt och det typiska Manchestersoundet som många engelska band hade i slutet på 70-talet och början av 80-talet fanns där.
De har släppt en EP och deras mål är nu att komma ut och spela så mycket som möjligt. Även om bandet bara existerat i ca 1 år så är det inga duvungar på scenen, de har alla olika bakgrund från andra musik konstellationer. Deras närmaste spelningar ligger i Jönköping, Malmö, Uppsala, Gävle, Örebro, Linköping, Stockholm och Göteborg. I juni ska de till Berlin för en mindre turné och under hösten är en längre Europaturné planerad.
Grimner
Nästa band upp på scenen var Grimner. De bildades 2008 och alla i bandet kommer från Motala. De spelar en härlig folk/Viking metal. 26e mars släpps deras nya skiva frost mot eld som de har gjort ett singelsläpp ifrån med låten Eldhjärta. De ligger i dag på Despotz records.
Det här är ett gäng grabbar med mycket humor och det märks att de har väldigt kul ihop, både utanför och på scenen. De bjuder på en bra show, energin mellan publiken och bandet är bra. De bjuder på ett bra mellansnack mellan låtarna och de är ett väldigt bra liveband.
Låttexterna är poetiska, musiken förenar folkmusiken med metall i en skön harmoni. Konceptet viking finns som en röd tråd både i musik, text och scenklädsel. De har en helhet som fungerar väldigt bra.
Baby in Vain
Efter Grimner intas scenen av de tre danska tjejerna i Baby in Vain. De kommer ifrån Köpenhamn. Jag hade lyssnat en hel del på deras material och min förväntan låg högt, de är musikaliskt duktiga och har bra texter. Dock blev jag väldigt besviken, som liveband var de otroligt tråkiga på scen och när det inte finns någon energi mellan publik och band blir det stelt och tråkigt. Publiken tyckte det var roligare att kolla telefoner, prata med varandra än att kolla vad som hände på scen. Jag blev fruktansvärt uttråkad av deras spelning vilket var synd för jag trodde verkligen att de här tjejerna skulle leverera en bra show.
Grand theft Culture
Näst sist ut på fredagen var grabbarna i Grand Theft Culture. Genast ändrades energin inne på Munken och nu vändes blickarna mot scenen igen. Det som var väldigt synd var att mixerkillen lyckades med att helt få bort Michels underbara röst, den dränktes av musiken.
De har jobbat hårt på att få ihop ett sound som kombinerar rock n roll med den elektroniska musiken, för många kanske det låter som en omöjlig kombination men de här grabbarna har lyckats hela vägen ut med den kombinationen. Starten för dom var när de på skoj gjorde en cover på Skrillex låt Cinema, intresset fanns direkt både från skivbolag och deras fans. De kom med något nytt och ett fräscht sound som tilltalade både branschen och publiken. Ett sound som gick direkt in i hjärtat. De har en härlig spelglädje, hade inte missen från mixerkillen funnits så hade de helt klart fått ett bättre betyg för den här spelningen. Missa inte att se det här briljanta bandet på Göta Källare den 30e april.
Deras mål är att få ut nytt material och komma ut och spela. Deras motto är: DET SKA VARA KUL! Deras bästa rockcitat kommer från Paul Stanley: U guys are great! Vilket Paul sa till dom på en av deras spelningar.
BILDER – GRAND THEFT CULTURE
The Unguided
Sist ut på fredagen var black metalbandet The Unguided. De spelar en melodiös black metal som jag är väldigt svag för. Den 26e februari släpps deras nya platta Lust and loathing. Planen efter Where is the Music? är en releasespelning för nya skivan.de kommer att spela på Metaltown och sedan beger de sig ut på en turné i Ryssland. De ska också ut på en Europaturné genom Tyskland, Holland, polen, Tjeckien och Slovakien.
