Site icon ROCKBLADET.SE – SVERIGES PERSONLIGASTE ROCKMAGASIN

Status Quo genom åren – rockhistoriens ojämnaste skivkatalog?

Det vankas Status Quo-helg i Stockholm med John Coghlan's Quo på Primören i Solna ikväll och Status Quo på Grönan imorgon. Rockbladets mest inbitna Quo-fans Fredrik, Fredrik och Roger tog sig an hela skivkatalogen en vända och det blev minst sagt en guppig resa där allt från boogiedånande mästerverk ryms tillsammans med dansbandslalliga skämskuddar. För första gången i Rockbladets drygt 5-åriga historia används hela betygsskalan 1-10 frikostigt när vi tokhyllar, motorsågar och förundras. Heaven and Hell om man så vill. Eller Hello! och Bulo Quo med Status egna vokabulär. Is There Anybody Out There Who Wants To Rock?

STUDIOALBUM

Picturesque Matchstickable Messages (1968)


Betyg, album:

Kommentar: Den psykedeliska debuten tillika det enda albumet som chartrat i USA är skön 60-talspop i blommiga kråsskjortor, preics som det skulle låta på den tiden. Luktar tidig Bee Gees (innan de blev discofjollor alltså) och innehåller två brakhits i Pictures Of The Matchstick Men och Ice In The Sun. Har vuxit med åren och jämfört med nutidens Quo-plattor så är detta riktigt bra.

Betyg, omslag:
Inte speciellt snyggt men klassiskt och tidsenligt.

Spare Parts (1969)

Betyg, album:

Kommentar: Lever upp till titeln då det här känns som överbliven skåpmat från föregångaren vilket det kanske också var. Floppade även duktigt.

Betyg, omslag:
Kommentar: Fult och trist men i alla fall tidslöst. På baksidans foto har lockarna börjat växa på bandmedlemmarna. 

Ma Kelly's Greasy Spoon (1970)

Betyg, album:

Kommentar: En helomvändning när det kommer till soundet; ostädat, rått och bluesigt. Junior's Wailing blev öppningslåt på konserterna fram till Rockin' All Over The World-turnen 1977. Lortiga dubbelmackan Is It Really Me/Gotta Go Home borde cementerats in i setlisten för alltid.

Betyg, omslag:
Kommentar: Symboliserar EXAKT hur det innehållet låter! En extra horns up för postern som följde med originalutgåvan.

Dog Of Two Head (1971)

Betyg, album:

Kommentar: Spikar formeln för hur det skulle låta under större delen av 70-talet. Har blivit en ansenlig mängd lufttelecaster till denna plattan genom åren.

Betyg, omslag:
Kommentar: Härlig gatefold med svartvita foton och blurrig livebild som illustrerar vad Quo handlar om. Baksidans låttexter är otroligt på!

Piledriver (1972)

Betyg, album:

Kommentar: Halva plattan har hängt med i livesetet ända tills idag vilket säger allt. Oh Baby luftades för första gången live på Frantic Four-återförningen 2013. Roadhouse Blues är mer Quo än The Doors. På den här tiden var de lugna låtarna folkrockiga och luftiga brodyrer till skillnad mot sentida margarinindränkta såsballader.

Betyg, omslag:
Kommentar: Det sägs att Status Quo uppfann headbanging, detta är bildbeviset. Heads down, legs apart no-nonsense boogie!

Hello! (1973)

Betyg, album:

Kommentar: Känns som en ren Greatest Hits-platta och innehåller Status Quo's bästa låt genom tiderna i Forty-five Hundred Times, denna boogierockens jeansklädda Abraxas.

Betyg, omslag:
Kommentar: Det k-märkta Status Quo-typsnittet introduceras. Omslagens omslag, mer klassiskt än så här blir det inte! Så vansinnigt snyggt att undertecknad gaddat in det på underarmen.

Quo (1974)

Betyg, album:

Kommentar: Alan Lancasters album (var med och skrev sex av åtta låtar och sjöng fyra av dem) och därmed Quo's tyngsta platta. I åttaminutersskenande Slow Train får Rossi/Parfitt fendrarna att låta keltiska fioler, fantastiskt!

Betyg, omslag:
Kommentar: Rökigt som en Coffeeshop i Amsterdam.

On The Level (1976)

Betyg, album:

Kommentar: Vilket fenomenalt tunggung! Vilka målande gitarrslingor! Karriärens enda singeletta i Down Down.

Betyg, omslag:
Kommentar: Platåpjuck! Man kan lägga timmar på att detaljgranska alla turnébilder i gatefolden. Men Lancaster utan musche känns bara konstigt.

