Vi står passande nog på ett gammalt järnvägsspår där festivalen äger rum när Rob Coffinshakers spelning börjar, De två scenerna består av vad som liknar ett tält till dockteater och en lastbil. Regnet öser ner och de paviljongtält som är uppställda som skydd gör oss snarare mer blöta än regnet, men när Rob och hans band intar den ena och hans Johnny Cash influerade stämma ebbar ut genom högtalarna, ja då får det fan regna hur mycket som helst.
Rock med inslag av country är det som beskriver bandet bäst, på deras Facebooksida står det country/folkmusik men det håller jag inte med om. Rob´s stämma liknar visserligen Johnny Cashs så tilll den grad att jag nästan undrade om Cash´s själv var närvarande under spelningen. I början är det lite stelt, men det ändras rätt snabbt i takt med att tempot i låtarna ökas när trummisen Fang överröstar resten av instrumenten. Det rättar snabbt till sig och gitarristen Joe Undertaker låter gitarrens toner slå hårdare än trumpinnarna. Basisten Andy Bones imponerar även han, speciellt under de lugnare låtarna där basen är den som leder gitarren istället för tvärtom. Fang har ett bra tryck i sig och bjuder efter tredje låten på ett litet upphopp bakom trumsetet som för att säga ”Här är jag, om ni nu har missat det trots att jag slår på trummorna likt en förbannad jätte”.
När låten ”Back to Phoenix” spelas ändras känslorna i Robs röst, det är svårt att läsa hans ansiktsuttryck då han envisas med att använda solglasögon under hela spelningen trots bristen på sol. Men att låten betyder något för honom personligen går att höra i rösten, det är något med hur stämma förändras till en mer sorgsen och längtansfull istället för neutralt glad som tidigare. Ju mer tryck det blir i musiken desto mer regnar det, men det är inget som stör publiken. Något oväntat kommer jag på mig själv med att dansa till musiken, det är inte vad jag vanligtvis skulle lyssna på själv. Det är något gammaldags över rocken, tankarna förs tillbaka till 1950-talets rock fast som en mer uppdaterad version. Känslan musiken får fram är att vi befinner oss på en pub någonstans i Oklahoma där vi sitter runt små runda bord och lyssnar.
” I turned 21 in Prison, mama tried to raise me right, oh mama tried”
Efter några låtar kliver en tjej upp på scenen iklädd svart kappa och en rödvit truckerkeps. Duetten hon sjunger med Rob är riktigt bra, så pass bra att man måste höra den för att ord inte kan göra den rättvisa. Den andra låten de uppträder med tillsammans innehåller mindre text och mer melodi vilket är synd, melodin är riktigt bra men kvinnas ljusare röst synkar så bra med Robs att jag gärna hört mer av dem än instrumenten. Full pott får Rob när han sjunger om hur det är att vara en ”okie” och sätter alla rätt om hur det är. När låten spelas börjar bilder från mitt high school år i en liten småstad i Oklahoma fladdra förbi, Jag önskade redan från början att jag kunde återvända dit och längtan blir inte mindre av att höra de ljuva tonerna som väcker det som förut bara var minnen till levande bilder igen.
Skribent: Gabi Mattsson (gabimattsson@rockbladet.se)
Foto: Kristin Carlsson (kristin.carlsson@rockbladet.se
Event: Rob Coffinshaker, Pick up the STEAM
Arena: Trädgåren på Spåret
Datum: 2016-06-19
BANDFAKTA- Rob Coffinshaker
Medlemmar
Rob Coffinshaker – Vocals
Joe Undertaker – Guitarr
Andy Bones – Bass
Fang – Drums
