Det första jag möts av är en bas som slår mot mig likt en storm som vill blåsa ut mig från tältet där Fearless spelar. Trummisen Andy slår hårt på trummornas främsta del som för att markera sin närvaro för den som missat det. Tältet fylls allt mer efter hand som spelningen överröstar Adam Lamberts stämma utifrån.
Det är svårt att säga om det är metall eller dödsmetall blandat med hårdrock i äkta amerikansk hillbilly stil som bandet spelar, men bjuder på en show gör de verkligen oavsett. Vid ett tillfälle dansar gitarristen Tobbe tillsammans med basisten Martin och det är få tillfällen som ett leende inte syns på deras ansikten.
Sångaren Miche sätter alla höga och låga toner inom growlet, balansen mellan det hårda och det mjuka är hårfin men han lyckas. Det är också growlandet som han gör bäst. I början på "Feed My insanity" sjunker rösten till en nivå som inte ens är i närheten av growl och rösten överröstas av instrumenten. Detta vägs som tur var upp efter bara några korta rader och growlandet backas återigen upp av trummorna på ett väl synkroniserat sätt.
Förutom "Hillbilly For life" som jag känner igen från videon som bandet lagt upp på sin facebooksida förblir resterande låtar anonyma då Miche går rakt på själva musiken efter sitt korta mellanprat. En av deras låtar börjar med ett solo av Martin, när gitarren senare ansluter ekar det fint genom lokalen och ljuden slår emot varandra när de träffas på sin väg till och från scenen. Texterna är djupa samtidigt som det är tydligt att allt är inspirerat från den amerikanska södern, ord som "moonshine" (hembränt" är ett återkommande tema. Men den låt som träffar mig hårdast är "Fucking respect", även om orden stundtals är svåra att tolka är budskapet tydligt, Hela Miches kroppspråk skriker efter respekten som han längtar, men som aldrig verkar komma. Det är en av de delar som gör framträdandet så bra, Miches ärliga kroppsspråk som ger mänsklig form åt känslorna i texterna i kontrast med deras egendesignade instrument. Martins bas har blivit konstruerad av en gammal spade och Tobbes gitarr en högaffel, själv sitter Andy bakom traktorn som utgör trummornas framsida.
Trots konstant growlande förutom några få pauser till mellansnack ser Miche inte alls särskilt ansträngd ut. Vid ett tillfälle blir jag nästan orolig för att Tobbe ska trilla ner från scenen, hans vilda dansande och headbangande gör att han kommer farligt nära kanten. Men det är Andy som verkligen ger järnet, under hela spelningen håller han ett omänskligt högt tempo och slår på trummorna med en kraft som gör mig svimfärdig bara av att titta på honom.
Bandet är välsynkroniserat och publiken skapar egna små moshpits lite varstans i publiken. En figur som verkar ha tagit på sig rollen som bandets maskot är utklädd till hund med hängselbyxor headbangar så hårt att hundhuvudet med jämna mellanrum hotar att trilla av.
Busvisslingarna ekar genom atmosfären efter varje låt och det ger bandet en rejäl skjuts på scen att få den bekräftelsen. När bandet bekräftar att ett album kommer släppas till hösten hörs ett högt "Äntligen" som följs åt av flera rop.
När det är dags för sista låten avslutas den på ett brutalt sätt, något som liknar en dödsdömd mans sista skrik ekar ut från scenen. Det ångestfyllda ljudet träffar mig likt en rak höger på strupen och för en sekund står jag helt handfallen och frågar personen bredvid mig vad som händer. Han bara ler och fortsätter höja näven i luften samtidigt som han headbangar, totalt oberörd av ångesten ljudet åstadkommit inom mig, likt en iskall hand kramar det om mitt hjärta.
Överlag en riktigt bra och galen spelning, men slutet hade jag kunnat vara utan.
SKRIBENT/FOTOGRAF: Gabi Mattsson (gabi.mattsson@rockbladet.se)
EVENT: Fearless
ARENA: Classic rock stage
DATUM: 2016-06-09
BÄST: Deras glädje över att stå på scenen och egendesignade instrument
SE HELA BILDSERIEN
BANDFAKTA – FEARLESS
MEDLEMMAR
Miche – Vocals
Tobbe – guitar
Andy – drums
Martin – bass
