Synkroniserat och Melodiskt på Classic Rock-stage med Diamond Head

2016-06-09 Gabi Mattsson FESTIVALER, SWEDEN ROCK FESTIVAL 2016

Den nya sångaren Rasmus Bom Andersen sedan två år tillbaka intar scenen med en energi som idag är sällsynt bland band som till större delen består av orginalmedlemmar. Att han bara varit en del av bandet så kort tid är svårt att tro. Bandet är väl synkroniserat och Brian Tatlers gitarrsolon kommer vid precis rätt tidpunkt i låtarna. Melodin fångar snabbt åhörarens intresse med sin blandning av lugn melodisk rock och hårdrock. De bitar som påminner om den tidiga 70-tals rocken ger tonerna den skjuts de behöver för att nå fram till publiken.

Vid ett tillfälle är det som om sångarens uppenbara glädje över att stå på Classic Rock-scenen når nya höjder, som åskådare dras man snabbt med i hans galna upptåg och jag kan inte låta bli att le när basisten Eddie Moohan och Rasmus börjar hoppa runt på scenen likt två småpojkar. Två generationer av rockmusiker på samma scen och båda beter sig som om det är deras första spelning. Den ödmjukheten som de visar för scenen är något som är sällsynt idag.

Vid ett tillfälle leder det nästan till en frontalkrock mellan basisten Eddie och gitarristen Andy Abberly.

Musiken är lätt att följa med i och vid ett tillfälle kommer jag på mig själv med att blunda och låta kroppen sakta följa med i den snabba rytmen. Även om Rasmus röst inte når upp varje gång han tar en hög ton balanseras det upp av gitarrerna som tar vid där hans röst inte orkar mer. Men det kompenserar han för genom att ju längre in i spelningen, desto bättre blir det. Vid ett tillfälle sitter han ner på huk och lyckas äntligen ta den högsta tonen, tyvärr den enda under hela spelningen.

Rasmus gör det tydligt att han står på scenen för att sjunga och inte artigt konversera med publiken med sitt korta och koncisa mellansnack. Men trummisen Karl Wilcox tycker tydligen inte några sekunder är tillräckligt kort tid, för vid ett tillfälle överröstas Rasmus av ett hårt tempo som gör hans sista ord till ohörbara viskningar.

Musik från 80-talet i form av ”In the heat of the night” blandas med nytt material från nya skivan som ”Shout at the Devil” vilket ger en fin blandning av nytt och gammalt.

De nya låtarna är bra, men 80-talets renare ljud och följsammare melodier är överlägset deras bästa.

SKRIBENT: Gabi Mattsson (gabi.mattsson@rockbladet.se)
FOTOGRAF: Anders Olsson / Sweden Rock Festival
EVENT: Sweden rock festival
ARENA: Classic rock scenen
DATUM: 2016-06-08
BÄST: Att bandet spelade många av de gamla låtarna med ett uppdaterat sound
BETYG: