När eftermiddagen och molnen börjar röra sig inpå festivalområdet blir det dags för det ikoniska bandet Slayer att få äntra scenen. När bandet kör på med sin galopperande tvåtaktsfyllda musik går publiken igång i extas, men tyvärr känns det som ett väldigt trött Slayer som får leverera upplevelsen.
Publiken börjar samla sig likt en hord runt den största scenen. En scen som pryds av en lidande Jesus och andra ockulta symboler runtom. Då vet åskådaren att en kommit rätt för att se inga mindre än Slayer. När en väl för höra de klassiska fyra hi-hatslagen för att räkna in låten, så är en helt inne i allt.
Kryddat med Tom Arayas ikoniska primalvrål och även Gary Holts extravaganta utsvängningar är energin på scenen sprudlande. Den senare herren flänger runt med gitarren och får kompensera kollegornas klassiska stelhet på scenen. En kraftfull kombination om det skulle fungera väl, men tyvärr får kvällen besudlas av en del problematik.
Trumslagaren Paul Bostaph ter sig att ha en extremt dålig dag. När han missar slag efter slag och är allmänt otajt drar detta ner allt. Som det klassiska musiker-proverbet lyder: "ditt band live är lika bra som din trummis" och här är ett typexempel på hur det kan appliceras. Detta är inte till stor hjälp när trummorna fyller halva ljudupplevelsen där baskaggen lyser för det mesta, samt att virveltrumman känns på tok för låg. I denna ljudmässiga sörja blir det, tyvärr, väldigt dåligt och bandet känns tamt och trött.
Skribent: Nikita Smirnov
Band: Slayer
Evenemang: Sweden Rock Festival 2016
Lokal: Festival Stage
Datum: 2016-06-09
