Strÿkenine bildades år 2013 när gitarristen Andi Sarandopoulos och dåvarande basisten Tobias Håkansson träffades via Bandfinder. Det var då killarna upptäckte att de inte bara delade musiksmak utan även hade samma mål med sin musik. Låtskrivandet tog sin början, trummisen Henrik Remesaho blev ett lovande tillskott i bandet och det dröjde inte länge innan bandet hade bokat sitt första gig.
– Vi var optimistiska och tänkte att vi hittar säkert en sångare innan spelningen, men en vecka innan själva giget så hade vi fortfarande ingen. Det var då vi hittade Jacob Petäjämaa som är vår sångare idag, berättar Andi.
Att ansöka till tävlingen SpinOff som bandet även vann var en riktig chansning då killarna knappt hade spelat tillsammans. Sedan dess har de fortsatt och när den tidigare keyboardisten Felix Klaesson hoppade av bandet ersattes han av gitarristen Alex Zackrisson. Första tävlingen beskriver de som en upplevelse, tidigare hade de aldrig stått på en scen utan bara repat i villan som Andi tidigare bodde i. Men bandet lyckades trots detta att vinna den första deltävlingen och de nästkommande. Konkurrensen beskriver de som motiverande och bra, att spela mot andra tävlande har dock satt sina spår.
– Ibland när vi kommer till ett gig och spelar tillsammans med andra band så händer det att vi ofta tänker att de banden är konkurrenter, så man får försöka att ställa om sig, berättar Andi.
SpinOff är inte den enda tävlingen som Strÿkenine har ställt upp i, samma dag ansökte de till en annan musiktävling, Emergenza. Andi förklarar att båda två baseras på publikröster och att bandet inte tänkte på att spelar de på ett ställe den ena veckan som tar 50 kronor inträde så minskar chansen att samma personer dyker upp veckan därefter på nästa då man tar 100 kronor inträde. Som tur var vann Strÿkenine i SpinOff innan Emergenza eftersom det då dök upp fler och stöttade.
– Det var då vi förstod att vi var riktigt bra, att vi hade det där speciella som krävdes för att komma någonstans. Men det var svårt att ta in att vi var bra nog att vinna, berättar Jacob.
Vinsten i tävlingen var en Sverige-turné och när jag träffar killarna på Harry B James i Stockholm innan kvällens spelning har de redan hunnit med halva. Jakob berättar att Motala var deras turnéledare Boris hemstad och att det först var menat att de skulle bo i en riktigt sunkig lägenhet.
– Det kändes som rock´n´roll på riktigt, men ungefär 20 minuter innan vi skulle bli upphämtade med turnébussen ringde Boris och sa att elementen i lägenheten hade ramlat ner.
Istället bokades ett hotell åt bandet som berättar att det var första hotellvistelsen tillsammans som band. Hotellet låg tvärs över torget till puben där killarna skulle spela vilket underlättade när de skulle ta sig hem efter att ha festat med Boris bekanta. Dagen efter spelningen berättar Andi att killarna knackade på hos varandra för att gå till spa-avdelningen och bada bastu för att fira. Ingen i bandet säger sig ha haft några stora förväntningar på turnén, men alla är överens om att de hade roligt tillsammans och att det var bättre än de hade kunnat tro. Bara att få komma iväg och spela för att se vad de kunde åstadkomma tillsammans var det som betydde något enligt Henrik.
– Jag hade egentligen inte förväntat mig någon publik, förutom vår turnéledare då, berättar Henrik med ett skratt.
– Vi har spelat mycket i Stockholm så det var kul att komma utanför staden, spelar man mycket här blir det så att man ser samma personer på varje spelning. Ibland kan det komma någon extra som man inte känner, men det är skillnad på att spela i till exempel Motala där man inte känner någon, berättar Andi.
Gitarristen Alex gick med i bandet i februari och missade därför första halvan av turnén som ägde rum i november förra året. Spelningarna med Boris har idag lett till ett samarbete eftersom han har ett bokningsbolag vid sidan om och killarna hoppas att det ska leda till fler spelningar utanför Stockholm. Att åka på turné efter så kort tid som band kan ibland ställa till det om man inte känner varandra så bra, men enligt Henrik gjorde det istället att de kom varandra närmare och blev bättre vänner.
– Vi hade faktiskt inte några konflikter när vi var ute på vägarna, att sitta och gno i en turnébuss kan vara jobbigt, men inte med dessa killarna.
