Bandet står redo på scenen, men ingenstans syns sångaren Gabriel Lindmark. När bandet börjar spela något som endast kan liknas vid en framåt marsch står han plötsligt vid micken. Men ljudet är inte till hans fördel och spelningen inleds med en begäran om att höja mickens volym.
Tyvärr verkar inte ljudteknikern hörsamma hans förfrågan, ljudet hörs från och till vilket tar udden av effekten rösten har i musiken. Gabriel Lindmark är en talangfull sångare, det finns det ingen tvekan om, han kan ta de höga tonerna på ett bra sätt och utnyttjar det till fullo under kvällen. Dock hjälper det inte så mycket då micken fortsätter ligga på en relativt låg nivå resten av kvällen. Det starka kroppsspråket och scennärvaron lyfter hans framträdande, men ljudet gör inte hans röst rättvisa.
Under spelningen märks det att basisten Mikael T Planefeldt och sångaren Gabriel är de mest synkade i bandet. Nästan som på kommando slänger de med håret samtidigt och båda två har ett likvärdigt scenspråk som uttrycks genom starka gester. Den som sticker ut mest från bandet är utan tvekan Mikael, det är ett fullskaligt band som står på scenen, men ska jag vara ärlig så hade man lika gärna kunnat ställa honom på en separat scen för att spela resten av spelningen själv. Inlevelsen som syns i både kroppen och sättet som Mikael spelar på visar på att han lever sig in i musiken på ett helt annat plan än resten av bandet. Kontakten mellan honom och tonerna som ljuder från högtalarna är på en annan nivå. Jag kan inte minnas när en basist senast lyckades parerar så hårt och rockigt headbangande samtidigt som han skickligt hanterar sitt instrument.
Bandet är bra synkade musikaliskt sätt, gitarristen Jhonny Göransson som står bredvid Mikael under större delen av spelningen hjälper till att lyfta låtarna med sina uttrycksfulla riff. Men vid ett tillfälle försvinner Mikael för långt in i sin egna värld och en krock med Jhonny är oundviklig. Detta lyckas de snabbt lösa och spelningen fortsätter utan problem. Keyboardisten Niklas Arkbro får till fina övergångar mellan varje ton som bygger fina broar till trummisen Efraim Larssons hårda, men ändå medryckande trumspel. Hans rytmiska dans bakom keyboarden drar uppmärksamheten mot honom och det märks att han låter musiken ta över helt. Däremot verkar Olle Lindahl, grundare och gitarrist i bandet inte riktigt vara med på scenen, hans närvaro påminner lite om en sömngångare som inte riktigt kan hänga med i resten av bandets tempo.
Allt eftersom spelningen fortlöper blir publiken glesare, något som både förvånar mig och får mig att vilja vända mig om och dra tillbaka dem. Streamline må vara ett band som är musikaliskt spretiga, de blandar funk och tung hårdrock med lite mjukare, men blandningen funkar. Om ljudet hade varit bättre hade kanske Gabriels röst matchat instrumenten mycket bättre och allt hade haft en högre nivå. Jag vet inte om det beror på att resten av bandet bor i Göteborg och därmed har större chans att repa tillsammans och på så sätt hamna på samma våglängd instrumentalt, men en liten justering i hur sammanställt sång och instrument är hade behövts.
Balansen mellan instrumentens solon och sången är nästan perfekt, lite mer tryck bara och de är nästan i mål. Vid ett tillfälle pussar Gabriel gitarristen Jhonny på kinden som en skämtsam gest som visar hur nära bandet faktiskt står varandra. Det även om rampljuset till mesta dels stjäls av Mikael som påminner om de riktigt stora basisterna som Nikki Sixx från Mötley Crue när han var som bäst och John Paul Jones från Led Zeppelin.
Sammanfattningsvis är det en helt okej spelning, bandet har vissa saker att jobba på och justera. Som att sångaren borde använda de instrumentala pauserna till att återhämta sig inför nästa sångmoment istället för att dricka öl. Även om man är en bra sångare så behöver man använda de pauserna för att rösten ska hålla genom spelningen, allt går inte att skylla på ljudteknikern. Men att Streamline kan leverera finns det ingen tvekan om. Deras bejublade spelning på Göteborgs Rockfest var ett bevis på att gruppen kan bli ett band att räkna med längre fram.
Se alla bilder från spelningen här
SKRIBENT/FOTOGRAF: Gabi Mattsson (gabi.mattsson@rockbladet.se)
EVENT: Club Asylum
ARENA: Club Asylum/Pub Anchor
DATUM: 2016-07-06
BÄST: Basisten Mikael T Planefeldt
Betyg: 
BANDFAKTA- Streamline
MEDLEMMAR
Gabriel Lindmark – Vocals
Mikael Planefeldt – Bass
Olle Lindahl – Guitars
Jhonny Göransson – Guitars
Niklas Arkbro – Keyboard
Efraim Larsson – Drums
