I vår moderna tidsålder av återförenade band har dessa något att leva upp till. De äldre fansen i publiken får återse sina stora idoler från när det begav sig, medan den yngre generationen tillslut får en chans att se ett slagkraftigt band de enbart kunnat drömma om. I Dennis Lyxzéns ord är Refused tillbaka på riktigt, och det bevisar kvintetten helhjärtat.
Refused
Efter ett kriminellt långt intro som skapt för att bilda en åtrå hos åskådaren, intar Umeå-bandet explosivt scenen genom att öppna med spåret Elektra från comebackplattan. Hela lokalen sätts i gung av dessa herrars svängiga och tuggande riff kryddat med en sprakande Dennis Lyxzén i spetsen. Slungandes med mikrofonstativet och bröstandes med mikrofonen märker en varför han är en av de bästa frontmännen någonsin. Likt en katt rör han sig propert men ändå vilt över scenen, detta räcker dock inte till när han beger sig på en liggande surfning genom publiken under låten Rather Be Dead.
Uppbackad av ett gäng makalösa musiker, får lyssnaren en auditiv njutning som etsar sig in ens minne för gott. Inte en endaste ton fel och än seriöst men även lättsamt, där typexemplet blir att bränna av en cover på det ikoniska introt till Slayer-klassikern Raining Blood mitt i låten The Deadly Rythm.
Denna giftiga kombination försätter publiken i en extas där gränsen inte finns för headbangande, hoppande och crowdsurfande. Refused tuffar på stenhårt igenom hela setet utan att dra i bromsarna vilket bidrar till en makalös kväll av hög kvalité. Helt enkelt är det som frontmannen yttrade i ett av sina mellansnack, inte "en nostalgikväll med Leffe".
Dolores Haze
Efter ett mysigt och drömskt intro, där ett lugn lägger sig i publiken när P3-Guldvinnarna drar sina första ackord, känner man att det är något fel. Mixningen har lagt sig helt på ett väldigt udda vis som inte lämpar sig väl för sådana stora lokaler som Nobelberget. Sången ligger på tok för högt och gitarrerna i skymundan. Detta bidrar med en viss disträ i ljudbilden och gör att spelningen inte blir något minnesvärd, då artisterna i fråga inte får ut sin fulla potential.
Damerna i Dolores Haze känns mer lämpade för mindre lokaler med lågt i tak med denna ljudbild i åtanke. När det väl kommer till krita känns bandet oproffesionellt och har fortfarande en del att lära, men ett band som kan nå höjder. Detta demonstreras väl mot slutet av spelningen när de, efter en sömnig och trög start, river till och visar framfötterna. Inget att hänga läpp över sett till medlemmarnas unga ålder och att de bara är i början av att få uppmärksamhet, det enda man kan önska är bättre lycka i framtiden.
The Holy Ghost
Med en melodiös och medryckande tappning av punkmusik får denna kvartett äran att öppna kvällen. Till en början gör sig allting väl, med en bas som tuggar på livligt, mysiga gitarrslingor att kontra det och en sångare vars scenpersona för tankarna till Mike Patton i röst såväl som rörelse. När man väl spänt fast säkerhetsbältena kommer besvikelsen. När sångarens instabilitet föses fram i ljuset och följs av en kavalkad med falsksång, lämnas en snopen. Det blir nästintill en outhärdlig kakofoni när sången vid detta läge gått så långt ifrån det instrumentala man bara kan gå. Det som kunde bli något fint blev helt enkelt något tamt och miserabelt.
SKRIBENT: Nikita Smirnov (nikita.smirnov@rockbladet.se)
FOTOGRAF: Mattias "MadCap" Nilsson (mattias.nilsson@rockbladet.se)
KONSERT: Refused (Support: Dolorez Haze + The Holy Ghost)
ARENA: Nobelberget / Stockholm
DATUM: 2016-04-20
