Combichrist will fcuk you up!

Jag är gammal. Gammal nog, åtminstone. Gammal nog att minnas att på det goda 80-talet var världen uppdelad i två grupperingar: Hårdrockare på ena sidan, och zynthare på den andra. Man var det ena eller det andra, punkt slut.

Annons

Jag var aldrig som andra barn som liten. Jag föddes in i zynthvärlden genom min storasyster, men på egen väg fann jag hårdrocken och höll fast den när hjärtat. Dock kunde jag aldrig riktigt släppa taget om den musik som jag först hörde som riktigt liten. Åren gick och musiken blev tyngre och tyngre. Rock blev hårdrock blev metall blev dödsmetall blev black metal. Zynthpopen blev Dark Wave blev Digital Hardcore. Sedan kom ett band som nästintill bokstavligen kom och fcukade upp min sk*t. Combichrist. Den ultimata kombinationen av stenhårda takter, bitsk sång, och rasande zynthar med ett snorförbannat åbäke till attityd. Otal vändor har de spelats på alldeles för hög volym i det Nilssonska hemmet. Var jag arg? Combichrist. Ville jag bli på bra humör? Combichrist. Ville jag idka närhet på vuxenstadie? Combic…

Så, äntligen, många år senare kom alltså dagen när jag fick uppleva detta guldkorn live. Peppen var enorm, men ändå på sin vakt, då deras alldeles färska platta var ett rätt stort steg bort från den tidiga stilen. Nu var det mer industrimetall av det hela, så hur skulle det gå? Skulle jag ändå få uppleva gamla dängor som jag älskar, eller skulle det bli en omvändning i min eviga trohet till bandet?

Första hälften av konserten var mer ämnad åt de lite nyare låtarna, vilket är fullt förståeligt då de ju till trots var ute för att marknadsföra sin nya platta, men så mitt i setet vände det om. Gitarrer lades ner för en kort stund, om den gamla eran tog förstaplats i fokus på scenen. Nu skulle det kanske bli åka av? Jo tack, du! Det finns få band i denna värld som fått mig att bryta sönder och samman när jag sett dem framföra låtar som betyder lite extra mycket för mig. Refused, Slayer, Nightwish… Listan är rätt liten, men nu måste jag tveklöst lägga till Combichrist till den. När de väl börjar dundra igång en förkrossande version av "Blut Royale" är det ett klockrent faktum: Jag står där, 41 år gammal, och gråter som ett barn på julafton. Så.Jävla.Bra.! Bästa konserten i år? Mycket möjligt. Det var en kväll av perfekt kombination av de två världar jag alltid varit lika mycket knuten till, och där och då var allt bara Rätt. Betyg?
Vad f#n tror du? 10 CC-skallar av 10 möjliga.

Förbanden? Det fanns inga förband den kvällen. Det var tre huvudakter som följde varandra i snabb takt. Först ut på banan var ett, för mig, okänt tüskt band: Lord of The Lost. De lät som jag trodde de skulle göra: Tüsk gothrock med en redig dos elektronik invävd. Utseendemässigt var de tiptop, och ett givet band för mig att lyssna in mig väldigt mycket mer på i framtiden. Kan gissa att de är toppnamn på festivaler som WGT och alla andra lack-och-latexklubbar runt om i europa. Missa dem inte om du får chansen.
Betüg? En stenhård nia i nyllet.

Som en lite, men inte så mycket, lugnare mellanakt fick vi ta del av ett annat band jag lyssnat en massa gånger på genom åren: FILTER. Inget av mina go-to-klassiker, men då jag alltid varit djupt förälskat i NIN så kom FILTER snabbt in i leken under mitten av 90-talet. De hade ett par rediga dängor med "Hey man, nice shot" och "Trip like I do". Dock försvann de bort i periferin då jag fann dem lite för snälla för min smak, men att äntligen få se dem live efter alla dessa år var en redigt skön upplevelse, och en välbehövd andningspaus inför vad som skulle komma en stund senare.
Betyg: Åtta korta bussar.