Sabaton – The Last Stand – säkrar titeln som Sveriges hårdrockskungar

Ett konststycke är att ständigt överträffa sig själv, eller åtminstone prestera minst lika bra som senast. Att lyckas med det är svårt i de flesta situationer. Det kan röra sig om att som ung, pubertal och nervös känna pressen av att prestera bättre på ett föredrag inför skolklassen än vad man gjorde sist. Det kan röra sig om att som körkortsaspirerande vilja prestera bättre på en körlektion än vad man gjorde på förra. Det kan röra sig om att som litet barn bara vilja ramla två gånger istället för tre när man sakta men säkert håller på att lära sig cykla. Det finns flera olika situationer där människans stora önskan är att prestera, visa att man är bra och hålla en hög lägstanivå.

Annons

Att då jobba som musiker och behöva känna pressen från skivbolag och fans om att ständigt göra minst lika bra skiva som förra eller hålla minst lika imponerande konsert som senast måste emellanåt vara något av en smärre ångest.

Nu kanske inte ens Sabaton lidit av denna press och ångest. Men en sak är klar och det är att om de faktiskt skulle kunna relatera till den press jag precis redogjort för så har de absolut ingen anledning till det. Deras två senaste album, "Carolus Rex" och "Heroes", två näst intill perfekta album, har nämligen fått ett kärt lillsyskon. Nya albumet "The Last Stand" är ett mästerverk, där jag som lyssnare sitter och blir totalt hänförd redan vid albumets början och känner begär av att lyssna igen vid albumets slut.

Det som verkligen utmärker "The Last Stand" är att lyssnaren bjuds på en kavalkad av varierande berättelser i låtmaterialet. Sabatons musik skulle utan problem kunna fungera som en del av historieundervisningen i dagens skola och som elev skulle man vara uppmärksam på både låtarnas budskap och de redogörelser om dem historiska slag bandet sjunger om. Istället för att ha låst fast sig vid en tidsepok, som bandet gjorde på exempelvis "Carolus Rex" plattan där man sjöng om den svenska stormaktstiden, så har de blandat för fullt på "The Last Stand". Det sjungs om samurajer, spartaner, försvaret av Belgrad 1915 och slaget mellan skottarna och engelsmännen i Bannockburn 1314 bara för att nämna några få exempel.

Låtarnas berättelser kombinerat med den intensiva och häftiga musikpaketeringen som är som hämtat från ett slagfält skänker låtarna precis rätt sinnesstämning och som lyssnare köper du det du hör rakt av och tror på varje ord och varje ackord. "The Last Stand" inleder kraftfullt med låten "Sparta" och du kan direkt avgöra att det rör sig om Sabaton, då "Sparta" låter precis så som Sabaton gjort sen karriärens start med sina intensiva och förtrollande gitarrsolon, sitt dova trummande och med en maffig "Ho-ha"-kör i bakgrunden. Plattan fortsätter i samma spår med "Last dying breath" där musiken går i 110 från början till slut och Joakim Brodéns dominanta basröst tränger sig in i lyssnarens öron och vägrar gå ut igen.

De två nyss nämnda låtarna är de låtar som sätter sig omedelbart och den sortens låtar som konsertpubliken kommer skrika sig hesa till och headbanga tills hårstråna flyger av. Övriga låtar på plattan är även de sanna Sabaton-låtar då det är som bäst men flera av de kan dock behöva minst två eller tre lyssningar innan man verkligen inser hur mycket det finns att uppskatta hos dem. Låtarna "Shiroyama" och "Diary of an unknown soldier" är två exempel på låtar som man lägger märke till och uppskattar för stunden vid första lyssningen men som sedan faller lite i skuggan av albumets allra mest publikfriande låtar.

Vid en andra lyssning och en djupare analys så inser man dock att även dessa låtar är sanna guldkorn. "Shiroyama" får musikhjärtat att slå lite extra eftersom man känner igen soundet och snabbt kan sjunga med i låtens refräng (vilket säkerligen kommer utnyttjas till max på bandets framtida konserter). "Diary of an unknown soldier" griper tag i lyssnaren genom att man blir berörd av låtens starka berättelse om kriget ur en soldats perspektiv. Även titelspåret, "The Last Stand" är en stämningsfull, inlevelserik och mäktig låt där en krigsfanfar hörs mitt i låten, något som kommer ge Sabaton-fansen orgasmer. Den enda låten som inte levererar till fullo är den något märkligt uppbyggda låten "Battle of Bannockburn" där låtens inledande säckpipor, som antagligen är till för att ge rätt stämning till låtens berättelse, snarare blir ett stort frågetecken.

"Battle of Bannockburn" är dock inte heller en dålig låt. Att vissa låtar uppfattas som märkliga gör dem inte till skräp. Det som gör att den låten bleknar är snarare på grund av övriga albumspår som verkligen glänser. "The Last Stand" är en mäktig och ösig skiva fylld av intressanta berättelser och riktigt omskakande musikstycken som får hjärtat att dunka, foten att digga och munnen att le stort. Ett mästerverk från början till slut.

Som sagt, människans önskan om att prestera minst lika bra som man gjorde senast kan ibland vara en tuff och jobbig utmaning. Men för Sabaton blev det dock en barnlek.

SKRIBENT: André Millom (andre.millom@rockbladet.se)
BAND: Sabaton
ALBUM: "The Last Stand"
RELEASE-DATUM: 19 augusti 2016
SKIVBOLAG: Nuclear Blast

BANDFAKTA – SABATON

MEDLEMMAR
Joakim Brodén – Lead Vocals
Pär Sundström – Bass
Hannes Van Dahl – Drums
Chris Rörland – Lead Guitar

DISKOGRAFI
Primo Victoria (2005)
Attero Dominatus (2006)
Metalizer (2007)
The Art of War (2008)
Coat of Arms (2010)
Carolus Rex (2012)
Heroes (2014)
The Last Stand (2016)