Alex som är ny i bandet är förvånad över hur nära de alla har kommit varandra under de tre månaderna som han varit med. Han hävdar att den korta tiden till trots känns det mycket bättre att vara en del av Strÿkenine än de tidigare projekt han tagit del av. Men det har inte alltid varit en dans på rosor, två av originalmedlemmarna, däribland grundaren Tobias har hoppat av. Detta ledde till att en dynamisk förändring ägde rum i bandet, enligt Jakob var den största förändringen när keyboardisten Felix hoppade av och bandet var tvungna att jobba på ett nytt sound.
– Det var tråkigt att Tobias tog beslutet att sluta eftersom det var han och jag som startade bandet och han som kom på bandnamnet. Tobias är också en av dem som har skrivit låtarna vi spelar idag, men eftersom han skulle till Örebro och studera så var det mer eller mindre ett gemensamt beslut, berättar Andi.
Jakten på en ny basist som kunde ersätta Tobias tog sin början och till slut hittade de Tony Bakircioglu som gick på Wendela Hebbegymnasiet i Södertälje samtidigt som Jakob.
– Det roliga är att när vi repat lite sa Tony att när vi har vårt första gig tillsammans är han i Cypern, så ikväll hoppar Anton in på bas. Det kanske ser ut som en gitarr, men det är faktiskt en bas med sex strängar han håller, berättar Andi och pekar mot Anton som sitter i hörnet bredvid Alex.
Trots att bandet nu är fulltaligt brukar vännen Calle Svennerstedt hoppa in på spelningar av större sort, men enligt Jacob är det svårt att hitta någon mer permanent.
– Det är ett ovanligt instrument och det är få som spelar keyboard idag, alla vill spela gitarr istället, berättar han med ett skratt.
EP:n Maniac släpptes år 2015 och det var även med de låtarna som Strÿkenine tävlade med i Spinoff, men arbetet med ett helt album är redan nu igång trots att bandet i dagsläget saknar ett skivkontrakt.
– Alla skriver låtar, kommer någon på ett riff så delar man med sig av det för vi är ett band som vill att alla ska kunna uttrycka sig genom vår musik, berättar Henrik. Men i dagsläget är majoriteten av låtarna skrivna av Andi och Henrik.
När det kommer till att bli signade av ett skivbolag och få ett kontrakt berättar Andi att de skulle föredra om det började med ett litet bolag. Skulle det dröja finns möjligheten för dem att spela in albumet själva.
Medlemmarnas ålder sträcker sig från 18 år till 20 år och deras unga ålder ses bara som en fördel av bandet själva. Enligt Andi har många i publiken kommit fram till dem och frågat om de verkligen är så unga, men fördelen med det är att de har många år kvar.
– Det är lite kul när de lite äldre i publiken med barn i vår ålder kommer fram och frågar oss om vad våra föräldrar gjorde rätt under vår uppfostran eftersom deras egna barn lyssnar på till exempel Avicii. De tycker att vår musiksmak är bra och vissa säger ibland att de vill adoptera oss, det är lite roligt med de fansen, berättar Jakob.
Men livet i ett band innebär inte bara spelningar och trevliga möten med fans, man måste också ha ett jobb, något som alla håller med om är viktigt. Vid sidan om Strÿkenine arbetar Andi på Göta källare som ljudtekniker, Jakob är produktionsassistent och montör på Scania, Alex jobbar på McDonalds och Henrik jobbar som vikarie i allt från matte till syslöjd på fritids. Även om de alla har en annan ingång till musiken så har musiken alltid varit en del av deras liv på ett eller annat sätt. Något som Jakob och Andi har gemensamt är att båda deras pappor är trummisar, något som Andis pappa hoppades på att sonen också skulle bli.
– Jag tyckte det var tråkigt att inte synas så jag började med gitarr istället, ska jag vara ärlig är det tack vare farsan som jag började skriva låtar och spela musik. Han är det största Kiss-fan som jag känner.
Henriks intresse för musiken började när han tröttnade på att spela hockey i Södertäljes sportklubb och började istället spela bas.
– Jag tyckte det var roligare att slå på trummor så jag gick över till det istället, jag gillar att inte synas men att höras.
