Det är bara några dagar kvar tills Airbournes fjärde album Breakn´ Outta Hell släpps när jag träffar frontmannen Joel O´Keeffe för en intervju. När han fått ett nytt glas med vodka och redbull är Joel redo att berätta om processen bakom nya albumet, men också den inverkan Lemmy Kilmister har haft både på hans karriär, men också på ett personligt plan.
Ert nya album Breakin´ Outta Hell släpps den 23e september, kan du berätta om titeln på albumet och även raden i titelspåret ”You´re just a memory I wish I never had”?
– Det kan handla om vad som helst som har gått fel, ett jobb eller ett förhållande och du bryter upp för att någon sårade dig. Så nu är de bara ett minne, men ett som du önskar att du aldrig haft.
Joel berättar att hela albumet är skrivet av honom och hans bror Ryan och bygger på personliga erfarenheter. Att de båda två vill skriva låtar från en synvinkel förankrad i det verkliga livet underlättar menar han.
– Vi tar inte oss själv som personer på allvar, men när det kommer till musiken så tar vi utan tvekan den på väldigt stort allvar. Detta för att vi vill att folk ska känna vad de hör, jag är själv ett fan av många andra band och ställer mig alltid längst fram på spelningar för att känna musiken.
Enligt Joel känns inte processen bakom en låt som ett arbete, vilket resulterade i att han och hans bror skrev nästan 30 låtar till det nya albumet. Han fortsätter med att berätta att både han och hans bror tycker att det är viktigt att skriva från hjärtat. Enligt Joel är det därifrån som rockmusiken kommer.
– Du vet de människor som har fått sina hjärtan brutalt krossade? Det är rock, och jag tror att när det kommer till Airbourne som ett band, så känner vi en hel del av vad publiken känner.
Texten i Rivarly kan tolkas som om att du gör dig redo att slåss mot någon du har något otalt med. Men du verkar inte vara den sortens person som löser problem på det sättet?
– Jag gillar inte att säga för mycket, för jag vill att personen som lyssnar på låten ska tolka den på sitt sätt. Men för mig personligen, representerar det vad vi står för som ett rock'n'roll band.
För att förklara tar Joel sitt glas med vodka och Red Bull och ställer det i mitten av bordet, bredvid ställer han den tomma burken. Han ber mig sedan att föreställa mig att burken är den sortens klubb där nya band kan lära sig att spela inför en publik. Puben är bara stor nog att rymma 200 personer som mest och att en dag någon bygger ett stort hus precis bredvid denna lilla klubb med hyresgäster som klagar på oljudet och anmäler dem till polisen. Puben har funnits på samma ställe i 20 år, men måste stänga eftersom de inte har råd att ljudisolera hela byggnaden.
– Och nu finns det ett stort hål där puben brukade vara och banden har ingenstans att spela. Vi värdesätter personligen livemusik och rock'n'roll på en väldigt hög nivå. Så därför ville vi skriva en låt för de som förlorar sina livsverk på grund av rika människor.
Han fortsätter med att berätta för mig att låten kan tolkas på olika sätt, det kan handla om en liten pub precis som i hans berättelse eller unga musiker som kämpar för att slå igenom. Joel och hans bror Ryan växte upp i en liten stad som heter Warrnambool, belägen strax utanför Victoria i Australien och han berättar att det brukade vara en liten pub där de spelade när de var yngre. Men precis som de flesta små klubbar i dagens samhälle tvingades de att stänga för några år sedan. Att växa upp i en liten stad och sticka ut från mängden har aldrig varit lätt, Joel berättar att han och Ryan ansågs vara udda eftersom de spelade rockmusik.
– Folk som såg oss brukade alltid säga "Här kommer rockbandet". Jag minns när vi hade vår första spelning, jag var 15-16 år gammal och Ryan var 13, det var något som liknande Battle Of The Bands och vi var det enda rockbandet där. Alla andra spelade låtar av bandet BLINK 182.
