Det har gått nästan fyra decennier sedan Diamond Head grundades av Brian Tatler och Duncan Scott. Vägen mot framgång har kantats av motgångar, album har spelats in men inte släppts och många medlemmar har kommit och gått. Men nu är bandet tillbaka och mer än redo att ta över musikscenen en gång för alla. Rockbladets egen Gabi hade därför en sit-down på Sweden Rock Festival med Brian Tatler och talade om gamla och nya eran.
Läs intervjun på Engelska här!
Hur skulle du säga att musikscenen har förändrats sedan du började på 1970-talet?
– Jag skulle vilja säga att det som på den tiden kallades rock och metal har delats upp i olika genrer idag. Ungdomarna nuförtiden kallar det hårdrock, progressiv rock eller något annat. 1978 när Judas Priest slog igenom sa man att de spelade heavy metal, idag kallar man samma musik trash metal eller black metal. Vi hade inget behov av att placera rockband som till exempel Led Zeppelin och Black Sabbath i olika fack, det var rock och inget annat. Men nu har allt förändrats, du måste göra mer av allt, dela upp musiken i olika genrer, spela på fler festivaler och synas i så många tidskrifter du kan. Konkurrensen är större idag än på min tid.
Diamond Head spelade in ett album år 2003 som sedan aldrig släpptes, varför?
– Jag ska vara ärlig, det beror på något så simpelt som att vi inte var överens om vilket namn vi skulle spela in skivan under. När vi gick in i studion gjorde jag det under förutsättningen att vi skulle släppa albumet som Diamond Head. Men halvvägs igenom fick sångaren Sean Harris för sig att vi skulle döpa om oss till "Host". Jag trodde att han skulle komma på bättre tankar om jag låtsades som ingenting, men så blev det inte. Så jag valde en annan sångare istället, för livet är för kort för att låta sådant påverka en och vi hade dessutom betalat för allt själva. Personligen tycker jag det skulle ha varit vilseledande att gå in i studion under ett namn och sedan släppa skivan under ett annat.
Ni släppte ett nytt album den tolfte mars med nya sångaren Rasmus Bom Andersen som anslöt till bandet 2014.
– Ja, när vår tidigare sångare Nick Tart flyttade till Australien blev det svårt att kombinera skrivandet och turnéerna på grund av avståndet. Men jag måste vara ärlig, jag ville inte göra ett nytt album. Det fanns ju redan skrivet material som vi kunde använda oss av, men jag var inte så säker på att det höll måttet. Men Rasmus övertygade mig att ge det ett försök så jag skrev om en del av det jag hade och satte mig ner tillsammans med Rasmus och började arbeta på låtarna. Jag gav honom några låtar som jag visste var svåra att sjunga för att se vad han kunde tillföra till bandet, men han var med på det och kom på några melodier som vi la på. Jag tror att vi hade nio repetitioner som varade i åtta timmar varje gång vi arbetade på materialet.
Hur har turnerandet förändrats genom åren?
– Jag njuter fortfarande, för det har fortfarande ett visst värde. Första gången du ska åka iväg och spela på din första festival eller första gången du spelar utomlands så känner du en annan sorts glädje för då är det nytt. Nu är det inte så längre, men det kommer en tid då du känner dig klar med att spela på små klubbar inför en liten publik och du går vidare. Men som sagt, jag kan fortfarande njuta av att åka runt och spela, vi har en bra line-up nu och det finns inga problem bland oss i bandet, vi får varandra att skratta mycket och det underlättar.
Du har varit i branschen i nästan fyrtio år nu, vad får dig att vilja fortsätta?
– Som de flesta musiker växte jag upp med musiken och tillbringade en hel del tid med att lära mig att spela gitarr och skriva låtar. Grejen med rocken är att när du väl fastnat för den så finns det ingen väg ut, det finns klassiska rockband som jag kommer älska tills den dagen jag dör på grund av att bandet till musiken är så starkt.
Du har skrivit en del av låtarna på det nya albumet, kan du berätta om processen bakom dem?
– Det finns ett stort nöje i att skriva för mig, tidigare hade jag en dröm om att bli en lika bra gitarrist som Michael Schenker, Ritchie Blackmore och Eddie Van Halen. Men jag var inte ens i närheten av den nivån som de är på, så jag sa till mig själv ”Glöm den drömmen” och la istället fokus på att skriva en bra låt. Hoppet om att en dag kunna skriva en låt som går till historien och blir odödlig och kärleken till musiken är det som får mig att fortsätta. Min favoritlåt är alltid nästa låt och eftersom vårt album blev så bra mottaget av fansen och pressen så säger det mig att jag fortfarande har något att erbjuda, jag är inte klar än.