Tyvärr var det inte så mycket folk på Munken under deras spelning men stämningen var bra! De bjuder på en bra show och det är mycket humor i mellansnack. Richard Sjunesson som är sångare får skrattet att genljuda när han förklarar hur uberjävligt han precis haft det när han genomlidit en manscold! Han får alla att peka finger och skrika: Fuck you Manscold!
Richard har en grymt bra röst ,den har en bra nerv som gör att man fångas in i hans karisma och lyssnar på varje ord. De har ett bra scenspråk, showen är superb och sången ligger perfekt mot den hårda ljudväggen. Det här är ett väldigt bra band och de kröns till fredagens kungar på Where is The Music?
BILDER – THE UNGUIDED
Martin Rubashov
Lördagen började vi på Lilla Teatern där Martin Rubashov spelade. För många är han mera känd som parhästen till Richie Puss på radiokanalen Bandit, karaktären Bollnäs-Martin.
Martin vill själv skilja på de två karriärerna ,musiker och radiopratare. Jag tycker att han kombinerar de två på ett mycket bra sätt. Själv säger han att hans normala jag är någonstans i mitten mellan den finstämda musikern Rybashov och karaktären Bollnäs-Martin.
Samtalet går genom musiknörderi, den där känslan som en vinylplatta gav oss som tonåring när texter luslästes och konvoluten kändes som rena konstverk. Martin säger ju för att sprida musik och nå ut till den breda massan är verktyg som Spotify en brilliant sak. Dagens teknik har baksidan av att mystiken om en artist försvunnit, idag kan du googla fram precis vad som helst vilket gör att den där mystiken har försvunnit. Det är naturligtvis på gott och ont!
Martin har rest mycket och naturligtvis inhämtas intryck från andra kulturer, den här gången fick vi inte höra han använda sin indiska sithar utan det var endast gitarren. Att han spelat gitarr sedan tidiga tonåren märks väl, han är en duktig gitarrist men styrkan ligger i hans röst och texter. Texterna är viktiga för Martin och de är poetiska och vackra. hans spelning är avskalad och minimalistisk men det passar perfekt för hans musik och texter. Martin har den där rösten som gör att jag blundar och lyssnar på vartenda ord, det är vackert på ett sublimt sätt. Den senaste plattan handlar om hur viktigt det är att ha en reträttplats där batterierna kan laddas om, den platsen för Martin är stugan i Hälsingland.
Mellansnacket ger historierna bakom de låtar han spelar, det ger en ytterligare dimension när man får följa med på den resan. Textraden The darkness can set me free talar till min själ just för att nattens tysta timmar ofta är den tiden då jag sorterar tankar och funderingar utan något som stör.
Martins musik är sådan där musik som lämnar eftertänksamhet och frid i hjärtat! Det var en brutalt vacker och finstämd spelning!
BILDER – MARTIN RUBASHOV
Traktor
Vi går tillbaka till Munken där vi tillbringar resten av lördagskvällen. Först ut på Munken på lördagen är Traktor. Det var ett band som jag inte hade hört eller visste något om men återigen var det en positiv överraskning. Det är ett gäng killar med mycket humor som går på scen. De spelar en hårdare Rock N Roll. Det syns att de har kul ihop och spelglädjen finns där. Textraderna sätter sig direkt i huvudet och det känns som att de har texter som många kan relatera till. Det är sköna gitarrslingor som ligger mot trummornas hårdare gång. Killarnas röster harmonierar väl ihop och de skapar en skön dynamik tillsammans.
Den 10 februari släppte de sin nya skiva. Namnet kom till av att basisten sa: Basen ska låta som en TRAKTOR! De har spelat ihop i ca 15 år och det har tagit nästan tre år att färdigställa den sista skivan. De ska ut på en Europaturné genom Frankrike, Österrike, Spanien och Italien.
Iron Lamb
Iron Lamb gick upp på scen efter Traktor. De bildades 2009 och de har sin hemmabas i Stockholm. De spelar en klassisk Rock N Roll. På scen har de bra ös redan från början och deras logga syns på flera tishor i publiken. Det sjungs med och händerna går i luften. Killarna är tajta musikaliskt och sången ligger bra mot ljudväggen av sköna gitarrer och trummor. Bragman har den där goa rösten med whiskyrasp som jag är väldigt svag för.