Det faktum att Joel och hans bror föredrog att spela musik av band som AC / DC och Black Sabbath och alla andra ville spela låtar från nyare band gjorde att de stack ut från mängden ännu mer. Han berättar att låten Get Back Up är en låt de vill att deras fans ska spela när de behöver något som får dem att fortsätta framåt.
– Det spelar ingen roll var du är eller hur illa saker och ting är, spela låten och lyssna på texten. Du kan ta dig igenom det här.
Några veckor innan Airbournes spelning på Skogsröjet såg jag en video på youtube föreställandes Joel under en av bandets tidigare spelningar. Plötsligt hoppade han ner från scenen och ställde sig för att spela för en flicka sittandes vid scenkanten i en rullstol, Samma sak hände under Skogsröjet. När jag ställer frågan om varför han gör så förändras stämningen lite. Av någon anledning verkar frågan göra honom lite obekväm och han skruvar på sig, men Joel svarar lika artigt som förut.
– Saken är den att när vi spelar så spelar vi för alla och tyvärr är området för de med funktionshinder ofta placerade en bit ifrån scenen. Så om de inte kan komma till oss, då får vi helt enkelt se till att vi kommer till dem istället.
Joel berättar att han tycker det är viktigt att alltid hitta ett sätt och inkludera alla i showen, det viktigaste för honom är att alla har roligt. För honom handlar det om att ta med showen till de som inte kan ta sig nära nog och glädjen han får i gengäld får honom att vilja prestera bättre. Något som har blivit Joels signatur är att öppna ölburkar på scen genom att slå dem mot huvudet. Han berättar att han brukade göra det på handlederna tills en dag en burk öppnade sig och skar upp handleden på honom.
– Det finns många blodådror i just det området, så efter den händelsen sa jag till mig själv att använda huvudet. Så nu har jag utformat det till en konst och ingen behöver oroa sig över att jag ska skada mig själv.
När jag frågar om spåret Thin Blood blir Joel återigen allvarlig. Rösten sänks till en nivå som gör det svårt att höra vad han säger och jag måste luta mig fram för att höra honom.
– Jag är beroende av två saker, rock'n'roll och alkohol. Att lyssna på musik utan att dricka alkohol går bra, jag kan dricka ensam eller så kan jag låta bli att dricka något överhuvudtaget. Men när jag dricker och samtidigt lyssnar på musik, då händer det något och jag tappar kontrollen.
Joel fortsätter med att förklara att han ibland har så roligt att han glömmer vad han gjorde dagen innan. Att leva är något han älskar och blandningen av alkohol och musik är hans akilleshäl. Låten i sig är baserad på en fredag och lördag när Airbourne mötte upp med Iron Maiden som var ute på sin Book of Souls turné för att ta ett par drinkar tillsammans. Joel och Ryan hade en inspelning till nya albumet bokad till dagen efter och eftersom att Joel trodde de skulle spela in gitarrerna släppte killarna loss ordentligt. När de väl kom till studion dagen efter blev det dock inte riktigt som Joel hade hoppats på.
– När jag kom till studion trodde jag inte att Bob skulle tvinga mig att sjunga, men han ville att jag skulle lägga på sång på en låt. Så jag står där, fortfarande halvt full och halvt bakis och spelar in Thin Blood.
En musiker som har betytt mycket för Airbourne och många andra inom branschen är är Lemmy Kilmister, Motörheads sångare som tragiskt förlorade sin kamp mot cancer tidigare i år. De träffades när Airbourne bad Lemmy att vara lastbilschaufför i musikvideon för Runnin Wild. I stället för be om ersättning i form av pengar, bad Lemmy istället om två flaskor Jack Daniels Whisky, coca cola och chips samt en att en limousin skulle hämta upp honom från Rainbow Bar and Grill i Los Angeles.
