Art Nation levererar härlig energi på Hadiraja

20082016-Art-Nation-Hadirajafestivalen2016-JS-DSC_3018

En hög dos energi, snygga gitarrsolon och mycket dans är vad medlemmarna i Art Nation tar med sig till Hadirajafestivalen. Men när bandet först stiger på scen slår hjärtat några extra volter och jag måste kolla en extra gång, för var är gitarristen Christoffer Borg?

Första gången jag såg Art Nation var för ett par månader sedan på Harry B James i Stockholm och redan då visade bandet att de kan erövra vilken scen som helst, oavsett storlek. Och igår var det samma sak. Efter att ljudet justerats till rätt nivå levererar sångaren Alexander Strandell både felfri sång och dansar runt på scen som om han vore tillbaka på Ullevi igen. Trummisen Carl Tudén slänger med både huvud och kropp samtidigt som trummorna låter boom bom boom bom och det märks tydligt att han vill spela både hårdare och snabbare. Energin i den killen kan nästan mätas med Alexanders och leendena mellan bandmedlemmarna är återkommande.

Något som jag märkt av från tidigare är hur bra kommunikationen är mellan dem, utan att använda ord och endast en blick från basisten Simon Gudmundsson byter Carl tempo på trummorna. De två tillsammans lägger en oslagbar tyngd i låtarna som också har en skön känsla över sig som verkligen känns och bränner till. Tillsammans lyckas de skapa sina egna melodiska slingor i låtarna som synkas bra med resterande instrument. Melodierna är bra och gjorda för att skapa en känsla som är unik för varje låt och texterna får liv genom Alexanders intensiva gester och de höga tonerna tas utan problem. När han sjunger ut orden ”I need you to understand that all I gave you is all I am We were built on sand I need you to understand” då är det verkligen att man ska förstå. Det finns ett engagemang i varje ton och Alex vet precis vilka ord i bryggan och refrängen han ska betona. Den grupp med barn som står framför scenen får han med från början och han talar till dem som unga vuxna, inte som barn vilket är ett extra plus. Alexanders förklaringar till varje låt är anpassade så att de både passar barnen, men även de äldre utan att skapa för stora kontraster. Låtarna i setlistan spelas i en perfekt balanserad övergång som varierar mellan högt tempo och sedan lite högre än så. Scenspråket är lite mera lekfullt denna gången och han ser verkligen till att ta kontakt med vartenda barn så att de känner sig sedda. Jag minns själv hur det kändes att stå framför scenen och se sin stora idol uppmärksamma att man stod där och hur mycket man uppskattade den gesten som åhörare.

Gitarristen Johan Gustavsson får som alltid gitarren att lyda minsta lilla vink och det är också han som genom sina klockrena riff och solon som får håren på armarna att resa sig räddar delarna i låten när gitarren står i centrum. När fingrarna glider över gitarrens hals vet de precis vart de ska stanna och bygger på så sätt upp ett engagemang i låtarna. Det gör att man verkligen känner dem på djupet och varje slag på strängarna känns som en smekande rysning i ryggraden. Eftersom man vet att det bara är under en begränsad tid är det rena rama tortyren för kroppen att bli så påverkad som den blir.

Musik ska kännas och höras, när orden slår mot åhöraren så ska det svida till i de musikaliska nerverna så att du helt tappar kontrollen över både tid och rum. Något killarna i Art Nation är medvetna om och de ger sig verkligen inte. Gång på gång känner jag hur nerverna i nacken reagerar och skickar ut signaler till hela nervsystemet. Folk må sitta på filtar lite längre upp på backen, men det hindrar inte luften kring oss från att vibrera av den patos som uppstår, man blir glad av musiken och man vill dansa till den, även om det inte alltid syns utåt.

Eftersom att Christoffer var uppbokad på annat håll denna kväll har bandet tagit in Hjalmar som vikarie, jag ska erkänna att där finns en talang, men den passar inte med Art Nation. Killarnas scenspråk är inget man kan lära sig över ett par veckor, de är alldeles för synkade för att någon utomstående ska kunna ta någon annans plats. Vid några tillfällen märker jag att Simon försöker guida Hjalmar igenom låtarna och få honom att anpassa sig till deras sätt och scenspråk, något han nästan lyckas med. Simon är också den som med hjälp av sina snabba fingrar och chilla närvaro på scen räddar de tillfällena där Hjalmar blir lite för intensiv i sin närvaro. Men när Alexander nästan snubblar över gitarrsladden till Hjalmars gitarr och de sedan nästan krockar så undrar jag om det inte hade varit bäst att låta Johan sköta allt själv. Med den begåvning han har så hade det gått alldeles utmärkt, det är jag säker på.

Sista låten tillägnar Alexander Sheriffen på Bandit Rock som passande nog heter Here I am och tro mig, jag tror ingen kan undgå att missa att Art Nation är just där och då. Kort sagt, det finns musiker som får dig att gilla musik och sedan finns det dom som får dig att bli helt och hållet beroende.

Art Nation är den sortens band du vill ta med hem, ställa i vardagsrummet och sedan bara ha där för att kunna njuta när helst du vill.

Se alla bilder från spelningen här: