Violent Divine levererar behagliga toner

Ska vi leka? Nu leker vi rock´n´roll, med dessa ord inleder sångaren Micke kvällens spelning på Club Asylum. Trots en svår publik levererar Violent Divine behagliga toner som stannar kvar även efter sista riffet.

Annons

Bandet påminner lite om P.O.D i både sitt sätt att uppträda, men också musikmässigt. Samtidigt är skillnaden enorm, Micke förlitar sig på att rösten ska leverera energin vilket fungerar alldeles utmärkt. Trummisen Simon har energi så att det räcker och blir över till alla i bandet och fler än så. Inlednande låten Let´s Go består av vad som känns likt en jäkligt stor virvel trycker på precis rätt punkter. När For I Am Sin spelas börjar även gitarristen Sean att släppa loss och den bulldozerliknande inledningen som startar andra låten skickar ut stötar som gör att publiken som tidigare hållit ett visst avstånd börjar ta försiktiga steg närmare scenen. Jag känner mig lite ensam där framme vid scenkanten, mer utrymme för mig helt enkelt.

Basisten Oscar är en riktigt cool kis där han avslappnat står och kör sitt egna race. Han påminner starkt om en basist jag sett nyligen, men minnet är för flyktigt för att jag ska kunna placera det. Mickes röst har naturligt snygga ekon som ekar ut och det låter lika bra som på albumet, rösten är ren som glas och smeker fint i öronen vill bara höra mer. Vågorna mellan sången och de melodiskt instrumentala delarna flyter fint, speciellt när Oscar inleder en av låtarna med ett grymt bas solo som backas upp av Sean medan Micke chillar i bakgrunden. Det finns verkligen ett nära band mellan medlemmarna och som sångaren uttrycker ”I den här familjen är vi jämlika”.

Jag har nog faktiskt aldrig sett en sångare ta några steg tillbaka så ofta under en spelning för att låta gitarristen och basisten skina istället. Den återkommande kroppskontakten mellan medlemmarna får det att kännas som om man verkligen bevittnar en sammansvetsad familj som gemensamt lyfter varje sång. Dock förstörs upplevelsen lite när Micke efter Oscars solo ändrar rösten så att den liknar Michel Poulsen, inget ont om Volbeat så, men nej tack, inte på Anchor och definitivt inte när ni började så bra.

Som tur är varar misstaget bara några sekunder och hans röst återfår sitt behagliga sound. Mot slutet när Bloodshared och I am/Swee Blood spelas vaknar två ur publiken ur koman som verkar ha drabbat dem alla och framför någon slags dans med huvuden som far åt alla håll och kanter. I takt till detta ökar trumpinnarnas slag så till den grad att jag undrar om han ska kasta iväg dem eller bara vill lämna ett ekande avtryck.

Oavsett vad så längtar mina öron efter att höra Violent Divine igen och jag ser framemot nästa uppträdande.

SETLIST

LET´S GO

FOR I AM SIN

INCUBUS

RESTART

TEMPLE

FAIL

WORMS

DESOLATION

THIN ICE

BLOODSHARED