– Jag minns tydligt när limousin körde fram till oss och fönstret vevades ner, allt vi kunde se var hans hand som håller en cigarett.
Joel fortsätter att berätta om hur Lemmy frågade dem om de ville lyssna på ZZ Top och ta en drink med honom i bilen. Men eftersom varken Joel eller hans bror Ryan hade åkt i en limousin tidigare visste de inte vilken av alla dörrar som de skulle öppna. Första dörren Joel öppnade visade sig leda till främre delen av bilen, och istället för att mötas av Lemmy hamnade de framför den svarta skärmen som skiljer framsäte och baksäte åt. Minnet får Joel att skratta, men sorgen i ögonen går inte att ta miste på och det är tydligt att sorgen fortfarande är stark.
– Jag minns hur han spelade luftgitarr till en av Billy Gibons låtar den kvällen, samtidigt som han gav oss riktigt bra råd.
Resultatet av mötet blev att de två banden blev goda vänner, även de i Motörheads crew berättar Joel räknas som nära vänner till honom personligen. Lemmys bortgång beskriver han som chockartad och tanken på att aldrig mer få träffa honom eller se honom uppträda igen är fortfarande något som Joel inte riktigt fått grepp om.
– Han efterlämnade ett stort svart hål i rockens värld som ingen kan fylla.
När de fick höra nyheten om deras vän gått bort var Airbourne fortfarande kvar i studion för att spela in det nya albumet. För att hylla arvet efter Lemmy bestämde de sig för att skriva en hyllningslåt, men den är inte skriven enbart för honom. Joel berättar att den även kan tillägnas musiker som Janis Joplin och Jimmy Hendrix, men även de människor som åker till konserter och festivaler och kanske inte kommer hem igen.
– Det är också en låt för alla som arbetar med musik på olika sätt eller helt enkelt bara älskar den. Det är en för alla, alla för en som gäller. Lemmy var grunden som vi alla stod på och att få skriva om det var riktigt mäktigt.
När jag ber Joel beskriva Lemmy med sina egna ord berättar han om vilken ödmjuk person han var.
– För honom spelade det ingen roll om det var ett fan, en medlem från ett annat band eller någon som arbetade inom crewet, han tog sig tid att prata med alla.
På Download Festival för ett par år sedan klättrade Joel upp i en elstolpe och spelade gitarr 9 meter över marken. Detta ledde till att man var tvungen till att stänga ner all elektricitet för att få ner honom. Men anledningen till varför han gör sådant beror inte på att Joel tappar kontrollen, utan det beror på hans dåliga syn.
– Jag ska vara ärlig, eftersom att jag bär kontaktlinser så kan jag visserligen se publiken och sådant, men detaljer som höjd går inte att urskilja. Jag har höjdskräck, men det har aldrig hindrat mig från att klättra upp på massa saker.
Joel förklarar att han tycker att det är konstigt att han vågar göra sådant eftersom han har extrem höjdskräck, men en del av honom vill erövra den genom att göra sådana saker. Att ge sina fans en show är något som han lever för och han berättar att det är när han ser publiken stå med händerna uppe i luften som han mår som bäst.
– Om du spolar tillbaka i tiden till den då 12-åriga Joel som sitter på sitt rum och försöker lista ut hur man spelar gitarr och sedan spolar fram till idag när jag spelar på scen. Det jag försöker säga är att jag är fortfarande samma unge, bara lite äldre och större.
SKRIBENT / FOTOGRAF: Gabi Mattsson (gabi.mattsson@rockbladet.se)
INTERVJU: Joel O'Keeffe / Airbourne
AKTUELLA MED: Nya albumet Breakin Outta Hell släpps den 23 september
FAKTA – AIRBOURNE
MEDLEMMAR
Joel O'Keeffe – Lead vocals, lead guitar
Ryan O'Keeffe – Drums, percussion
David Roads – Rhythm guitar, backup vocals
Justin Street – Bass guitar, backup vocals
