Site icon ROCKBLADET.SE – SVERIGES PERSONLIGASTE ROCKMAGASIN

Misery Loves Co. kan inte kontrollera sig

Det har gått 16 år sedan de sist stod på en scen som band och några av medlemmarna är nya, men det märks inte. Mickar slängs på scengolvet, stativ kastas runt och varje låt kommer omvandlas och får liv genom sångaren Patrick Wirén.

Minuterna innan bandet går på scen är både mitt tonårs- och 27-åriga jag i extas. Under de 18 år som jag har lyssnat på Misery Loves Co. har chansen att få se dem live tyvärr inte varit möjlig. Mycket på grund av att jag bara var nio år gammal första gången en släkting introducerade mig för metal och rock och därmed för ung för att gå på en spelning under åren de var aktiva som band. Men nu har möjligheten äntligen presenterats.

Scenen fylls med rök vilket gör det svårt att se bandet, men musiken når fram ändå, den ska höras och kännas, inte synas. Högtalarna förmedlar musiken på en sådan nivå att inte bara kroppen vibrerar, till och med klädernas tyg påverkas och piskar huden. Pausen som bandet har haft måste ha varit en väldigt bra sådan, för trycket i musiken innehåller otroligt mycket mer än bara en sorts hunger. Sångaren Patrik Wiren´s karismatiskt raspiga och gutturala sångröst berör på en känslomässig nivå utan dess like, viljan att höra mer blir bara starkare för varje ord och bidrar till vibrationerna som bara blir mer intensiva. Hela området kring Goat Stage fylls på och snart sträcker sig leden av människor nästan bort till Fire Stage. När Patrik försvinner in i låtarna och för dem tillbaka till livet fungerar Örjans melodiska riff på gitarren som en överste som leder sina soldater genom en snårig terräng. Trummisen Jesper Skarin,  även är medlem i bandet Vak gör en riktigt bra insats, trots att Patrik vid ett tillfälle lyfter upp mikrofonstativet som av någon anledningen skulle kastas iväg och går rakt mot honom slutar han inte spela. Basisten Jörgen Sandström som tidigare spelat i Entombed håller sig ur vägen och parerar Patriks utfall med perfektion, han och gitarristen Michael Hahne från Lost Souls är de perfekta parhästarna som håller ihop bandet där det annars skulle spricka. Jag beundrar deras lugn och att de inte en enda gång under spelningen slutar spela, utan fortsätter fokusera på att varje ton ska skjutas iväg som en pil rakt i hjärtat på åhöraren.

Örjans neutrala ansiktsuttryck får mig att undra om det krävs en medfödd talang för att kunna spela på den nivån som är lika högt upp som stjärnorna på himlen eller om det är timmar av övande som ligger bakom. För hans förmåga att ta ledningen utan att för den sakens skull ta över helt är en svår balansgång som inte alla klarar. Basisten Jörgen Sandström bidrar med symboliska riff som har en gnutta av det som förr var Misery Loves Co. men ändå inte. Det syns att det är en samling av erfarna och sammansvetsade musiker som står på scenen tillsammans. Trots att bandmedlemmarna kommer från olika bakgrunder har de lyckats väva samman sina kunskaper och skapar tillsammans något som är mer än melodier. Jesper spelar precis så hårt att det nästa, men bara nästan gör ont i kroppen bara av att iaktta honom, men fokuset är hela tiden där och tempot är ogenomträngbart och fartfyllt.

När det är dags för No exit förklarar Patrik sakligt för publiken att nu har de stängt alla utgångar och vi kommer inte ut därifrån, ingen och jag menar absolut ingen i publiken klagar över detta. Trycket och tempot, precis allt tar över honom helt och han försvinner återigen in i en annan värld dit ingen annan är inbjuden. Och så fortsätter det under resten av spelningen, under mellansnacket går Patrik runt i cirklar utan att se åt publiken. Det är bara under vissa delar av låtarna som han faktiskt ser ut över publikhavet, resten av tiden försvinner han bortom vår värld.

När micken inte kastas i golvet får den några slag med knytnäven, så till den grad att Patrik mot slutet av spelningen både har sönderslagna knogar, men även skrapsår och bulor i pannan. Men micken klarar sig genom spelningen trots allt den blir utsatt för, rollen mikrofonen spelar är både vän och fiende och då får man tåla lite stryk.

”Jag kan tydligen inte kontrollera mig trots att det har gått 16 år sedan sist”

Som tur var har mikrofonen en lång sladd som gör att han inte kan tappa kontrollen helt utan begränsas av dess räckvidd. Men det är just det att Patrik stundtals tappar kontrollen som gör att man faller handlöst för Misery Loves Co. om och om igen. Bandet vågar sticka ut från mängden med otrolig intensitet i varje rörelse, upp till en begränsande nivå går det att känna en kontakt med bandet genom musiken, för om de känner starkt för sin musik blir känslorna hos lyssnaren ännu starkare.

När On Top Of The World spelas saktar det instrumentala tempot ner för en stund och inlevelsen ökar flera nivåer. Efteråt måste Jesper öka takten igen och  publikens jubel som ekar efter varje låt spär på hans intensiva slag.

Den nya låten Would You träffar djupare in än hjärtat, röstens gruffiga förhäxning fångar in bara för att sedan kasta upp dig rakt i luften och låt dig falla rakt ner Precis när du tror att den ska fånga dig innan du slår i marken är det istället betongen du landar på som gör det.  Vanligtvis brukar bandet leva sig in i låtarna, men i det här fallet är det låtarna som lever sig in i Patrik, för han är varje låt.

Spelningen avslutas med Damage Driven och återigen slängs micken rakt i golvet, men den här gången stannar Patrik inte kvar utan plockar helt sonika upp sin kavaj och försvinner medan Jesper, Örjan, Jörgen och Michael avslutar med varsitt solo som smälts samman till en instrumental omfamning.

Plötsligt så rör sig folk bakom mig framåt mot stängslet, det visar sig att Patrik gått ner i diket och skakar hand med sina fans för att tacka dem. 

I could see it coming, I had my fingers crossed,
Behind my back this time

When all is forgotten will you help me rewind?
We're standing on top of the world tonight
We're on top of the world tonight

Misery Loves Co. välkomna tillbaka!

SETLIST
Them Nails
Kiss Your Boots
Prove Me Wrong
No Exit
Sonic Attack
On Top Of The World
A Million Lies
Would You
Your Vision Was Never Mine To Share
My Mind Still Speaks
Damage Driven

Se alla bilder från spelningen här We cannot display this gallery

SKRIBENT: Gabi Mattsson (gabi.mattsson@rockbladet.se)
FOTOGRAF: Jimmie Sonelius (jimmie.sonelius@rockbladet.se)
EVENT: Gefle Metal Festival 2016
ARENA: Goat Stage
DATUM: 2016-07-16
BÄST: Patricks förmåga att leva sig in i varje låt
Betyg

BANDFAKTA – Misery Loves Co.

Patrik Wirén – Vocals
Örjan Örnkloo – Guitar, Programming
Michael Hahne – Guitar
Jörgen Sandström – Bas
Jesper Skarin – Drums

Discografi
Misery Loves Co. – 
1995
Not Like Them – 1997
Your Vision Was Never Mine to Share – 2000


Stöd ROCKBLADETFACEBOOK
Klicka på LIKE i den högra kolumnen eller besök oss på FACEBOOK