Rival Sons Hollow Bones kräver sina lyssningar

Nästan exakt på dagen två år efter Great Western Valkyrie kom till världen så blir uppföljaren Hollow Bones förlöst mitt i Sweden Rock tider. Detta firas med releaseparty på Pub Anchor ikväll dit alla Rockbladets läsare självklart är välkomna!

Annons

Att recensera ett band man är fanboy av innebär alltid ett dilemma. Man vill idiothylla och tömma ur sig alla superlativ som finns i Svenska Akademiens Ordbok och några egentillverkade samtidigt som man försöker se på upplevelsen något sånär nyktert. Objektivt kan det dock aldrig bli då en recension alltid är en individs personliga åsikter. Så detta blir någon form av subjektiv vurm men med huvudet utanför den sektaktiga fanatismbubblan.

Rival Sons är i min värld ett nästan ofelbart band som gjort alla rätt hittills. Samtliga fyra album och en EP har hållt en utomjordiskt hög och jämn nivå som får mig att euforiskt yra om så megaklassiska albumsviter som Led Zeppelins I – IV, Creedence’s sex maniska utgivningar 68-70, AC/DC’s Bon Scott-era, och Status Quos allra bästa boogierumlande år 72-75.

Men efter första lyssningen av Hollow Bones i april så blev jag nästan upprörd. Vad f-n har hänt med mitt kära Rival Sons?! Det hålls igen, är inte samma tryck som tidigare och stundtals lite uddlöst. Jay pratade i en intervju om att albumet skulle innehålla några av de tyngsta låtarna de gjort, dessa letar jag fortfarande efter. För första gången i karriären har man på sitt femte album fått med några fillers. Det känns tunt med låtuppslag med endast 8 nya låtar plus en redan tidigare utgiven cover.

Två månader och över 50 lyssningar senare är läget ett annat. När jag väl förlikat mig med soundet (som med ett sobert konstaterande såhär i efterhand inte är någon revolutionerande skillnad mot tidigare men har tappat lite av den smutsiga blueskänslan) så är det återigen ett riktigt bra rock ‘n’ roll-album och pratar vi ölspråk så har skivan vuxit från lager till IPA. Den var dock aldrig någonsin i närheten av att vara Pripps utan mer en välsmakande sak som Brooklyn Lager. Men någon krämig stout som får alla smaklökar på helspänn når den tyvärr inte riktigt upp till. Det saknas en ursinnig uptempo-låt à la Secret eller Burn Down Los Angeles, här är det mer midtempo överlag. Rival Sons musik ska inte “bara” gå rakt in i själen, ibland måste den ge dig en rejäl hurring också. En sådan där rock ‘n’ roll-smocka som gör att man kör olagligt fort med bilen samtidigt som man dunkar näven i biltaket.

Man har på Hollow Bones återigen prövat några nya vägar och att inget album hittills låter som sin föregångare är en styrka. De två stora höjdpunkterna är Fade Out och Hollow Bones Pt. 2 som tar sig ända upp till det absoluta toppskiktet i California boysens makalösa låtkatalog. Här visar man upp sin Rival Son-klass (Hysén-klass och sex getingar någon?) och att ryktet om rock ‘n’ rolls död är starkt överdrivet.

En av årets bästa plattor till slut ändå men Rival Sons kan ännu bättre!

LÅT FÖR LÅT

Hollow Bones Pt. 1: Första smakprovet som vi fick slicka i oss redan i mars. Scott leker Jam Master Jay och scratchar med yxan. Gediget baspumpande av Dave Beste och bra Jay-vrål i slutet men den här hade gärna fått vara längre.

BETYG:

Tied Up: Påminner en hel del om Good Things från Great Western Valkyrie. Först ut av Hollow Bones-låtarna att luftas live när den gjorde premiär på den streamade konserter från Rock in Rio (Portugal).

BETYG:

Thundering Voices: Underbart mustigt riff av mr Fuzzlord där verserna är en fullpoängare men helheten dras ner av en för småputtrig refräng. Plus för den pskykedeliska bryggan i “Love knows no boundaries…” för att sedan braka lös i ett frenetiskt Holiday-solo som gärna fått pågå i en hel vinylsida eller två.

BETYG:

Baby Boy: Plattans stora grower! Gillade den inte alls först men nu jävlar svänger det! Mr. Miley jazztrummar skönt torrt a la Charlie Watts.

BETYG:

Pretty Face: En rätt medioker sak för att vara Rival Sons. Vill inte riktigt flyga.

BETYG:

Fade Out: Yes, nu släpper man in färgen ordentligt i en lång låt som broderar ut sig i melankoli. De progressiva riffen är hisnande och Jay får fram den där känslan i rösten som får oss att fatta att det här är på riktigt. Kärlek!

BETYG:

Black Coffee: Bandets första cover på album och EP. Den gavs tidigare ut som singel till Record Store Day 2015 med Creedence Long As I Can See The Light som B-sida. Originalet gjordes av Ike and Tina Turner men detta är en tolkning av Humble Pies version från 1973. Sönerna smäller båda hårt på fingrarna när de tar ut svängarna fullt ut. Det hörs att låten är inspelad vid ett tidigare tillfälle då den har det där mer fläskiga och skitiga soundet.
BETYG:

Hollow Bones Pt.2: När Rival Sons gör en låt i två delar då vet man att det blir mästerligt. Som Manifest Destiny-eposen fast tvärtom där Part 1 var vassast. Jay sjunger i tungor med besatta Hallelujahs och Hare Krishnas. Kommer bli en en ursinnig best om den släpps lös live.

BETYG:

All That I Want: Som ett stilla avslutning på en konsert efter de tre senaste låtarnas urladdning. Värlspremiären skedde i en norsk radiostream där en grupplyssning i fancluben Rival Sons and Daughters Facebookgrupp gav en annorlunda upplevelse. Det knakar i bakgrunden som om Jay satt i en gammal gungstol (eller om det är skinnjackan som behöver oljas in?) och ger en passande lullabykänsla av en äldre herre som minns tillbaka. Det mesta nakna som Rival Sons satt sitt namn på.

BETYG:

SKRIBENT: Fredrik Blid (fredrik.blid@rockbladet.se)

ARTIST: Rival Sons

ALBUM: Hollow Bones

SKIVBOLAG: Earache Records

RELEASEDATUM: 2016-06-10

BÄSTA LÅT: Fade Out och Hollow Bones Pt.2

BETYG:

BANDFAKTA

MEDLEMMAR

Jay Buchanan – Sång

Scott Holiday – Gitarr