Det börjar med att ett melodisk intro och slutar med en effekt som slår ut som radiovågar gjorda av järn. Den egna värld Kamelot skapar för oss mitt ute i ingenstans blir vårt Haven.
Först ut på scen är trummisen Casey Grillo, jublet som han möts av visar på uppskattning från fansen och det lovar mycket gott för trumspelaren i ett band har en av de viktigaste rollerna förutom sångaren. Han följs av keyboardisten Oliver Palotai och gästsångerskan Kobra Paige som i sin svarta dräkt med kåpa liknar en ödesgudinna framkallad för att skapa kaos. När basisten Sean Tibbetts gör entré kan jag inte låta bli att le, hans gångstil är ett löfte om vad som komma skall och jag känner en förväntan växa. Tätt efter följer Thomas Youngblood och sekunderna brakar det loss ordentligt. Precis i nästan samma sekund framträder Tommy Karevik ut ur tomma intet och redan då hetsar han upp publiken att ge allt.
Spelningen inleds med Veil of Elysium och det märks tydligt att Tommy inte kör med något skådespel. Hans återkommande gester för att betona varje ord i låtarna är ärligt menade, det går inte att fejka de känslorna som återspeglas i minspel och kroppsspråk. Sean på bas är som att bevittna en stormvind som flyger runt, han må stå på samma scen som alla andra men kör rakt igenom sin egna grej. När hans blonda flätor flyger genom luften och han snurrar runt som en knallraket är det som att musiken har tagit ett grepp och får honom tappa all kontroll över vad som sker. Kobra backar upp bra med bakgrundssång, men hon står tyvärr lite för dold för att kunna glänsa likt den gudinna hon är. Trots det följer hon fint i Tommys gester som ger än mer tyngd åt melodierna. Thomas på gitarr är något av det coolaste jag sett, hans yttre lugn låter sakta den inre stormen som musiken skapar sippra ut lite i taget. Kontakten med publiken är lika viktig för honom som för Tommy, under den tiden spelningen pågår står han till mestadels på de stora högtalarna som dunkar med kyrkoklockors kraft, det är som om han inte kan komma nära nog. Och det kan han nog inte med tanke på att han springer ner till kravallstaketet för att sjunga med de fans som samlats längst fram.
Men även kontakten mellan bandmedlemmarna är viktig, det är många gånger under spelningen som Tommy lägger en hand på Sean eller Thomas som är närmast och visar sin uppskattning. Leendena dem emellan är många och de talar ett språk som bara de kan förstå. Det har bara gått fyra år sedan Tommy gick med i Kamelot, men de har verkligen lyckats skapa ett starkt band och det syns för det skiner som trådar i vitt guld som binder de fyra medlemmarna samman på scen.
Casey på trummor är som helt otroligt utomjordisk kraft som slår ner likt en meteor, jordens undergång fast gånger hundra. Känslan och rytmen som skapas när Oliver på keyboard spinns samman med resterande instrumentala delar är som att befinna sig i en bubbla man inte vill ska spricka. Jag har många vänner som är fans av Kamelots musik, varav en var den som tipsade mig om att se dem på Skogsröjet och det är inte svårt att förstå varför. Det finns vackert och brutalt ärliga budskap som är dolda i de melodiska texterna. Tommys röst är förföriskt lockande, men samtidigt har den en tyngd som matchar alla riff i viskande dur och mörkaste moll.
Spelningen fortsätter med When the lights are down, då vill Tommy att alla ska hoppa med honom ”Ända härifrån till den bortre delen, vi gör det här tillsammans” och det är just ordet ”tillsammans” som han betonar extra mycket som för att få precis varenda en i publiken att känna sig delaktig. Jag står precis vid högtalarna i diket vid scenen och när jag vänder mig om ser jag ett hav av människor i samma ögonblick som Tommy viftar med armarna börjar hoppa synkroniserat. Näst på tur står Center of Universe som är en av Kamelots äldre låtar, återigen lever sig Sean in i låten och vaknar upp med jämna mellanrum som att ”Oj är ni också här”, men det känns bra att se en basist som ger precis allt och lite till av sig själv.
Tempot är inte för hårt och det är inte för mjukt heller, men sedan Tommy har lyckats bra med att ta låten och göra den till sin egen utan att ta över den för mycket. De höga tonerna han tar flyter samman med de instrumentala delarna, det är enbart enstaka stunder som han inte når exakt ändra upp men räddas utav Casey och Oliver.
