Misery Loves Co. är ingen nostalgitripp

Det har gått 16 år sedan Misery Loves Co. senast spelade i Sverige och passande nog hade de sin första spelning den 16e juli på Gefle Metal Festival. Metalens udda fågel är tillbaka, men det kommer inte att bli någon nostalgitripp. 

– Det fanns många anledningar till varför vi beslöt oss för att lägga ner bandet år 2000, men Wirre (Patrik Wirén) och jag har fortsatt att träffas för att skriva musik genom åren. Vi har aldrig riktigt kunnat släppa det vi alltid haft och viljan att starta upp bandet på riktigt igen har hela tiden funnits där, berättar Örjan Örnkloo

Patrik Wirén beskriver den första spelningen som en rolig upplevelse, men är också lättad över att ha genomfört den. 

– Det känns skönt att ha det gjort, även om det var kul så var det trots allt första spelningen med både nytt material och nya medlemmar. Men det kändes verkligen klockrent att stå där uppe på scenen med Jesper, vår nya trummis, och vår basist Jörgen. 

Känslan inför spelningen beskriver Patrik som mer av en adrenalinkick än nervositet. 

– Det var en energi som var mer än renodlad nervositet, jag vet inte hur jag ska uttrycka mig, men något hände. 

Under spelningen på Gefle Metal Festival spelade bandet en av sina nya låtar och Patrik berättar att de har material till lite mer än ett halvt album skrivet. Tillsammans med Örjan och resten av bandet kommer han att jobba vidare på skivan under hösten. Men skivkontrakt är fortfarande något som bandet saknar. På frågan om de kan tänka sig att släppa albumet själva får jag svaret att det både är en lockande, men samtidigt jobbig tanke. 

– Att ha den kontrollen det innebär vore skönt, men samtidigt får Misery inte bli något administrativt som innebär att vi måste bolla med hundra saker. Bäst vore om vi hittade ett bolag som vi kan trivs med och som brinner för det vi gör, men om inte det händer så gör vi det själva. Viktigast är att vi får ut vår musik, berättar Patrik. 

För ett tag sedan läste jag en intervju med Patrik där han uttryckte att många band skulle vinna på att återuppstå efter att ha lagt ner. 

– Det jag menade är att man lätt hamnar i en slentrian om man släpper ett album, ger sig ut på turné och sedan gör om samma sak om och om igen. Då händer det inte så mycket kreativt vilket gör att banden riskerar att bli ointressanta för publiken. 

En av anledningarna till varför Misery Loves Co. valde att avsluta som band var att de inte kände något förtroende för personer de arbetade med. 

– Vi har alltid varit lite av en udda fågel inom musikbranschen, lite missförstådda. Dessutom, efter åtta år är det inte konstigt om man kommer till en viss punkt i livet då man längtar efter något annat. Men det känns fint att återvända. Jag tror att vi förr tog allt lite för givet och att vi i dag mer kan uppskatta det vi har på ett helt annat sätt, berättar Patrik. 

Beslutet om att starta upp bandet beskriver Örjan och Patrik som ett naturligt skede som ägde rum när de bestämde sig för att gå ner i studion. 

– Det var inga långa diskussioner utan mer att vi vill göra musik på ett förutsättningslöst sätt och sedan visade det sig att intresset för oss som band fanns kvar. När vi fick några erbjudanden om att spela på festivaler i sommar bestämde vi oss för att testa och se om vi fortfarande kan få det att fungera, berättar Örjan. 

Jesper som är bandets nya trummis kände Patrik sedan tidigare och var inte sen med att nappa på erbjudandet om att gå med i bandet. 

– Det har gått snart 10 år sedan jag sist spelade trummor så det var inget svårt beslut att ta när Patrik frågade mig om jag ville spela med dem. 

Många musiker känner ett visst ansvar för sina fans då genomslagskraften i vissa låtar är stor och kan betyda mycket för deras beundrare. Och Misery Loves. Co är inget undantag. 

– Framför allt känns det hedervärt att folk kan uppleva våra låtar på det sättet, att det kan betyda så mycket för någon. Så jag anser att ansvaret vi har består i att fortsätta göra den typen av musik, jag vet inte riktigt hur vi skulle kunna göra det på något annat sätt dock, berättar Örjan. 

Men det kommer inte att bli en nostalgitripp tillbaka i tiden för Misery Loves Co. Bandet har nytt material som de vill få ut till publiken och hoppas att kunna släppa en ny singel redan till hösten. 

– Den låten som vi spelade på Gefle Metal Festival är vad jag skulle säga den ”snällaste” av våra nya låtar. Den avviker lite eftersom den ligger mer i dur än de andra låtarna, jag kan inte säga om det är en typisk Misery-låt eftersom den med all säkerhet kan göras om under processen med skivan, berättar Patrik. 

160716-IntervjuMisery (1)

Han fortsätter med att det är svårt att veta hur saker och ting kommer förändras på förhand, detta beroende på att även andras åsikter kommer spela en viss roll. Men det var ett viktigt steg att ta för medlemmarna, även för att markera att det finns en fortsättning. Misery Loves Co. är aktuella under hösten med två spelningar på klubbar i Göteborg Sticky Fingers och Klubben, Fryshuset i Stockholm. Framtiden för bandet skulle om Patrik fick bestämma innebära att de släpper en ny singel, bokar spelningar i England och att ett nytt album kommer ut under hösten 2017. 

