Igår var dagen då jag officiellt blev journalist och tog min examen, att få fira den genom att faktiskt arbeta med det jag älskar känns obeskrivligt. Det känns overkligt att jag är på Sweden rock festival med min äldsta och närmsta vän när det händer, för det slår verkligen allt. Jag har redan arbetat som frilansande journalist i en månad nu och har tidigare gjort intervjuer med stora artister, men att göra dem här på legendariska Sweden Rock Festival, det går inte att beskriva.
Lite senare idag ska jag och Josefine som jag är här med på en signering med LP:skivor vi köpt enbart för att kunna få Dregens autografer. Först har jag min intervju med GUN, det är den sista intervjun under festivalen jag har tyvärr. Som alltid har jag skrivit ner tusen frågor, men saken är den att man vet aldrig vilken vändning en intervju kommer att ta, det beror helt och hållet på svaren som jag får av artisterna.
Av de intervjuer jag haft måste jag säga att det är den med Mike Tramp som gjorde störst avtryck på mig, han svarade genomgående med djupa svar som fick mig att tänka till mer än en gång. Men också Brian Tatler som i slutet på intervjun bad mig följa honom på vägen till hans soundcheck för att konversationen skulle kunna fortsätta. Historierna de berättade för mig om en annan tid kommer jag alltid att ta med mig.
Jag har många minnen från årets festival men det skulle ta alldeles för lång tid att skriva ner dem alla. De intervjuer jag har gjort, människorna jag har träffat, spelningarna jag sett, allt det har gjort intryck på olika sätt. Som när jag och min vän Josefine såg SixxAm och känslan av lycka blev så stor för att det var just min bästa vän jag såg en av mina största idoler med. Jag kunde inte göra annat än att sluta ögonen och bara dansa. Eller som när jag sprang på dig i vimlet, en person jag aldrig trodde jag skulle träffa igen och som jag vet att det var sista gången jag såg denna gången. Ännu ett minne från underbara dagar som aldrig kommer tillbaka igen.
Jag ska vara ärlig, det starkaste minnet kommer att när Twisted Sisters spelade ”The Price” och bad oss ta fram våra mobiler och tändare och lysa med dem för de som vi har förlorat. Minnet av alla tusentals ljus som lös upp vad som måste vara sommarens mörkaste och kallaste natt är det vackraste minnet jag har från den här festivalen.
Jag minns fortfarande igår när fyrverkerierna lös upp himlen som en del av Sweden Rock Festivals 25 års firande och tanken slog mig att nu börjar det på riktigt. På måndag är det inte skolan jag går till, istället kommer jag att vara frilansande journalist och arbeta på mitt andra fasta jobb.
Idag är alltså den fjärde och sista dagen på festivalen, imorgon ska jag åter till Stockholm och jag vill likt ett barn bara sätta mig ner och skrika: ”Jag vill inte, jag vill stanna kvar här” och tvinga alla människor och band att fortsätta en månad till. För saken är den att Sweden Rock Festival, det är inte bara en festival med en massa band som uppträder eller människor som dricker sig redlösa mellan spelningarna. Det är mitt hem, en värld som omsluter mig likt en skyddande mur och som lär mig mer och mer för varje dag som går. Ska jag vara ärlig så har jag faktiskt lärt mig mer om skrivandet och fotograferandet tack vare alla som jag träffat på i VIP-området än jag gjorde på mitt år som student. För det är en viktig sak man måste kunna om man ska komma någonstans:
Ju snabbare du lär dig att vara ödmjuk inför den kunskap andra har och inser att ingen, inte ens den mest lärda person kommer någonsin att bli helt fullärd. DÅ kommer du att kunna komma långt.
Men innan jag lämnar den här världen och återvänder till verkligheten ska jag dansa på varenda spelning och skrika mig ännu hesare trots min röst redan nu knappt existerar efter gårdagen. Men först, min sista intervju…..
FESTIVALBILDER FRÅN ALLA DAGAR
SKRIBENT: Gabi Mattsson (gabi.mattsson@rockbladet.se)
FOTOGRAF: Anna Skogh, Jonas Lööw, Fredrik Olofsson
EVENT: Sweden Rock Festival 2016