March Of Mephisto är utan tvekan kvällens tyngsta låt, det känns på riktigt som en demon härjar fritt och tar över ens hela själ. Och när Tommy sjunker ner på knä är det som att tyngden blir för stor för honom och han måste ge efter för den demoniska varelse som vill styra honom. Det är också under denna låten som Kobra äntligen stiger fram och dansen som hon genomför med Tommy är som att bevittna en odödlig som lockar den dödliga in i sin fälla. Det är väl synkroniserat och inte alls för konstlat, snarare så blir låten förkroppsligad genom deras vals.
I en av pauserna berättar sångaren att han brukar skryta om oss skandinaver och att vi som är så stora och starka kan skrika högt. Det är också nu han visar en annan, mindre allvarlig sida av sig själv för när uppvärmningen som han kallar det äger rum låter det inte riktigt som han tänkt sig. Han får publiken att skratta när han säger ”Ingen mer öl där borta” innan han räknar ner och bara hinner till 2 innan skriken sätter igång igen. Hans ”tre” har en ton av growl, fast mer den man förväntar sig i en film där ett monster från den djupaste avgrund avslöjar sin existens. Rule The World står näst på tur och det är verkligen en enväldig härskare i form av Kamelot som står framför oss. De styr den världen vi just nu befinner oss i och skapar en trygghet man kan gömma sig i, en flykt från den grymma verkligheten som väntar utanför.
När Casey kör sitt trumsolo ensam kvar på scenen gömmer han sig bakom hårgardinen bara för att titta upp med ett leende i slutet av det. Vanligtvis brukar solon vara utdragna men Casey kör precis så länge att man bara vill att han ska fortsätta istället. Det är som att ha en god efterrätt framför sig, men som man inte får äta när solot tar slut. Liar Liar (Wasteland of Monarchy) är den låt som väcker flest känslor, jag vet inte om det är för att jag tolkar det till som jag gör, men jag kan känna igen många faktorer och valet att blunda när vi borde ha sett. Den speglar verkligen världens makthavare idag och hur tillståndet är för många. Insomnia följer snabbt upp, ytterligare en hit från senaste albumet Haven, men det är Tommys känslomässiga tolkningar som gör att man verkligen känner precis vartenda ord som ett brännande slag rakt i hjärtat. Hans avslutande ton som han håller, inte bara en gång utan till och med två i nästan en minut (jag klockade) får till och med mig att vackla bakåt.
”I need your voice to fill the void
A lullaby to sooth my rejection
Pure disinfection of the heart
Before this silence tears my soul apart
My therapy är den låten som gör störst intryck på mig under kvällen och det är den jag kommer ihåg när jag kommer tillbaka. Den låter mycket tyngre än på skivan och har en större genomslagskraft, det är också nu som Tommy verkligen ger vika för orden och gesterna blir kraftfullare. Vid ett tillfälle undrar jag om han bugar, eller är det kraften från ett minne som får honom att krypa ihop för att söka skydd från de tusen ögon som iakttar?
För musik kan vara som terapi, det kan hjälpa till att fylla det där svarta hålet som vissa av oss bär på och när jag i efterhand läst om bakgrunden till sången så får den än mer djupare mening. Ljuset som skiftar från vackert smaragdgrönt till den finaste diamant blå kristall skapar en helt annan värld som man inte vill fly från och när bandet går av scenen känns det som om max 10 sekunder passerat. Spelningen tar slut alldeles för snabbt och fansen ger sig först inte utan ropar tillbaka bandet för att sedan ge efter och återvända till den brutala verklighet som väntar.
En vacker värld bortom vår, där ingen sorg, lögner eller tårar existerar, bara musik, sanning och äkta kärlek.
Se Elisabeths bilder från spelningen här:
Se Rogers bilder från spelningen här:
SKRIBENT: Gabi Mattsson (gabi.mattsson@rockbladet.se)
FOTOGRAFER: Roger Johansson (roger.johansson@rockbladet.se) / Elisabeth Johansson (graffdesign74@gmail.com)
EVENT: Skogsröjet 2016
ARENA: Bandit Scen
DATUM: 2016-08-05
BÄST: Svårt att välja enbart en sak
BETYG: 
BANDFAKTA – KAMELOT
Medlemmar
Tommy Karevik – Vocals
Thomas Youngblood – Guitar
Sean Tibbetts – Bass
Casey Grillo – Drums
Oliver Palotai – Keyboard
DISCOGRAPHY
Eternity – 1995
Dominion – 1997
Siege Perilous –1998
The Fourth Legacy – 1999
The Expedition – 2000
Karma – 2001
Epica – 2003
The Black Halo – 2005
One Cold Winter´s night – 2006
Ghost Opera – 2007
Myths&Legends of Kamelot –2007
Poetry for the Poisoned – 2008
Silverthorn – 2012
Haven – 2015