Alex intresse började när han för första gången hörde Europe´s ”The Final Countdown”, han berättar att hans farfar spelade den Absolute Rock-skivan där låten finns med många gånger för sitt barnbarn. Under tiden som Alex berättar blir han avbruten av resten av bandet som sjunger det medryckande introt och intervjun avstannar. Jargongen mellan killarna är skämtsam, men också broderlig och det märks att de har kul tillsammans. Jag får senare veta att Europe är en av bandets gemensamma inspirationskällor. Men det skulle ytterligare några år för Alex innan låten fastnade på riktigt, men sedan dess har gitarristen John Norum varit en stor inspiration.
Efter vinsten i SpinOff har Strÿkenine fått fler spelningar, mycket tack vare att Jakob är uppvuxen inom branschen med en farfar som spelade i dansband och en pappa som jobbar med event. Nästa stora spelning äger rum den 26e augusti i Södertälje på Kringelfestivalen med artister som Miriam Bryant och Frans. Min reaktion på detta får dem alla att brista ut i skratt och de tar ton för att sjunga ”Zlatan”-låten för mig. Det är deras andra spelning i hemstaden, något de förklarar med att det inte finns så många ställen att spela på.
Av deras egna låtar är det Til I Can´t Take No More som betyder mest för Andi som skrivit den.
– Den skrevs i samband med att jag hjälpte en kompis med något som var svårt och jobbigt, jag skrev låten och tillägnade den till henne, som tur var blev hon sedan min flickvän. Texten handlar om att handskas med sina inre demoner, och att inte ge upp.
För Henrik är det From the Bottom of My heart som är baserad på hans egna erfarenheter, han beskriver det som en ärligt skriven låt om krossad kärlek. Men vad låten handlar om är inte så uppenbart, den innehåller nämligen olika metaforer som skapar en historia. Både Henrik och Jakob är överens om att kan man relatera till händelsen så förstår man den ändå.
– Det som är så coolt med att skriva en låt som man själv vet vad den handlar om är att det är fritt för andra att tolka den precis hur de vill. Visst är det kul att de förstår den, men att få andra att kunna relatera till något man själv har skapat är obeskrivligt, tycker Andi.
Frontmannen och tillika sångaren Jakob hävdar att han gillar alla låtarna, de ger honom ett utrymme till att förmedla olika känslor. Men det finns inte något slags skådespeleri bakom hans tolkningar på scen, som exempel tar han upp balladen skriven av Henrik och Andi. Den kan han göra både positiv och ledsen vilket gör den mäktig att framföra och därmed blir variationen i framförandet lättare. Alex som varit med i bandet en kort tid säger sig inte ha någon speciell koppling till låtarna på samma sätt, men att Til I Can´t Take No More och Nowhere to Run är de han föredrar att spela live.
Till större delen av intervjun sitter Alex bredvid mig och spelar små tysta solon på gitarren vilket bidrar till att den ruffiga miljön som omger oss försvinner. När jag låter blicken vandra runt i rummet för att tänka ut nästa fråga lägger jag märke till alla band som tidigare uppträtt på puben har skrivit sina namn på väggarna. Än står där inte Strÿkenine men det finns ingen tvekan om att det en dag kommer göra det. Alex beskriver att musik för honom fungerar som en terapi. Gitarr som många påstår är det lättaste instrumentet att lära sig gör det även lättare att uttrycka känslor i vad han beskriver som en naturlig plattform.
På frågan vart de befinner sig om tio år får jag till ett ”Hello Cleveland, how are you doing?” från Jakob, men allvaret tar vid lika snabbt som det försvann och förhoppningar om att vara i en studio och spela in ett album eller att uppträda på en stor scen uttrycks.
– Ett av våra delmål är att spela in skivan och förhoppningsvis bli lika stora som Kiss eller Whitesnake, eller iallafall försöka, berättar Jakob.
Mot slutet av intervjun intensifieras Alex riff på gitarren samtidigt som Andi och Henrik börjar göra sig redo att gå ner till soundchecket så jag avslutar intervjun med den klassiska frågan:
Varför ska man börja lyssna på Strÿkenine?
– För att vi både älskar det vi gör och vi menar det, ser ni oss live så kan ni se att vi verkligen brinner för det vi gör, berättar Jakob.
Drömmen är dock att bli lika stora som Whitesnake, men killarna är realistiska och inser att vägen dit är lång. Oavsett hur långt Strÿkenine kommer som band är alla rörande överens om att blir de stora så har de också kommit dit av en anledning.
– Om en musiker glömmer bort hur lång vägen till den där stora scenen var så förlorar man också magin, berättar Henrik.
SKRIBENT: Gabi Mattsson (gabi.mattsson@rockbladet.se)
FOTOGRAF: Pressbild
