Mitch Malloy på Club Asylum

Längst fram vid scen står en man jag genast identifierar som ett hardcore fan, mycket riktigt har jag rätt. För när Mitch Malloy kliver på scenen och låter sin melodiskt behagliga röst eka ut är mannen den första att slå ut med armarna.

Det ser nästan ut som om han försöker ta in varenda ton och omfamna dem likt en förälder som vill skydda sitt barn från världen utanför. Spelningen inleds med Rock N´ Roll, en låt som genast får fart på publiken och hans mjuka röst som verkar bestå av hundra olika tonarter fångar in oss alla. Plötsligt har jag ett hav av människor bakom mig som verkar ha stigit ur tomma intet och när Mission Of Love spelas är det som att Mitch är där med syftet att föra oss alla samman. Det är bra låtar men den som verkligen fångar in mig är Stranded, därefter fortsätter den känslomässiga tortyren som likt en blodigel suger i sig alla de känslor man helst vill gömma undan i form av Nobody Wins In This War och Our Love Will Never Die. För vem har inte tittat in i någon annans ögon och sett evigheten, men samtidigt vetat att det varit en lögn?

Den första singeln som släpptes från nya albumet Making Noise är Therapy, en låt de flesta åhörarna har hört och spridda, om än lite falska toner hörs när en viskande allsång tar vid. Mitch har en scennärvaro som är levande, det är mycket dans och mycket gester. Men även fina stunder där han drar fram sina medspelare i rampljuset finns där och det märks att de står varandra nära. Dock verkar han bli lite smått irriterad över mannen bredvid mig som prompt ska visa upp både skivomslag och ropa hans namn, men det är inte något man lägger någon större vikt vid. Varje låt är väl balanserad mellan det instrumentalt melodiska och en gnutta rock. Mitch har en behaglig röst vars tonart varieras bra för varje låt och det finns en känsla i den som är perfekt anpassade efter låten och dess budskap. Inlevelsen är bra och jag kan inte låta bli att rysa till när vi får ögonkontakt under en av de mest kraftfulla textraderna, om det är något jag har svårt att acceptera så är det när en musiker ser exakt vilken påverkan både det instrumentala men även orden har på åhöraren. Bakom mig hör jag en röst som säger ” Jag boxas”, det visar sig att någon har kommenterat en annan åskådares danssteg som visserligen liknar en boxares, men som ändå passar bra till groovet i låten som spelas just då. Trots att basisten endast har spelat en gång tidigare med bandet så märks det inte alls, jag blir faktiskt väldigt förvånad när Mitch i slutet av spelningen berättar att den norska basisten spelar med dem för andra gången. Trummisen som även sjunger backup har hållit sig alert genom hela spelningen och när ljudets kvalitet fallit har han smidigt räddat det utan större ansträngning. Mitch och den andra gitarristen spelar samstämmigt, men samtidigt står sångaren ändå i centrum.

Blandningen av låtarna med lite mer tempo i och de som genomgående är känslomässigt bundna är bra balanserade. Jag kan utan svårighet förstå varför detta var den största bokningen hittills som Club Asylum har lyckats med. Redan nu går Stranded och No Body Wins In This War på repeat hemma och kanske är det så att ingen vinner just det kriget, men Mitch, du har iallafall vunnit över mig på din sida.

Balanserat, melodiskt, instrumentalt närvarande, känslomässig tortyr och lite rock, vad med kan man begära?

SKRIBENT/FOTOGRAF: Gabi Mattsson (gabi.mattsson@rockbladet.se)
EVENT: Mitch Malloy
ARENA: Club Asylum/Pub Anchor
DATUM: 2016-09-21
BÄST:  Känslorna i musiken
 

DISKOGRAFI

Mitch Malloy -1992
Ceilings & Walls – 1994
My House  – 1995
Shine – 2000
The Best of Mitch Malloy – 2004
Faith – 2008
Mitch Malloy II – 2011
Shine On – 2012
Making Noise – 2016


Stöd ROCKBLADETFACEBOOK
Klicka på LIKE i den högra kolumnen eller besök oss på FACEBOOK


Relaterade artiklar