Krönika om rockstjärnedöden – Snart finns bara mellanmjölk kvar

På bara fem månader så har musikvärlden blivit allt fattigare. Fortsätter det i den här takten kommer vi vid årets slut blicka ut över ett musikaliskt landskap vars tomrum inte kommer gå att fylla. 2016 verkar vara året då alla artister som inspirerat, satt avtryck på nutidens musikgeneration och bidragit till den musikaliska utvecklingen lämnar oss andra kvar.

Det började vid årsskiftet. 28 december 2015 nåddes världen av beskedet att Motörheads frontman Ian Fraser Kilmister, eller "Lemmy" som han är mer känd som, hade gått bort. Han hade under lång tid haft problem med sin hälsa och slutligen besegrade cancern honom. Han blev 70 år gammal.

Sorgeprocessen av Lemmy hade knappt hunnit lugna sig förrän nästa dödsbesked kom. Denna gång var chocken ännu större och hela världen reagerade kraftfullt på det de fick höra. Den tionde januari fick världen veta att David Bowie somnat in. Även han i cancer. Bara två dagar innan beskedet hade han både släppt ett nytt album och fyllt 69 år.

Den 21 april hände det igen. Denna gång var det ytterligare en stor artist, en legend, som lämnade oss. Prince, vars musik alltid funnits där hos människor. En artist som alltid haft respekt hos sina kollegor. Dödsorsaken har inte riktigt fastställts men mycket pekar på överdos eller sjukdom. Han blev 57 år.

Och nu, bara två veckor efter Prince, så var det Olle Ljungström, endast 54 år, som hittades död i sitt hem. För bara fyra år sen var han med i TV4:s "Så mycket bättre" och gick från outsider till folkkär.

Det är inte vilka artister som helst som lämnat oss. Det är ikoner och legender. Artister som inspirerat så många andra artister. En tydlig och sorglig "trend" är att det är de mest betydelsefulla artisterna som lämnar oss nu. Snart finns bara mellanmjölk kvar. I en tid av oroligheter och misär, då fler än någonsin finner tröst i musiken så faller artister som käglor.

Lemmy var den sanna bilden av en rocker. För honom och övriga Mötorhead var det rock, fest och turnéliv som var den brinnande livsglöden. Hand i hand med publiken så höjde de sig själva till skyarna och knockade sin publik. Motörhead är en lika stor del av rockvärlden som Led Zeppelin, Iron Maiden, Black Sabbath och Metallica. Jag kan garantera att om det är någon som har pondus nog att få änglarna att börja spela gura och bas istället för harpa är det Lemmy. Här på jorden lever hans musik vidare och knytnävsslag som "Ace of spades" kommer även i framtiden att skänka lyssnaren en härligt smärtsam omgång.

David Bowie var inte sämre han. Han bröt mot könsnormer och inspirerade världens människor till att våga vara annorlunda. Att påverka och uppmuntra människor på det sättet är en av de viktigaste sakerna en artist kan göra. Det jag kommer minnas Bowie allra bäst för är, förutom de uppenbara mästerverken som "Life on Mars", "Heroes", "Space oddity" och "Ziggy stardust", var det allra sista han gjorde. Hans singel "Lazarus" släpptes bara en kort stund före hans död och i låtens musikvideo ser vi Bowie inlindad i bandage, liggandes på en sjukhusbädd och sjunga rader som "Look up here, I´m in heaven". Bowie visste vad som väntade. Det går inte att tolka det hela på ett annat sätt. Att han avslutade både karriären och livet på att ge fansen ett ordentligt avsked, det är ett tecken på hans storhet. Stilfullt.

Prince i sin tur var i en klass för sig. Han var experimentell, nyskapande och orädd. Han var en av de första svarta artisterna som fick utrymme i MTV och han var före sin tid. Han släppte låtar som ansågs kontroversiella på grund av sina sexuella texter och hans musik beskrevs ofta som mörk och vemodig. Det vill säga sådant som går hem och säljer i dagens samhälle men som ansågs vara "Too much" för dåtidens musikskapare. Prince är även en av de mest experimentella artisterna vi någonsin sett. Han höll sig inte till tryggheten utan provade sina vingar genom att testa på flera musikgenres och kombinera de. Både rock, soul, funk och rap förekom i hans alster. Gitarrsolot i fantastiska "Purple rain" är ett solo som flera hårdrocksband bara skulle drömma om.

Olle Ljungström slog till skillnad från ovanstående namn inte internationellt men han var ett geni. En kreativ konstnär utan motstycke, som gick sin egen väg. Han var inte kreddig och försökte inte anpassa sig efter ett klimat där kärlekssånger och glättiga partylåtar utan framförde endast låtar som han kunde göra med inlevelse. Låtar vars budskap han trodde på. Det börjar tyvärr bli mer och mer sällsynt att artister menar det de sjunger och utnyttjar sin kreativitet och inte bara gör musik för kommersiella syften. Kultförklarade Reeperbahn som Olle sjöng i på 80-talet satte sin prägel på 80-talets svenska synthscen trots en kort karriär. När han sedan körde solo gjorde han den svenska rock-pop scenen komplett med sina texter och sin musikalitet.

Det är med andra ord fyra oerhört stora, viktiga artister som med sin musik gjort världen lite bättre som tvingats lämna jordelivet på kort tid. Deras kroppar och närvaro är borta och strålkastarljuset har släckts. Men trots att konserthallen töms och roddarna packar ihop instrumenten så kan man dock fortfarande höra deras låtar klinga i öronen. Deras musik kommer aldrig dö.

Tack för era insatser. Och till dig som hämtat dessa fantastiska musikskapare: Hoppas du njuter av deras närvaro och deras sånger. Om inte, så är du välkommen att lämna tillbaka dem.

SKRIBENT: André Millom (andre.millom@rockbladet.se)