Wolfmother – ett otämjt premiärlejon på Grönan

06052016-Wolfmother-Gröna-Lund-JS-_DSF8413

I torsdags var det officiell start på Grönans långa konsertsommar när Timbuktu var på besök. Men de rockigare tongångarna inleddes med Wolfmother på fredagskvällen. Rockbladet tog även ett tugg med coola frontfiluren Andrew Stockdale innan konserten i en av backstagelogerna där musikhistorien satt i väggarna.

Annons

Jag förundras ännu en gång över hur det är möjligt att kunna gå på runt 60 konserter för 240 kr på Gröna Lund!? Lika förbluffande är kalibern på artisterna som nöjesparken lyckas få hit år efter år. 2016 kan vi rockälskare sätta tänderna i bland annat Hollywood Vampires, Deep Purple, Dropkick Murphys, Status Quo, Sixx:A.M, Iggy Pop och Backyard Babies. Smaka på det!

Först ut är alltså den australiensiska ulvtrion Wolfmother som 2006 slog igenom med dunder och fuzz och lät sådär 70-talshärligt på 00-talet redan innan ordet retrorock var uppfunnet. Under fredagsaftonens knappa 90 minuter smaskar de fram en oemotståndlig riff- och orgelexcess så att sockervadden blir till salt. Vargpappan själv, Andrew Stockdale, lyckas bitvis med konststycket att vara både Iommi och Osbourne i ett. En klagoylande riffdemon helt enkelt. Ensemblen är visuellt hämtade ur musikalen Hair och en upprockad version av Aquarius hade de absolut kommit undan med. Det är förvisso Stockdale som ÄR Wolfmother men på scen är Ian Peres chef. Ingen kan som honom bestiga en Korg-orgel som om den vore en bångstyrig Brumby och han briljerar med att lira enhandsbas samtidigt. I övrigt är det en minimalistisk scendekor som till och med saknar backdrop. Trummisen Alex Carapetis jobbar stenhårt bakom universums största solbrillor men Stockdale, i fransig Easy Rider-väst, kunde gott bjucka på lite fler anfall över scengolvet.

Vid flera tidigare rockkonsertbesök här så har Grönanpubliken röjt ungefär lika mycket som när mina grannar i pensionärsföreningen Fiskarna har bouleträff. Snarkläge alltså. Men ikväll är det mer än vaket och när gamla fylleskrålsdängan “Bira, bira, bira” hörs förstår man precis hur landet ligger. Moshningarna avlöser varandra och hippieherrarna på scenen gör vad de kan för att uppvigla massorna. Yes alltså! som fanzinereportern Hardy Nilsson hade uttryckt det.

Lider lite med den stackars roddare som hukar bakom en högtalare under hela konserten där han stämmer Peres fyrsträngare. Vad säger arbetsmiljöombudet?

Tyngdpunkten i setlisten ligger på låtar från debutplattan och senaste Victorius men en murrig How Many Times från independentreleasen New Crown får också vara med och leka. Woman knäcker förstås och visan om den Vita Enhörningen är ljuvlig neo-psychedelia. Men allra smarrigast är nog Pyramid som växlar mellan en batikfärgad utflykt i ett sentida Beatlesland och att moshpita sig fram med ett sågande skogshuggar-riff. Efter ett helt koppel hårda rocktrumlor så blir Pretty Peggy ett klädsamt lugn, här i en mer elektrisk version än på platta. Under intervjun pratade vi om just Pretty Peggy som fått vila några spelningar. Men då låten har haft framgång i Sverige får den återta sin plats i setlisten. Publiken tackar med mangrann allsång.

Ropen på Joker And The Thief rungar enträget och så klart kommer den i en blixtrande avslutning där Peres gör jämfotahopp i sin Korg-misshandel. Rocksäsongen på Grönan har inletts på ett föredömligt sätt.

BILDGALLERI