Gammal är äldst. När Bruce Dickinson i mellansnacket påpekar att han är gammal och till följd av det utropar sig själv, övriga bandmedlemmar och publiken till en "legacy" så är bollen för vad som kommer bli en magisk kväll i rullning.
Det är något alldeles säreget med gemenskapen bland Maiden-fansen. Bandet mellan fan och fan är starkt och Maiden förenar allihopa. Som grädde på moset är även Ullevi en perfekt arena för denna form av melodiösa heavy-metal som både unga och gamla tilltalas av. Stämningen är tack vare detta mycket god redan innan konserten börjat. Humöret må svikta lite under de två förbanden, The Raven Age och Opeth. The Raven Age gör dock vad de kan och lyckas till och med få några av fansen på innerplan att hoppa lite. Bandet besitter inte riktigt den kvalité som krävs för att bära upp en arena som Ullevi, men det är helt klart godkänt. Opeth å andra sidan verkar nästan nonchalanta under sin spelning och tycks inte ens bry sig om att prestera. Istället visar de lika mycket engagemang som ett gäng i en replokal som gett upp artistdrömmarna. Flera i publiken gäspar och ägnar mer tid åt att titta ner i sina telefoner än upp på scenen. Det finns ett uttryck som lyder "Vissa har otur när de tänker". Ikväll kan man säga "Vissa har otur när de spelar".
Förväntningarna stegras något inne i arenan i takt med att fler och fler ansluter sig till publiken och strax före klockan nio så sätts introt igång till "If eternity should fail" från senaste plattan "The book of souls" så rusar de mest sena besökarna in i arenan. På scen lyser flera estetiska facklor och Bruce Dickinson uppenbarar sig på scenen, med rökdimmor omkring sig och han tar ton som om han aldrig gjort något annat. Spelningen är igång.
Strax innan bandet bränner av "Children of the damned" så avslöjar Bruce att publiken idag består av närmare 55 000 personer, vilket är 2000 fler än deras senaste Ullevi-besök 2011. Bara det är värt att applådera. När han sedan påpekar att han är gammal och till följd av det utropar sig själv, övriga bandmedlemmar och publiken till en "legacy" så är bollen för vad som kommer bli en magisk kväll i rullning.
När ett bands fanskara består av många äldre, som framförallt suktar efter 80 och 90-talets klassiker så är det att springa i uppförsbacke att framföra nya låtar. Iron Maiden har dock pondus och mod och gör just det som flera andra band inte skulle våga. Istället för att köra en eller två nya låtar och betrakta det som marknadsföring så kör Maiden istället hela 6 nya låtar och förväntar sig att publiken ska vara med på noterna i alla fall. Detta vågade agerande fungerar mycket bättre än vad man skulle kunna tro. Det beror på att Maiden har en av de starkaste och mest lojala fanskarorna i världen. Det är mer troligt att ett par som firar guldbröllop lämnar varandra än att ett sant Maiden-fan lämnar bandet.
Att våga modernisera sig lite och visa upp nya inslag men samtidigt ha ett grepp om de grundläggande rötterna är ett konstycke som krävs för att överleva som band. Detta lyckas Maiden med alldeles utmärkt. Till exempel så utelämnas det annars så självklara inslaget "Run to the hills", som fascinerande nog inte verkar göra alltför många besvikna. Och det klassiska inslaget där gitarristen Yannick Gers spexar med bandets maskot Eddie ter sig i ny form. Istället för att spela ut detta i "The evil that men do", som man brukar göra, låter man istället detta utspela sig i den nya låten "The book of souls". En ändring som mottas mycket väl och spektaklet avslutas med att Dickinson sliter ut hjärtat på Eddie och slänger ut det i publiken till ett enormt jubel och skrattsalvor. Kan det bli mer simpelt och underhållande?
Konserten når sina absoluta höjdpunkter fram mot slutet. När kvällsmörkret sakta lägger sig över Ullevi är allsången i "Fear of the dark" det som lyser upp hela tillvaron. En av de bästa rocklåtarna som någonsin gjorts kan inte slå fel.
I extranumret skriker sig publiken ännu en gång hesa när introt till "The number of the beast" startar och värmen från den omfattande pyrotekniken kryper sig upp ända till läktarna och Dickinsons monstervrål ger sken av att höras över hela Västra Götaland. Pyroteknikens värme är dock en sval vindpust i jämförelse mot den berörande stund som efterföljer. I flera minuter står Maiden tysta på scen och bara stirrar. Publikens jubel och skanderande vill inte sluta.
En tagen Dickinson och bara njuter av det konstanta jublet. Det som troligtvis skulle vara ett litet längre mellansnack ser vi inte skymten av. Det vi istället får bevittna är en publik som aldrig vill ge sig och ett berört band där frontmannen efter ett tag fäller en tår. När han slutligen får en syl i vädret säger han med värme i rösten "Sweden…we´re blood brothers" och efter det vet jublet inga gränser och det blir allsång igen. Gåshuden på armarna vill inte heller den gå och lägga sig. Bruce Dickinson säger senare "This is a special night…I will remember this".
Tro mig, Bruce. Det kommer vi alla göra.
Skribent: André Millom
Foto: Fredrik Olofsson (Copenhell 2014)
Event: Iron Maiden, The Book of souls world tour
Arena: Ullevi, Göteborg
Datum: 2016-06-17
Bäst: "Blood brothers".
Sämst: Konserten slutade för tidigt.
- Wig Wam har en dålig dag på jobbet - 2023-06-10
- Korpiklaani: Festen som kom av sig - 2023-06-09
- Mötley Crue: Bättre än man vågat hoppas - 2023-06-09
