Hypnos på Coppan – let there be light, sound, drums and flute!

Hypnos Stockholmsspelning på Copperfields i helgen blev en nattlig räd with no prisoners taken. Akkah och Ironbird mjukade upp oss föredömligt under den Sweet Leaf-arrade senkvällen.

När jag letar ny musik, vilket jag gör i princip dagligen, så vill jag bli träffad; hårt, direkt och ända in i märgen. Musiken behöver inte vara stenhård men träffen måste vara det. Det finns alldeles för mycket bra musik och alldeles för lite tid i livet så fäster det inte direkt går man vidare, nästa! Trist men sant. Göteborgarna i Hypnos tillhör den där skaran band som besitter omedelbarhetens konst. Den självbetitlade debuten och årets uppföljare Cold Winds (Rockbladets recension här) är båda träffsäkra attacker att skaka bort mjällen till.

Har varken besökt Copperfields eller sett något av banden tidigare så det var flera svendomar som skulle ryka ikväll. Problemet med den här typen av mindre pubspelningar är att det blir så förbaskat sent. Klockan är närmare ett på natten när Hypnos äntligen smattrar igång och man får nanna kudden först vid halv fyra. Inga problem en fredag kväll men tyvärr är det samma upplägg på många rockpubar även under vardagarna vilket gör att man dissar en hel del intressanta spelningar till förmån för jobb och tidiga mornar. Man är inte 18 längre fast man kanske inbillar sig det ibland där längst fram vid scenkanten.

Först ut ikväll är nybildade duon Akkah. Två låtars drömsk psykedelia signerad Jonna Wikblad och Nilz Brolin får oss att sväva bort ett tag innan det blir trumslagarförstärkt i tredje och sista låten. Det är något isländskt över det här och en avskalad och mer folkig variant av Solstafir’s Otta poppar upp i huvudet som en mindre noggrant analyserad referens. Skönt så.

Även Ironbird har sin del av det psykedeliska men är framförallt en bluesig och nedstämd fuzzbox till retrokvartett som gått all-in tidigt 70-tal. Det är svårt att låta mer Black Sabbath än så här utan att vara fyra 60 plussare från Birmingham och självklart finns också en Snowblind med i repertoaren. Men även de egenpennade alstren håller hög klass och det här är härliga grejer som gillas mucho!

Hypnos inleder i en cool pose med ryggen mot publiken som hela tiden ökat ju längre fredagskvällen lidit, en veckodag som nu blivit till helg innan Göteborgs företrädare för heavy action boogie angriper oss med B-sidan Viper från singeln The Mountain. Scenen är så liten att med tre strängbändare och en sångare blir det en vägg av jeans och hår som nästan helt döljer den tufft slitande batteristen. Hypnos rör ned det bästa från några av hårdrockens och heavy metals guldåldrar (läs sent 70- och tidigt 80-tal) i grytan, tillsätter nävar av egna, hemliga ingredienser och toppar med en knippe tvärflöjt. Sångaren Philip Lindgren låter tidig Halford men ser mer ut som en hybrid av en ung Frank Zappa och Bon Scott med sin uppspända, barbröstade bringa. Tvärflöjtsblåset sätter lite Jethro Tull-touch på Hypnos men Philip står kvar på två ben och inte som den enbente påfågeln Ian Anderson.

Kvintetten känns som Horisonts vildare lillebrorsor och de delar både kläder, frippor och lökigt mellansnack med sina goa västkustkollegor. Det finns en uppsjö av battlande gitarrer, galopperande basgångar och starka melodier att hytta den knutna saken längst ut på armen till. Något som publiken längst fram tar fasta på när de inte försöker sätta ackorden på sina aero-Ibanezers.

1800 är en episk åttaminutersexcess, med läckert nedsolkat basintro av Anton Frick Kallmin, och Start The Hunt dynamisk metal på OS-nivå. Lite för kort set tyvärr och jag hade gärna hört Lizzy-vibben Cold September och svenskspråkiga Det Kommer En Dag. De kommer förhoppningsvis nästa gång, för det här måste beskådas igen och igen! Hypnos ger oss virvelvind av rockmusikalisk testosteron och är nästan förbluffande bra med tanke på att bandet bildades så sent som 2013 och nyligen bytt ett par bandmedlemmar. Tjoflöjt!

SKRIBENT: Fredrik Blid (fredrik.blid@rockbladet.se)

FOTOGRAF: Kristin Carlsson (kristin.carlsson@rockbladet.se)

EVENT: Hypnos

ARENA: Copperfields, Stockholm

DATUM: 2016-08-05

BÄST: Start The Hunt

BETYG: RB-Betyg-8_10 (en åtta så sprängfull att den förmodligen exploderar till en nia redan imorgon)

BILDGALLERI – HYPNOS

BILDGALLERI – IRONBIRD

BILDGALLERI – AKKAH

SETLIST- HYPNOS

Viper

I’m On The Run

Start The Hunt

The Mountain

Transylvanian Nightmare

1800

Descending Sun (Unrootables White)

EXTRA:

Hands Of Evil

Moving Too Fast

 

BANDFAKTA- HYPNOS

MEDLEMMAR

Philip Lindgren – Vocals & flute

Oskar Karlsson – Guitar

Pontus Isebring – Guitar

Anton Frick Kallmin – Bass

Hampus Hansson  – Drums

DISKOGRAFI

2015 – Hypnos

2016 – Cold Winds

HEMSIDA FACEBOOK |

 

 

 

 


Stöd ROCKBLADETFACEBOOK
Klicka på LIKE i den högra kolumnen eller besök oss på FACEBOOK


Fredrik Blid

Vinylnörd med en aldrig sinande låga för den skitiga, ruffiga och rotnära rocken.Är det ett eller många stänk av smutsig blues så är det oftast väldigt bra. AC/DC, Creedence, Led Zeppelin och Status Quo är några av de gamla hjältarna och Rival Sons, Blues Pills, Uncle Acid och The Temperance Movement några av de nya. Mer munspel och polisonger åt folket helt enkelt!

Svenska singer/songwriters med stora doser hjärta och smärta är en annan passion med Lundell som obestridd kung och husgud följd av kronprinsarna Plura, Thåström, Winnerbäck och Per Persson.

The Boss är för övrigt världens bästa liveartist genom tiderna, den som tycker något annat har givetvis fel 😉

Relaterade artiklar