Blue For You (1976)

Betyg, album:

Kommentar:  Is There A Better Way är den hårdaste låt gruppen gjort och en livefavvo som fick framföras i sitt rätta element igen med Lancaster på sång under Frantic Four's reunion-turné. Slutet på den mest klassiska Quo-eran vilket gör ont i hjärtepumpen när man tänker på det.

Betyg, omslag:
Kommentar: Finns inget band som lämpade sig bättre att göra reklam för Levis som de här ständigt denimklädda raggarna. Jeanskavaj är bara så tufft.

Rockin' All Over The World (1977)

Betyg, album:
Kommentar: Fortfarande riktigt vassa låtar men ett tunt och platt ljud jämfört med föregångarna. Här skulle boysen slå i USA och därmed behövde soundet tyvärr radioanpassas.

Betyg, omslag:
Kommentar: Den vid det här laget klassika Quo-loggan är borta – någon borde avgått!

If You Can't Stand The Heat (1978)

Betyg, album:
Kommentar: Roger grät när denna skiva släpptes – trumpeter, synthar och körsångerskor – ajajaj! Men tittar man tillbaka så är detta en betydligt mycket bättre platta jämfört med sentida pinsamheter. Med Again and Again gör de nästan parodi på sig själva men sparkar ändå röv, hårt!

Betyg, omslag:
Kommentar: Quo-loggan tillbaka för att stanna! Allt från det tändstickebrända hörnet via den lödande vinylen till gatefoldens fartfyllda livebild och texterna på innerpåsen är vinylporr.

Whatever You Want (1979)

Betyg, album:
Kommentar: Titelspåret är så mycket Status Quo det någonsin kan bli men tyvärr är denna hockeyhallsignatur sorgligt sönderspelad. Shady Lady och dunka-dunka-duon Rockin' On/Come Rock With Me (blott Quo och AC/DC har sådana här låttitlar) gungar allra bäst.

Betyg, omslag:
Kommentar: Små detaljer att leta efter likt en serietidning. Quo-pingvinen gör sin entré här och bara det är värt en bonuspinne.

Just Supposin' (1980)

Betyg, album:

Kommentar: Lite poppigare med Bernie Frost som Rossi's låtskrivarpartner. Lancaster står för jeansrocken och Bob Young återinför ingrediensen munspel i Coming And Going.

Betyg, omslag:
Kommentar: Lite trist och intetsägande men loggan är snitsig i metallic.

Never Too Late (1981)

Betyg, album:

Kommentar: Systerplatta till Just  Supposin' då de spelades in samtidigt. Bra skägg på samtliga bandmedlemmar på baksidan. Tyvärr blev detta John Coghlan's sista platta och Frantic Four-sättningen var därmed splittrad. Status Quo skulle aldrig bli riktigt sig själva igen.

Betyg, omslag:
Kommentar: Som Rockin' All Over The World men snyggare.

1+9+8+2 (1982)

Betyg, album:

Kommentar: Pete Kircher ansluter som ny trummis. Glöden börjar falna och det låter tandlöst för att vara en platta som firar gruppens 20 års jubileum. I Should Have Known och Young Pretender visar dock att man fortfarande har det inom sig.

Betyg, omslag:
Kommentar: Inte Beatles White Album direkt.

Back To Back (1983)

Betyg, album:

Kommentar: Elvis-covern A Mess Of Blues gör de med den äran men i övrigt en blaskig soppa med hemska 80-talssynthar. Ol' Rag Blues borde getts ut med upphovsmannen och tuffingen Alan Lancaster på sång.

Betyg, omslag:
Kommentar: Coola tradare som sedan återanvändes för End Of The Road-turnén. Det visade sig dock blir ytterligare 32 år på vägarna…

In The Army Now (1986)

Betyg, album:

Kommentar: En del bra låtar men en vidrig 80-talsproduktion. Titelspåret borde aldrig getts ut men nu blev den tyvärr en jättehit vilket ställde till det fullständigt i Rossi's skalle. Lancaster har nu lämnat bandet vilket märks tydligt i allt man tar sig för.

Betyg, omslag:
Kommentar: Jeansjackig remake av klassisk bild från Iwo Jima.

Ain't Complaining (1988)

Betyg, album:

Kommentar: Töntplatta.

Betyg, omslag:
Kommentar: Töntomslag.

Perfect Remedy (1989)

Betyg, album:

Kommentar: Mindre pop-synthar än föregångaren men gott om riktiga lågvattenmärken på det här uddlösa sorgebarnet. The Power Of Rock And Roll och titelspåret räddar upp haveriet från betyget 1.

Betyg, omslag:
Kommentar: Jukebox, Conversedojjor och två slitna fendrar kan ju aldrig bli fel.

