När bandet som numera är reducerat till en tajt trio intar scenen på Göta Källare är det som att tiden stannar. REACH närvaro på scenen är genomträngande och denna gången är jag helt säker på att lokalen kommer att brisera totalt.
Tyngden i trummorna med Marcus Johansson bakom utmanar återigen ödet för Göta Källare och högtalarna som utökats till större montage än gårdagens gör påtryckningarna mer kännbara. Nytillskottet och tillika basisten Robert Majd från bandet Captain Black Beard levererar även han en show utan dess like. Inkännandet i varje låt utmanar Marcus att även han pressa sig själv till det yttersta. Båda två är talangfulla musiker, men deras showande kan vissa stunder ta över lite för mycket. Jag imponeras av Roberts flexibilitet och att han får basen att följa med i varje rörelse, vare sig det handlar om att gå ner i en spagat liknande form eller gå upp i brygga så lämnar fingrar aldrig basens kropp. Marcus må snurra pinnarna i luften rätt ofta, men han ser hela tiden till att de hamnar på rätt del av trumsetet när de ska och verkar aldrig missa en ton. Att se honom sjunga med i varje låt och samtidigt spela på trummorna och showa utan att tappa koncentrationen gör att nivån på spelningen höjs. Det är på sätt och vis ett nytt band och det märks stundtals att de fortfarande söker efter sin synkade närvaro på scenen. Gruppen i sig är grymt bra när det kommer till det instrumentala, jag har svårt att tro att det bara är tre musiker på scenen, för det låter som en hel hjord av musiker. Kort sagt, instrumentens musikaliska delar är av den kvalitet att inget behöver tilläggas.
Ju längre spelningen fortgår desto bättre flyter det och bandet visar att de har en stor potential att kunna utvecklas till något som utan tvekan kan visa att AOR-band av hög kvalitet även går att finna i Sverige. Att de redan har blivit bokade till HRH AOR Festival förvånar mig inte.
Den tidigare gitarristen Ludvig Turner har äntligen tagit steget till frontman och sångare, gitarren hänger fortfarande med, men det är hans behagliga röst som förför publiken.
Kontrasten mellan den hårda instrumentala musiken och den något lenare rösten är som att bli hypnotiserad av ett vackert väsen. När orden ”Make Me Believe” går rungande genom lokalen påminner det om något som är lika farligt och förförande som Christian Grey i 50 shades of Grey.
Små leende yttrar sig under spelningen hos sångaren som om han i samma sekund orden lämnar läpparna minns tillbaka på tillfällen som berörde honom djupt.
Ludvigs närvaro på scenen är lugnare än resterande medlemmars, även om alla ser ut att höra hemma på ett podium är det han som gör det till sin naturliga hemvist. Genom att anpassa varje ton till sin egen röst skapar han mer än balans i varje låt. Känslor och tankar är inte det enda som förmedlas, varje textrad får sin egen betoning och faller likt kristallklara droppar från skyn.
En överraskning, men också ett väldigt vågat steg av REACH är att spela en låt som skrivits bara några dagar tidigare. Jag hinner inte uppfatta namnet på låten då kvinnan bredvid mig utbrister i ett tjut som skulle kunna höras ända ner till baren. Men när första gitarrsolot sträcker sig ut och lägger sig likt en trygg hand ovanpå hjärtat och sedan rycker det ifrån mig finns inget motstånd att uppbåda. Det är en låt som gjuts fast inuti dig och aldrig lämnar dig, även om den slutgiltiga versionen låter annorlunda kommer den alltid att påminna mig om just den kvällen när jag hörde den första gången.
Jag förstår varför jag fick order av min tipsare Linus från Club Asylum om att hålla koll på bandet ett par månader tidigare. Den potential REACH har är något sällsynt och jag hoppas verkligen att de tar vara på sin fallenhet för musiken och låter den utvecklas till fullo.
Se alla bilder från spelningen här
SKRIBENT/FOTOGRAF: Gabi Mattsson (gabi.mattsson@rockbladet.se)
EVENT: Stockholm Rocks Summerfest
ARENA: Göta Källare
DATUM: 2016-07-23
BÄST: Ludvigs fantastiska röst och närvaron på scen
Betyg: 
BANDFAKTA – REACH
Ludvig Turner – Vocals/Guitar
Robert Majd – Bass
Marcus Johansson – Drums
