Endast timmar innan de första tonerna skulle ljuda över ett soligt Stockholm den 14 juni fick legendarerna i DEEP PURPLE ställa in sin planerade konsert på Gröna Lund på grund av att trummisen IAN PAICE hade fått en mini-stroke. I går var bandet tillbaka för att göra ett nytt försök och ROCKBLADET var på plats.
Deep Purple är verkligen ett av de band som man kan säga i samma mening som ordet rocklegender. Få band har inspirerat så många svenskar i åldern 40 (plus moms) till att börja lyssna på hårdrock som Deep Purple har gjort. Det skulle vara KISS i sådana fall. Undertecknad tog inga risker på den tiden utan inspirerades av båda banden istället. En sak måste jag bara berätta. Det är inte så att jag är långsint men…. När den klassiska uppsättningen, även kallad Mark II, med Ian Gillan, Ritchie Blackmore, Roger Glover, Ian Paice och John Lord återförenades 1984 och släppte det fantastiska albumet Perfect Strangers skulle de året efter komma till Stockholm för en spelning. Jag sprang som en pinknödig gasell till det lokala biljettstället och var redo att investera mina surt förvärvade stålar i en biljett när tanten i kassan sa att konserten var inställd. Det var bara att gilla läget och internet fanns ju inte så jag kunde egentligen inte motbevisa henne. Lite senare läser jag i Aftonbladet att konserten inte alls var inställd utan spelades, inte bara en kväll utan tre kvällar i rad! Jäkla tant! Jag bearbetar fortfarande den voodoodocka jag gjorde för henne. Hon ska lida!
Igår spelade Deep Purple återigen på en scen i den svenska huvudstaden då Gröna Lund välkomnade bandet med en genomgrå himmel och fallande regndroppar. Huvudmål med kvällen för mig låg i att bli i alla fall lite mer upprymd än vad jag blev när jag såg dem spela senast, på Wacken Open Air 2013, då det blev en rätt trött och blasé konsert tyvärr. Denna gång blev upplevelsen bättre och Deep Purple är på bra spelhumör. En förvånansvärt stor publik har trotsat hotet om regn och exakt klockan 20:00 kliver Deep Purple upp på scenen och Highway Star rullar igång som så många gånger förr. Det känns rätt och regnet glöms bort. Deep Purple har aldrig haft någon superduperscenshow men nu har de en stor skärm som backdrop där de kan visa lite effekter. Dessvärre var den ur synk med någon hundradels sekund vilket blir extra tydligt när trummisen Ian Paice zoomas in och trumljudet låter innan han hinner slå trummstocken i trumman. Sångaren Ian Gillan når inte upp till sina glansdagars toner och den sympatiske sångaren ser rätt stel ut. Om någon ska spela honom i en film om Deep Purple är det Bill Murray. Gillan har verkligen åldrats till en spegelbild av Bill. Gillan ber stockholmspubliken om ursäkt för den inställda konserten men försäkrar oss att Ian Paice mår bättre nu. Det verkar så, då trummorna sitter tajt som en badmössa utan potatispulver i. De är så rutinerade och inövade i låtlistan att det blir tråkigt för de lämnar inte ens en sekund över i utrymme för spontanitet. The Mule ströks från låtlistan, troligtvis på grund av att den normalt innehåller ett trumsolo från Ian Paice och solotrummar inte han går det ju inte att spela låten. Det skulle ju sätta hela maskineriet i gungning. Jag hade sett fram emot den låten som finns med på den klassiska Fireball och på livedubbeln Made In Japan.
Det spelas en del nya låtar och visst finns det en charm i de men de når helt enkelt inte lika långt in i hjärtat på mig som de gamla dängorna gör. Låtarna har några sköna riff och några sköna partier men det känns mest som att man försöker sopa dessa under mattan med mycket gitarrgnissel. Publiken verkar hålla med mig då det är klassikerna som får mest jubel och flest armar i luften och Strange Kind Of Woman görs mycket bra. Konserten innehåller alldeles för långa och utdragna solon av alla dess slag. Mein Gott! Deep Purple har visserligen alltid haft sina solopartier under konserterna men spelar man på en nöjespark med blandpublik så går det bara inte hem. Punkt slut! Det jublades lite smått när de lite ”spontant” kastade in några få toner från våra nationalhjältar i Europe och ABBA men de hade lätt kunnat skrapa på ytan av sin otroliga låtskatt och hostat fram fem eller sex bra låtar istället för att gnissla iväg med en massa solon som man bara vill ska ta slut.
Konserten räddas av den publikfriande avslutningen som börjar med Perfect Strangers och tar oss via Smoke on The Water och Hush till Black Night. Riffet till Smoke On The Water från klassikerskivan Machine Head hör till ett av rockhistoriens mest kända och det känns alltid lite speciellt att höra det spelas av det band som skapade det även om den dåvarande gitarristen Ritchie Blackmore numera bänder strängar på annat håll.
Som helhet var Deep Purples konsert på Grönan helt ok och målet med att bli mer upprymd än förra gången jag såg bandet spela infriades, men jag lämnar ändå parken lite smått förbannad över att bandet väljer solon framför fler låtar. De avslutade i alla fall med värdighet.
Skribent: Fredrik Brolin (fredrik.brolin@rockbladet.se)
Fotograf: Joanna Hemmingsson (joanna.hemmingsson@rockbladet.se) och Mattias "Madcap" Nilsson (mattias.nilsson@rockbladet.se)
Event: Deep Purple
Arena: Gröna Lund, Stockholm
Datum: 2016-07-02
Bäst: Perfect Strangers och Strange Kind Of Woman
Sämst: Alla förbenade solon
Betyg:
- INTERVJU: Geir Hørnes om boken The Curious Chronicles of Villa Nellcote - 2023-03-08
- INTERVJU: Mats Mappe Björkman från Candlemass - 2022-11-18
- INTERVJU: Brent Smith från Shinedown - 2022-07-10