– För att markera att vi fortfarande finns och att vi kommer fortsätta är viktigt, det vi vill säga är att nu blir ni inte av med oss, berättar Patrik. 

Han berättar att de föredrar spelningar på klubbar eftersom att de går att bygga upp konserten på ett helt annat sätt och på så sätt ger dem större möjlighet att laborera med uppbyggandet av spelningen. 

– Då är det ingen som sneglar på klockan och säger att nu har du tre minuter kvar på scen, det ger mer på så sätt. 

Patrik och Örjan beskriver bandet som en udda fågel eftersom de inte är ett renodlat metalband, deras influenser kommer från olika håll och är på sätt bredare än den vanliga metal musiken. Eftersom det finns en del av metal scenen som är mer poserande och Misery är mer primitivt sticker de ut på fler än ett sätt. Patriks närvaro på scenen är ett bra exempel, det är inte ovanligt att han boxas med mikrofonen när han hittar den rätta känslan och går upp i den. 

– Jag lever mig in i musiken och låter den uppsluka mig, det är som att det inte riktigt räcker om det inte finns en känsla av att vilja ha mer och mer. Det är omöjligt att uttrycka det i ord och visst känns det rätt dumt att gå runt med bulor i huvudet efteråt, men just i det ögonblicket spelar det ingen roll. 

Att musik är något som betyder mycket, rättare sagt precis allt för bandmedlemmarna är ingen hemlighet. 

– Det ska kännas och gärna vara så att det nästan gör lite ont, för då är det riktigt bra, berättar Örjan. 

– Saken är den att jag alltid har gjort något med musiken, allt från att ha gästat andra i studion till enstaka spelningar någon gång per år och jag kan sjunga på ett annat sätt som inte är lika ansträngande. Men med Misery då är det jobbigt och det ska det vara, för slappnar jag av så blir det inte bra. Då faller allt. Vår musik och våra låtar kräver hundra procent i varje ton för att fungera, berättar Patrik. 

Han fortsätter med att berätta att det är lätt att se skillnad på band som brinner för musik och de som har blivit för bekväma. 

– Om ett band går upp på scenen och bara ställer sig en i skön pose, då händer inget för mig, man ska känna hur viktigt det är för dem att stå där. 

– Det finns olika sätt att jobba sig in i musiken, man kan spendera flera år med att leta efter den där specifika känslan. Hur man ska göra för att komma nära den är något man lär sig under tiden, för vissa handlar det om att kanske slå micken i huvudet, för andra något annat, alla har olika sätt, berättar Örjan. 

Bandet berättar att de tycker utvecklingen av hur branschen inom musik sedan de var aktuella första gången både är positiv och negativ. Alla håller med om att det är positivt att det är lättare idag att få ut musiken idag, förr var det många röster som skulle höras och godkänna. 

– På den tiden var det mer old school, man fick ett skivkontrakt och signade med ett skivbolag som sedan släppte albumet. Men så är det inte idag, det negativa är väl att banden släpper enstaka låtar idag för att de inte finns budget för att få tillräckligt med tid i studion. Det är mer fokus på enstaka låtar än hela album, berättar Patrik. 

Örjan berättar att för 15-20 år sedan köpte man skivan och lyssnade på den flera gånger eftersom man gjorde ett aktivt val att köpa albumet. Men idag går lyssnaren inte in för det lika helhjärtat som då och lyssnar igenom låt för låt, utan det är mer att man lyssnar kanske 15 sekunder och gillar man det inte tar man nästa. 

På frågan vilken låt de skulle välja att behålla om de var tvungna att välja ut en som de får fortsätta spela, men skulle vara tvungna att välja bort resten och ersätta med endast nytt material väljer både Patrik och Örjan Damage Driven

– Det känns att vi gör något väldigt eget, den är melankolisk, men har ändå tyngden vilket gör den till en mäktig låt att framföra berättar Patrik 

Men han är noga med att påpeka att svaret skulle kunna ändras till imorgon. Jesper som inte har hört alla de äldre låtarna väljer istället Sonic Attack för att det är den som han lättast kan knyta an till känslomässigt. 

Efter deras spelning på festivalen hoppade Patrik ner i diket och jag kan inte låta dem avsluta intervjun utan att få svar på varför. 

– Det var helt spontant, jag klev av scenen och visste inte vart jag skulle ta vägen, men jag kände att jag ville tacka de som stod kvar och som jag såg sjöng med i alla låtarna. Det kändes fint att kunna ta i hand, se dem i ögonen och säga tack för att ni kom.

SKRIBENT: Gabi Mattsson (gabi.mattsson@rockbladet.se)
FOTOGRAF: Georgios Grigoriadis (georgios.grigoriadis@rockbladet.se)

FACEBOOK INSTAGRAM

 


Stöd ROCKBLADETFACEBOOK
Klicka på LIKE i den högra kolumnen eller besök oss på FACEBOOK


Relaterade artiklar