Scenspråket är bra och mellansnacket gör att publiken är med hela tiden. När de drar igång i don't like you tänder publiken till ett snäpp till.
Efter Where is the Music? Ska de spela på Close Up båten och sedan bär det iväg till Karlstad och Oslo. I Juli har de spelningar i Berlin och danmark. De är på gång med att skriva nytt material och hoppas att de ska ha en ny skiva ute inom ett år.
Mass Murder Agenda
Efter Iron Lamb än drar Mass Murder Agenda Scenen, personligen så var det här ett av banden som gjorde att jag ville ut och täcka festivalen. jag tycker de är briljanta! De spelar Industrial Hardcore och vanligtvis brukar de ha en större scen så det var inte lika mycket scenutsmyckningar som man vanligtvis ser från det här bandet .Det stör dock inte ,de har ett koncept genom musik, scenspråk och scenklädsel som är grymt bra!
Inledningen på spelningen är nästan lite sakral och musiken är mellan varven bombastisk och storslagen men jävligt vacker. Tristans teatraliska scenspråk passar musiken perfekt, det är bara att luta sig tillbaka och njuta av showen de bjuder på. Sången är i perfekt harmoni mot den vackert ,hårda musikväggen, De är skillade musiker som backar upp Tristans sång. Det märks att de har kul på scenen och publiken är tänd! Det finns en underfundig humor i mellansnacket och jag kommer på mig själv att sitta med ett lyckligt, nördigt leende för det här är så jäkla bra! Det sjungs med i textrader som Let's set this world on fire, just let it burn! Tristan avslutar spelningen med orden: Fight this world with music!
De hoppas att det nya materialet ska vara färdigt till sommaren så att de kan gå in i studion för inspelning och sedan släppa skivan under tidig höst. Efter Munken kommer de att spela på gefle metalfestival.
Mass Murder Agenda var lördagens kungar!
BILDER – MASS MURDER AGENDA
Riwen
Riwen går på efter Mass Murder Agenda. Där gör sångaren bort sig direkt när han står på scen på en restaurang som har kött på menyn och säger: Alla våra sånger handlar om att kött är mord! På något sätt känns det som att de här killarna inte växt in i den rebelliska rollen, det blir en klyscha och jag är förbannat uttråkad!
Black Temple
Efter riwen går de etablerade killarna i Black temple på scenen. De kommer från Helsingborg och de spelar Noise Hard rock. De har spelat flera gånger i Norrköping och det märks på publiken, det sjungs med i textrader och händerna går igenom luften. Killarna har bra röj på scenen och de har kul vilken märks tydligt. De säger själva att de spelar den musik som de själv vill lyssna på! De är tajta musikaliskt och bjuder på en mycket bra show. Sången ligger bra mot gitarr och bas och trummorna kommer som en sjujäkla käftsmäll. Jonas har en bra nerv i sången. Publiken som är på plats är åldersmässigt väldigt blandad. Jonas avslutar spelningen med ett stage dive och skadar sig på en flaska. För honom slutade kvällen med ambulansfärd till sjukhuset och sy ihop armen men han var vid gott mod!
Black temple har bland annat spelat med In Flames och Skraecködlan. Under sommaren ska de spela på Metaltown, de ska också ut på spelningar i Tyskland, Schweiz och Belgien.
BILDER – BLACK TEMPLE
Summa summarum har det varit en bra festival, det har varit välordnat och festivalen har förlöpt utan bråk och tjafs! Mina personliga favoriter har varit. Viagra Boys, Grimner, Grand theft Culture, The Unguided, Martin Rubashov, Mass Murder Agenda och Black Temple. Om jag ska kröna en festivalkung så går kronan till Mass Murder Agenda och prinsar blir Martin Rubashov och the Unguided!
Skribent: Christina ”Stina” Wernersson
Fotograf: Tommy Hansson
