John Coghlan’s Quo ger oss Status som det var menat

Det har varit Status Quo-helg i Stockholm. Först ut var originaltrummisen John Coghlan som med sitt band såg till att Restaurang Primören i Solna fick sig en lektion i hur Quo egentligen ska låta; utan krusiduller och med endast gitarr, bas och trummor kryddat med lite munspel.

Annons

Efter att ha sett mellanmjölks-Quo live sisådär 15 gånger så var det nästan overkligt att äntligen få uppleva the real deal i och med återföreningen av klassiska Frantic Four 2013. Vi åkte till Glasgow och träffade hardcore fans som gett upp bandet i mitten av 80-talet och nu såg dem live för första gången på 30 år. Jag gav betyget 9 av 10 när det begav sig men reviderar mig gladeligen till en 10:a, recensionen finns att läsa här.

Det var vackert och rörande att ta del av det lyckorus orsakat av fyra försonade gentlemän som alla har sin konstnärliga karriär-peak långt bakom sig; trycket i allsången, de gungande luftgitarrerna, den oreserverade kärleken och fullvuxna karlar i patchade jeansjackor som bölar. Det är endast om man heter Francis Dominic Michael Nicholas Rossi som man, åtminstone utåt, kan vara kall fisk inför sådana nostalgiska känslostormar. En Rossi som elakt brukar jämföras med Montgomery Burns både vad gäller utseende och agerande. Vi skulle även ha sett den andra Frantic Four-vändan och The Final Fling i Dublin 2014 men styrde av resan på grund av tid, pengar och andra trivialiteter. Har haft svår ångest sedan dess förstås men samtidigt blir det inte alltid lyckat att försöka återuppleva stunder av fullkomlig rockzenit.

Nu kom då en fjärdedel av Frantic Four, trumslagargubben John Coghlan, till Sverige och Primören i Solna med sitt John Coghlan's Quo. Trion framför honom (Baz Barry, Mick Hughes och Rick Chase) förkunnar under intervjun innan spelningen att de inte ämnar vara en ren tribute-akt. De lirar Quo-låtar på sitt sätt och undviker de mest ikoniska Spinal Tap-poserna som originalet gjort till sitt speciella kännetecken. Fotografen Roger Schederin ställer ut sina bilder från Status Quo's legendariska spelningar på Gröna Lund och Skandinavium och det är fräsigt att se de långhåriga polisonghjältarna tapetsera Primörens väggar. Som uppvärmare lirar AC/DC-tributen Get It Hot och de är av det bättre slaget jag sett och definitivt den yngsta som också helt fokar på Bon Scott-eran. En och annan duck-walk skuttar fram i den hårfina zonen mellan publik och band. Det här var bra!

Den första akten från huvudbandet är ett plaskvått skott i brallan av Quo's mest rumlande, mullrande och bluesdräpande tungboogie – Spinning Wheel Blues, Rocker's Rollin', Blue Eyed Lady och Coghlan's egna favoritlåt (April) Spring, Summer and Wednesdays. Samt den av Status Quo aldrig spelade Piledriver-pärlan A Year. Den typen av folkrockiga gitarrbrodyrer var det tyvärr många, många år sedan den brittiska rockinstutionen satte sitt namn på.

Efter en del läskande i pausen (Piledriver Ale, vad annars?!), vilket nu börjar sätta sina tydliga spår på en del av besökarna, tar jag plats allra längst fram inför andra halvlek. Det finns ingen scen på Primören så det är endast en golvhögtalare som skiljer mig från sångaren och gitarristen Baz Barry och jag får vibbar från videoklipp med Ebba Gröns mer än trånga fritidsgårdspelningar där band och publik bokstavligen var ett. Lancaster-obskyriteten Don't Think It Matters inleder och är, som så mycket annat ikväll, Quo av den råare sorten. Precis så här vill jag ha min Quo serverad!

Den kiltklädde Predatürs-Baz gör för övrigt rollen som frontfigur utmärkt och fixar såväl födelsedagssång, tackande av arrangörerna, vadslagning om sin kilts innanmäte och en knippe rockanekdoter – allt doppat i en generös påse humor. John Coghlan ser lika fokuserat loj ut som på 70-talet. Där har han och Phil Rudd mycket gemensamt som trummisar med ett behärskat, groovigt häng i både träffar och uppehåll och de får det att låta mer med sina sparsmakade trumset än vad många andra får med maximal kraft, dubbla baskaggar och 36 Zildjian cymbaler. Backwaters Olle Östergård (en av arrangörerna) får göra en Bob Young och blåsa trynorgel i några nummer, bland annat The Doors-pumparen Roadhouse Blues som garneras med Gotta Go Home i stället för irländska tvättkvinnor. Mot slutet av spelningen slackar dock Coghlan en del och hela bandet blir lite trötta i finalens Whatever You Want och Down Down som de inte sätter lika föredömligt som tidigare 12 gold bars.

Om patchad jeansjacka, träskor, busgrogg och tre-ackords luftgura hade haft ett husband så hade det definitivt varit 70-talets Status Quo. John Coghlan och hans manskap lyckas till stora delar bibehålla detta sound och det känns extra bra när nutida Quo inte gör det längre. Tack för en tunggungig kväll på Primören, håller tummarna för en repris och då med Alan Lancaster i förarsätet!

SKRIBENT: Fredrik Blid (Fredrik.blid@rockbladet.se)
FOTOGRAF: Roger Johansson (roger.johansson@rockbladet.se)
EVENT: John Coghlan's Quo + Get It Hot
ARENA: Restaurang Primören, Solna
DATUM: 2016-07-02
BÄST: Smuts-under-naglarna-soundet och att få höra rariteter som A Year, Rockers Rollin' och Don't Think It Matters
BETYG: John Coghlan's Quo

BILDGALLERI

LÅTLISTA
Spinning Wheel Blues
Roll Over Lay Down
In My Chair
Rockers Rollin'
(April), Spring, Summer and Wednesdays
Down The Dustpipe
A Year
Blue Eyed Lady
PAUS
Don't Think It Matters
Paper Plane
Pictures Of Matchstick Men
Rain
Hold You Back
Big Fat Mama
Caroline
Roadhouse Blues / Gotta Go Home
EXTRANUMMER:
Whatever You Want
Down Down