Håkan Hellström - 1974 (EP-recension)

Vanligtvist är Mr. Hellström allt för långt åt pop-hållet för att Rockbladet ens ska ska bry sig. Men i och med att Sveriges popkung då och då är genre-överstigande så blev han med sin nya EP 1974 relevant igen.

Att han nyss lirat i New York två dagar i rad och gjort två tokhyllande spelningar inför ett gäng svenskar i ett land som inte ens kan uttala hans namns råder det ambivalens hos mig om. En stor del av mig tycker det är omåttligt pretentiöst och snubben har uppenbarligen fått storhetsvansinne. En annan del av mig tänker "Varför inte?", det är väl ballt. När Kent lirade i New York när de släppte albumet RÖD blev jag mest impad och tyckte det var coolt. Kanske var det mitt gamla jag.

Fullängdaren är enligt uttalande från Hellström redan färdigt, men enligt parafras säger han att han kanske ändrar vissa låtar eftersom allt blev färdigt så långt innan det planerade släppet, men strul med skivbolaget och annat gör att han inte kommer släppa sitt nya album innan han går upp på Ullevi två dagar i rad i juni. Då kommer han slåss mot att sätta nytt publikrekord på över 70 000 pers, en enorm skara människor snäppet över vad The Boss dragit till den kända stadion.

Musiken på denna EP betitlad efter födelseåret 1974 ger förhoppningsvis en ordentlig försmak av vad som komma skall. Här möts lyssnaren av en handfull nostalgi och en handfull ny lekfullhet – precis i rätt balans. Hellström har verkligen lyssnat en del och definitivt lånat från 80-talet storheter så som U2, Bruce Springsteen och The Clash. Soundet är onekligen britpop/rock med västkust-sonens singer-songwriter-kärna i mitten och pereferin av retro. Hyllning eller skamlös stöld är frågan.

Som Picasso en gång sa: Good artists copy great artists steal, och så är även fallet med Hellström som tveklöst går i facket stora artister.