Något försenad kliver jag in i 4 Sound-tältet för att se Eleine´s uppträdanden och möts av något som inte kan vara en mänsklig röst. Det är som att bli inbjuden till en underjordisk värld bebodd av en djävulsk, men vacker ängel i form av sångerskan Madeleine som vaktas av något får mig att tänka på att skimrande mörker. Hennes mjuka, stundtals sorgsna röst är en behaglig men samtidigt stark kontrast till Rikard Ekbergs growlande och starka gitarrspelande.
Båda två har en sällsynt förmåga att få sina röster att låta som om de inte tillhör en människa, Rikards mörkt bestaliska growlande och Eleines omänskligt änglalika röst är en symfoni som mina öron bara vill höra mer av. Det är som att kastas rakt ner i iskallt vatten, för att sedan svepas upp av en varsam famn som sedan brutalt kastar dig rakt ner genom isen en gång till för nöjes skull. Den värld av glas som Madeleine´s ljust förföriska röst lockar lyssnare in i ledsagas på får uppbackning av Sebastian Berglund på keyboard. Det går i vågor under hela spelningen, från olycksbådande till mystiskt och hoppfullt för att sedan bli riktigt mörkt och hårt. Stundtals låter det nästan som dödsmetall, men på något sätt lyckas bandet framträda som en enad front och få alla elementen att fungera som ett.
Andreas Mårtensson på bas är en tung kontrast till det metalliskt hårda gitarrspelandet Rikard bidrar med. Madeleine är den första sångerskan som jag sett uppträda live som utan problem klarar av alla höga toner utan att det skär sig och växlandet mellan låg och hög tonart går som smort.
Den förföriska rösten lockar lyssnaren genom att säga ”Kom så ska jag visa dig något du aldrig sett tidigare” för att sedan förvandlas till kompakt mörker. När det är dags för den näst sista låten låter det introducerande keyboardspelandet olycksbådande och det med all rätt. Plötsligt skär en röst på grov skånska genom atmosfären och orden som yttras kommer ifrån Rikard.
”Vi kommer allt närmare slutet på vår tid här på scenen tillsammans med er på Sweden Rock”
Den mörka stämman tvingar en att vara uppmärksam och en tanke på Greve Dracula far genom mitt huvud en snabb sekund.
Spelningen avslutas med ”Death Incarnate” och den nya låten ”Brake take Live”.
Den senare inleds med att sångerskan döljs bakom två stora vita vingar, något som för tankarna tillbaka på det forna Egypten och guden Isis. Till och med basisten Andreas har svårt att ta blicken från henne där hon står i det mystiska ljuset. Omgivna av svagt tjocknande rök förvandlas de alla till forna egyptiska gudar i olika former och vid ett tillfälle fryser Madeleine, Andreas och Rikard som till is i stelnade positioner medan keyboardens pianospel blir ett med trummornas krigsmarsch.
Vid spelningens slut måste jag fråga mig själv, hände detta verkligen på riktigt?
SKRIBENT: Gabi Mattsson (gabi.mattsson@rockbladet.se)
FOTOGRAF: Jonas Lööw (jonas.loow@rockbladet.se)
EVENT: Sweden Rock Festival 2016
ARENA: Rock Klassiker
DATUM: 2016-06-09
BÄST: Allt, scenshow, låtar
