Twisted Sister genomför under 2016 sin slutgiltiga avskedsturne "Forty and Fuck it" och självklart kommer de göra ett besök på Sweden Rock Festival, det var ju här som allting började igen för Dee Snider och gubbarna.
2003 stod jag på precis samma plats framför Festival Stage och bevittnade Twisted Sisters allra första gig på svensk mark sedan sent 80-tal. En högt speedad, fullt mejkad Dee Snider hade oss 30 000 hänförda fans i sin läderklädda handske. Vi sjöng, vi skrek, vi gav honom hornen. Allt gammalt groll var borta och det fanns bara kärlek och vi var pånyttfödda S.M.Fs. Tonårs-jag förstod att jag upplevde något stort men det är först nu i retroperspektiv som jag inser HUR stort detta var, framförallt för Twisted Sister. Utan denna första spelning på Sweden Rock Festival hade det kanske inte blivit någon comeback överhuvudtaget.
Med mer kunskap förstår jag nu också vilken sjuhelvetes jävla berg-och dalbana Twisted Sister genomlevt sedan tidigt 70-tal. Från att i tio år kämpat som djur på klubbar och barer, för skivkontrakt och branschens erkännande, till att ha sålt fyra miljoner album till plötsligt utanförskap, alienation och utblottning. Well, upprättelse har Dee och gänget fått sedan dess och dominerat Europas sommarfestivaler sedan den bejublade återföreningen 2003. Jay Jay French, gitarrist och grundare håller tillbaka tårarna under presskonferensen när han förklarar hur mycket de svenska och europeiska fansen betytt för Twisted Sister under denna resa.
Original-trummisen AJ Peros plötsliga bortgång förra året skakade grundvalarna och bandet bestämde sig för att sluta med stil, medan man ännu kan rocka röven av publiken.
Festival Stage är inte speciellt utsmyckad för detta sista gig men en lite smått övertänd Dee attackerar scenen välsvarvad, brunbränd och vansinnigt glammig i silvermålad skinnkreation och det finns inga tvivel om hur showen kommer bli. Good evening! Welcome to our show! Klockrena öppningslåten What you don't know (sure can hurt you) kickar arsle och vi är igång. The kids are back, Burn in hell, Destroyer följer som ett underbart litet pärlband av heavy metal-klassiker. Jay Jay, tar över och betygar att detta verkligen är sista gången vi får se Twisted Sister, inga mer återföreningar, inga fler avslutningsturneer. No bullshit.
Vi bjuds på allt vi önskar oss. Under I am, I'm me kommer man av sig lite grann på slutet och om man skall vara ärlig så är setet fyllt av småmissar. Mark "The Animal" Mendoza slarvar lite för mycket. Inhyrde superlegotrummisen Michael Portnoy gör ett fantastiskt jobb på trummor och håller en tajt linje som tryggar kvaliteten på showen.
The Price tillägnas avlidne AJ Pero, och publikens alla anhöriga som inte längre finns. Dee ger allt han har och han får massor tillbaka. Vi vill visa Twisted Sister att de alltid kommer finnas i våra hjärtan. Vi gör allt den karismatiske Snider ber om; hoppar, sjunger, lyser med mobilerna och skriker oss hesa. Juvelerna I Wanna rock och We're not gonna take it hamnar under showens sista halva och publiken får fnatt på riktigt. Konstigt nog används inte dessa som avslutning, istället går man tillbaka till 70-talets låtkatalog och Dee lär oss hur man sjunger med i Its only rock n roll (and I like it!). Avslutningen på showen känns något rörig men också genuint rolig. Helt plötligt fikar Dee en rykande kopp kaffe för att visa att han verkligen förstått vad "Sweden is all about". Dee släpar med sig bandet till kanten av estraden och vi får säga hejdå för en sista gång till Eddie Ojeda, Mark Mendoza, Jay Jay French och Dee Snider. S.M.F och pyroteknik får bli det absoluta slutet på showen innan Sweden Rock passar på att fira sina 25 år som festival och avfyrar ett litet fyrverkeri under tonerna av Bonafides anthem "Fill your head with rock". Lite too much på samma gång för min smak men själen är varm och rösten offrad till Twisted Fucking Sister!
SKRIBENT: Emma Kling (emma.kling@rockbladet.se)
FOTOGRAF: Anna Skogh (anna.skogh@rockbladet.se)
BAND: Twisted Sister
ARENA: Festival Stage / Sweden Rock Festival
DATUM: 2016-06-10
Betyg: 7/10
