Mitt i We don´t celebrate Sundays går strömmen, föga förvånat då Hardcore Superstar denna fredagskväll rockar sönder precis allt. Skogsröjets absolut största dragplåster har återigen visat att varför de kallas Sveriges mest energiska och inflytelserika band.
Från att bandet går upp på scen till att de går av är det fullt av energiskt ös, när inte Jocke Berg dansar runt som om det inte fanns en morgondag tar Vic Zino vid med sin spatserande dans-gång. Eller så snurrar han runt som en dysa vid de få tillfällen Jocke står still. Men när My Good Reputation spelas är både Jocke och Vic igång, sparkarna går höga och håret flyger åt alla håll. Vid ett tillfälle är jag nästan rädd att Vic ska sparka ner Jocke från scenen, i så fall hade han flugit åtminstone ett par meter. För den kraften som ligger bakom sparkarna är verkligen från en annan sfär. Det är knappt så jag själv kan låta bli att helt släppa kontrollen och bara låta dem ta över helt. Tempot är högre än tidigare under uppträdandet trots att spelningen börjar gå mot sitt slut. Hur de orkar öka ännu mer är bortom min uppfattningsförmåga, kanske är det chokladbollarna som fansen kastar upp på scen. Men det är också det som gör att man står där framför scenen med ett stort leende på läpparna, deras oändliga frenesi. Trots att bandet funnits i snart 20 år så har de kvar samma energi som när de började och det vore inte Hardcore Superstar som stod där på scenen om man inte åtminstone ett par gånger får ett par hjärtattacker när Jocke och Vic sätter igång. De triggar varandra om vartannat i en koreografi som bara de kan förstå och hantera, på något sätt är det både rått men samtidigt så jävla underbart. Få band kan få en att känna sig så åskådlig som Hardcore Superstar och det är också vad som gör dem till något som slår högre än alla existerande högre makter. Deras sisu är något som ingen annan har och jag tvivlar starkt på ett det någonsin kommer att existera igen. Samtidigt är de väldigt ödmjuka och det känns verkligen som om de bryr sig om åskådarna, att alla har det bra under spelningen och bandet ger verkligen så mycket av sig själva att det knappt finns något kvar att dela.
Energiflödet som strålar ut från scenen gör det omöjligt att inte känna sig levande och som om allt vore möjligt. Jockes charmiga mellansnack som är en blandning av allvar, skämt och skrik är något som jag alltid kommer att förknippa bandet med. Martin Sandvik på bas är den lugna stommen i bandet, när trion med Adde Andreasson på trummor sätter igång lägger han en slöja av lugn över det hela. Så gott det går vill säga.
Att gruppen gillar att uppträda finns det ingen tvekan om, de spelningar jag har fått chansen att gå på har alla varit fartfyllda och osat av en glöd som få band kan behålla så länge. Hos medlemmarna i detta bandet är den osläckbar. Adde bokstavligen bankar skiten ut trummorna med en kraft som bara ökar energin hos både Jocke och Vic som blir allt mer energiska ju fler slag mot basen som passerar. Men det är något med den här spelningen som är annorlunda, på den här scenen ser bandet ut som om de har kommit hem. Jockes speciella röst kommer till sin rätt och något inom mig påverkas mer än tidigare, speciellt när Someone Special spelas. Orden ”Someday your gonna be someone special” får mig att vilja slänga upp handen, visa hornen och skrika ja det stämmer, men jag tror inte det skulle lyckas med att komma upp på Jockes nivå. Mitt i allt kommer en rullande bar fram på scenen och Vic börjar frenetiskt slå på klockan som om den jävlades med honom och Jocke börjar dra upp personer ur publiken. Han ser verkligen precis varenda en i publiken, till och med två små tjejer får komma upp och serveras Gatorade och vatten. Alla hälsas välkomna av Martin som ger dem något att dricka och tillsammans tar alla en stor skål. Att stå nedanför scenen och bevittna detta är som att se gamla vänner återförenas, det är en varm känsla av gemenskap som färgar av sig på oss andra och det går inte att undvika att bli lite rörd.
Publiken är inte bara åskådare när bandet står på scenen, vi är alla delaktiga och gör det tillsammans, i alla fall är det så det känns. När Jocke ber alla att slänga upp händerna i luften finns det ingen som inte gör det, Last Call for Alcohol är en av deras bästa och mest kända låtar, en som hela tiden får det att kännas som om man hör den för första gången. Men när We don´t celebrate sundays ljuder genom högtalarna, det är då bomben slår ner med ett kärnvapens kraft.
Touched, touched by that amazing sound
My blood begins to boil
A celebration to the night
Bättre än så kan man inte beskriva gruppens spelningen denna kvällen, deras tonkonst går rakt in och stannar kvar där som en förtröstansfull värme. Mitt i låten går strömmen med ett pang och röda serpentiner flyger ut likt röda drakar som skickats för att fånga oss alla.
”Skogsröjet, strömmen gick”, Jockes ord möts av en ocean av skratt, men han lovar att komma tillbaka snart. Och mycket riktigt håller bandet sitt löfte och efter femton minuters väntan kan bandet äntligen avsluta spelningen. Det är bara Hardcore Superstar som kan rocka så hårt att strömmen går och det förvånar mig inte. Bandets musik gör mer än bara känns, den lyfter upp dig och kan få dig att känna dig oövervinnerlig. Det är som en vulkan som får ett utbrott och bara exploderar, hugnaden är starkare än vanlig glädje, något så vackert och du behandlar det som om det vore skört, men egentligen är det inte så. Det är helt enkelt bara en del av din identitet och vem du är.
Moonshine inleds med ett bottenlöst, mörkt growlande som jag tidigare aldrig hört Jocke göra, men det är också det som är så underbart med Hardcore Superstar. Du vet aldrig var du har dem eller vad de ska hitta på, det kan vara allt från att hoppa upp på två meter höga högtalare och hoppa rakt ner igen eller sparka så högt med benen att du bara väntar på att de ska flyga av.
Eftersom det är bandets tio-års jubileum på Skogsröjet nästa år är förväntningarna redan nu skyhöga, med tanke på kvällens uppträdande så undrar jag om det verkligen kan bli bättre än såhär.
Men det är ju Hardcore Superstar och du vet som sagt aldrig vart du har dem.
Och om jag gissar rätt så kommer det att bli en show som slår nästan varenda livshändelse du kommer vara med om i det här livet.
Se alla bilder från spelningen här:
SKRIBENT: Gabi Mattsson (gabi.mattsson@rockbladet.se)
FOTOGRAF: Roger Johansson (roger.johansson@rockbladet.se)
EVENT: Skogsröjet 2016
ARENA: Tube scen
DATUM: 2016-08-05
BÄST: Precis allt, energin, låtarna, känslorna
BETYG: 
BANDFAKTA – HARDCORE SUPERSTAR
Jocke Berg – vocals
Vic Zino – guitar
Martin Sandvik – bass
Adde Andreasson – drums
DISCOGRAHPY
It's Only Rock 'N' Roll – 1998
Bad Sneakers And A Piña Colada – 1999
Thank You (For Letting Us Be Ourselves) – 2001
No Regrets – 2003
Hardcore Superstar – 2005
Dreamin' in a Casket – 2007
Beg For It – 2009
Split Your Lip – 2010
The Party Ain't Over 'til We Say So – 2011
C'mon Take On Me – 2013
HCSS – 2015
