Idag släpps OPETHs tolfte album. Inför inspelningen återvände bandet till den världsberömda studion Rockfield Studios i Wales. Med Tom Dalgety vid rodret och med Mikael Åkerfeldts nya inspirationskällor är förväntningarna höga.
Det är Opeths första album genom Nuclear Blast, med elva album bakom sig har bandet redan från början lagt ribban högt. Och med varje album har den flyttats högre och högre, därför blir jag något förvånad när jag läser att inspirationen till det nya albumet bland annat är jazz. Något inslag av denna musikaliska form går inte att återfinna i Opeths nya album, snarare är det som att lyssna på en otroligt genomtänkt och levande historia. Varje låt har sitt eget sound och håller lyssnaren på helspänn rakt igenom. Där finns en viss spretighet, men samtidigt är setlistan noggrant genomtänkt för att undvika glapp.
Det femte spåret på skivan, Chrysalis har ett lite snabbare tempo än de föregående och präglas rakt igenom elgitarrens vackra effekter. Mikael Åkerfeldts röst smälter samman fint med instrumenten och jag gillar att sången börjar nästan direkt.
The Seventh Sojourn har ett akustiskt intro som påminner om en tid före vår, när musik var något som inte var lika lättillgängligt och därför hade mer inslag av mystik. Att ha ett spår som enbart är instrumentalt som varar i över fem minuter är ett modigt steg att ta. Först i slutet kommer en viskande sång som är den perfekta avslutningen på en melodi som tar med lyssnaren långt bort från verkligheten.
Era däremot startar upp tempot igen och berättelsen fortsätter, synkroniseringen mellan röst och instrument är riktigt fint balanserat. Den röda tråden följs och det underlättar för åhöraren att hänga med i berättelsen.
Sorceress, som även är namnet på albumet, har ett skönt groove i sig. Jag diggar verkligen introt, men börjar ganska snart ändå längta efter att sången ska börja. Låten skapar en känsla av att man står inför rätta inför en medeltida domstol och rösten når en högre nivå. Vissa partier låter som om ljudet studsar runt i en gigantisk slottssal och får en passage genom olika skrymsle och hörn för att sedan sakta smekas fram till åhöraren. Trummorna är perfekt matchade med resterande instrument och basen är mer än bra,det är svaga men ändå tydliga viskningar som förmedlas. Spåret är lugnt, men har samtidigt en riktigt bra tyngd i sig.
Will O The Whisp får mig att redan vid första akustiska tonen att falla hårt, rösten är helt annorlunda och historien i texten är så kraftfull att jag måste sätta mig ner. Känslan i låten är helt fantastisk och när cymbalerna på trummorna kommer in i följe med basen så fördjupas känslorna än mer, likt en bottenlös avgrund. Något som liknar flöjt kommer fram och får sällskap av vad som låter som en elgitarr, en perfekt kompanjon till den akustiska gitarren.
Utan tvekan min absoluta favorit som kommer att eka under många timmar i mitt hem.
SKRIBENT: Gabi Mattsson (gabi.mattsson@rockbladet.se)
BAND: OPETH
ALBUM: Sorceress
RELEASEDATUM: 2016-09-30
SKIVBOLAG: NUCLEAR BLAST
BANDFAKTA – OPETH
Mikael Åkerfeldt– Vocals/Guitarr
Martin Mendez – Bass
Martin Axenrot – Drums
Fredrik Åkesson – Guitar
Joakim Svalberg – Keys
| HEMSIDA | FACEBOOK | INSTAGRAM | YOUTUBE |