Idag är musiken väldigt tillgänglig genom olika streamingtjänster och många väljer att ladda ner istället för att köpa skivan, vad tycker du som musiker om den utvecklingen som skett de senaste åren?
– Det enda jag egentligen kan göra är att följa utvecklingen och acceptera den. Alla olika tjänster som finns idag gör det lättare att upptäcka nya band vilket är bra för dem. Men som musiker är branschen idag inte så rolig att vara en del av, vi tillbringade nästan sex månader med att bara skriva låtar. Bakom varje album finns flera timmar av hårt arbete som vi inte får betalt för om någon laddar ner skivan istället för att köpa den.
Hur ser framtidens planer ut för Diamond Head?
– Vi kommer turnéra i Europa fram till oktober och sedan åker vi vidare till USA i november. Efter det kommer vi gå tillbaka in i studion för att skriva fler låtar och förhoppningsvis släpper vi ett nytt album ganska snart.
Hur var det att släppa det nya albumet efter ett uppehåll på nästan tio år?
– Jag tror att det var tack vare Rasmus insats och hans fantastiska jobb som han la ner under tiden vi jobbade med albumet som gjorde att jag kände mig så säker under hela processen. Metalscenen har ju förändrats sedan Diamond Head först slog igenom så det skulle mycket väl ha kunnat vara så att vi skulle anses vara för omoderna. Vi har inget growl i våra låtar utan lägger istället fokusen på melodiska sånger och bra riff, som tur var gillar folk det fortfarande. Även om jag inte visste vilken reaktion vi skulle få från pressen så kände jag mig väldigt självsäker under processen. Rasmus gjorde ett fantastiskt jobb under tiden som vi jobbade med albumet och jag kände mig väldigt säker på att vi hade något bra.
Skulle du säga att ditt arbete med musiken har förändrat dig som person?
– Jag vet inte riktigt vad jag ska svara, jag är naturligtvis tacksam för framgången vi har haft och för att band som Metallica intresserar sig för material som vi producerar. Det gav mig en inkomst och möjlighet att arbeta med bandet istället för att ha ett nio-till-fem jobb. Vid min ålder har de flesta människor inte möjligheten att kunna lägga fokus på ett band eftersom de har familjer och arbete. Med den inkomst jag har idag har jag möjligheten att lägga den tiden på bandet som vi behöver. Saken är den att när du arbetar med musik så utvecklas du genom den.
Ni spelade på Sweden Rock Festival för första gången år 2005 och är tillbaka först nu elva år senare. Varför valde ni att spela på just Sweden rock festival?
– Första gången vi spelade på festivalen så hade vi väldigt roligt och allt var så bra organiserat så det var det som lockade tillbaka oss. Dessutom hade vi en bra publik förra gången och likaså denna gång, spelningen var fantastisk på alla sätt, även om ljudet var lite sämre denna gång.
Om jag ber dig att beskriva vad musik är med egna ord, vad skulle du svara?
– Musiken är kraftfull, den kan väcka många känslor inom dig. Glad musik kan få dig att känna att du är maktfull och blir peppad, nästan som om du är redo att erövra världen. Men en sorglig låt, en ballad till exempel, kan väcka sorgen inom dig och få dig att gråta. Musik rör upp en massa olika känslor som vi inte riktigt har kontroll över.
Vilken typ av känslor vill du förmedla till publiken genom din musik?
– Jag vill att publiken ska känna sig upphetsad och taggad, vi som band får ju vår energi genom publikens. Om det är en galen publik, om de skapar en mosh pit eller något liknande, då färgar det av sig på bandet och vårt sätt att vara på scen.
Har du en hälsning du vill framföra till dina fans?
– Tack för att ni tror på oss och stödjer oss. Det betyder mycket att ni fortfarande köper våra album, vi kommer fortsätta att spela för er så länge vi kan. Rock och metal-fans är de mest lojala i världen och vi är tacksamma att ha er vid vår sida.
Skribent: Gabi Mattsson (gabi.mattsson@rockbladet.se)
Fotograf: Pressbild
BANDFAKTA – Diamondhead
Medlemmar
Rasmus Bom Anderson – Vocals
Brian Tatler – Guitars
Abbz – Guitars
Eddie Moohan – Bass
Karl Wilcox – Drums
DISKOGRAFI
LIGHTNING TO THE NATIONS – 1980
BORROWED TIME – 1982
CANTERBURY – 1983
DEATH & PROGRESS – 1993
ALL WILL BE REVEALED – 2005
WHAT’S IN YOUR HEAD? – 2007
DIAMOND HEAD – 2016