Rock ´Til You Drop (1991)

Betyg, album:

Kommentar: Här rycker man upp sig ordentligt och det börjar rocka igen i spår som One Man Band och No Problem. Men sliskiga dansbandslåten Tommy's In Love dyker igen, varför då???

Betyg, omslag:
Kommentar: En klassisk pose även om det numera bara är Rossi och Parfitt.

Thirsty Work (1994)

Betyg, album:

Kommentar: Just som man fått tillbaka hoppet om ett rockande Status igen så kommer det här debaclet! En hemsk popsmörja där I Didn't Mean It och Queenie med god vilja, medvind, nedförsbacke och hemlängtan i alla fall kan benämnas som rock and roll.

Betyg, omslag:
Kommentar: Fjantigt och med en Quo-logga lika utspädd som musiken.

Don't Stop (1996)

Betyg, album:

Kommentar: Nu börjar det vedervärdiga coverträsket. Sten & Stanley tolkar sönderspelade rockstandards och man vill bara kräkas.

Betyg, omslag:
Kommentar: Status Quo i kostymer, skämmes tamejfan!

Under The Influence (1999)

Betyg, album:

Kommentar: Ännu en liten uppryckning och en något underskattad platta.

Betyg, omslag:
Kommentar: Ändrades från en böjd gaffel till en pubtavla i och med den stundande pubturnén men det blev inte roligare för det.

Famous In The Last Century (2000)

Betyg, album:

Kommentar: Om möjligt ännu mer tandlös än Don't Stop. Det lilla hopp som Under The Influence gav är nu nerspolat i dansbandskloaken.

Betyg, omslag:
Kommentar: Hemskt.

Heavy Traffic (2002)

Betyg, album:

Kommentar: Bästa plattan på 20 år och Quo rockar igen! Hur är det möjligt? Kan det vara för att Rossi bytt ut popoffret Bernie Frost mot bluesgubben Bob Young som låtskrivarpartner?

Betyg, omslag:
Kommentar: Lite tramsigt men den musikaliska comebacken förlåter en del.

Riffs (2003)

Betyg, album:

Kommentar: Sista och minst svaga coverplattan men varför fylla ut med meningslösa covers på sig själv?

Betyg, omslag:
Kommentar: Snark, ser ut som när jag lekte med WordArt i Officepaketet på 90-talet.

The Party Ain't Over Yet (2005)

Betyg, album:

Kommentar: Rockar på som Heavy Traffic men med lite svagare låtar. Skönt att slippa skämmas för att man fortfarande köper Quo-plattor.

Betyg, omslag:
Kommentar: Nja.

In Search Of The Fourth Chord (2007)

Betyg, album:

Kommentar: Fyndig titel med självinsikt! Ojämn platta med några Parfitt-rökare som Gravy Train som peakar.

Betyg, omslag:
Kommentar: Indiana Jones var ju cool. Det här omslaget är allt annat än coolt.

Quid Pro Quo (2011)

Betyg, album:

Kommentar: Jämntjockt som de senaste vaxen. Inga riktiga bottennapp men heller inga riktiga jättehugg.

Betyg, omslag:
Kommentar: Väldigt delade meningar om detta omslag i juryn, undertecknad hade kunnat rama in det och sätta på väggen.

Bula Quo (2013)

Betyg, album:

Kommentar: Provocerande uselt! Messageboarden på hemsidan fick plockas ned, fansen var helt galna! Detta tonsatta dasspapper släpps just efter att de gjort succe med Frantic Four-återföreningen, snacka om dålig feeeling! Tyvärr har inte Rockbladet ett lägre betyg än 1.

Betyg, omslag:
Kommentar: Fruktansvärt precis som allt annat med den här plattan. Speciellt den helkorkade idén att göra en tramsfilm som får Elvis-rullarna att framstå som Bergmanska djuplodigheter.

Stipped Bare (2014)

Betyg, album:

Kommentar: Bra idé men något gick snett på vägen. Hade varit bättre i mer avskalat skick, nu är det en hel orkester. Men det är så här Quo kommer låta när de slutar lira elektriskt. Ruskigt bra låtar men grått genomförande.

Betyg, omslag:
Kommentar: Två nakna 60 plussare fotade av Bryan Adams, vad mer behöver sägas?

SKRIBENT: Fredrik Blid (fredrik.blid@rockbladet.se)
ENHÄLLIG JURY: Fredrik Blid, Fredrik Brolin och Roger Johansson

STATUS QUO EKG


Stöd ROCKBLADETFACEBOOK
Klicka på LIKE i den högra kolumnen eller besök oss på FACEBOOK


Exit mobile version