Queensrÿche sluta vara så tråkiga!

När den kvinnliga sångrösten börjar ljuda ut i det mörkblå mörkret som omger oss blir jag något förvirrad. För så vitt jag vet har Queensrÿche ingen kvinnlig sångerska, men sången överröstas snabbt av ett ökande jubel som skakar om Fryshuset.

Annons 

 

Efter att snabbt ha sagt hej till min fotograf Jimmie och pratat lite jobb försvinner han mot diket och jag mot publiken, det är äntligen dags för oss att se om Queensrÿche kan leverera lika bra live som på senaste skivan Condition-Human. Som alltid inne på Klubben gör trängseln och det lilla utrymmet att det känns som om vi befinner oss i en gigantisk bastu. När den långa mannen som står bredvid mig försvinner iväg för att köpa öl passar jag på att ställa mig framför hans lika långa kompis. Sikten skyms från stund till stund av en överentusiastisk beundrare som när han inte filmar håller hornen högt.

Sångaren Todd La Torre äntrar scenen som en riktig rockstjärna gömd bakom sina solglasögon, eller det verkar iallafall vara vad han tror att han är. Redan från första stund är gitarristen Parker Lundgren den som fångar min uppmärksamhet och håller sedan kvar den under resten av spelningen. Jämfört med honom bleknar resterande bandmedlemmar och ser faktiskt riktigt tråkiga ut i jämförelse, när Parker kastar med håret och morrande flyger ut mot publiken som för att utmana oss vandrar resterande medlemmar mest runt. När Parker sedan lugnt och sansat efter senaste utfallet spatserar iväg är det med en karisma som är långt ifrån överlägsen. Det är bara trummisen Scott Rockenfield och Todd som av okänd anledning bär solglasögon och så starkt är faktiskt inte strålkastarljuset som dras mer mot mörkaste neonblå hållet att de behöver dem. När Parker flyttar långfingret för att dra ett ackord med vänsterhanden ovanifrån på gitarrens hals istället för underifrån sker det så snabbt att jag knappt hinner med. Från och till ser han sökande ut, som om han letar efter något eller någon i publiken men inte kan hitta det och återvänder därför istället till musiken.

Michael Wilton på gitarr är bra, det märks att han har en erfarenhet som sträcker sig över många decennium, men det är tråkigt och händer knappt någonting. Inlevelsen som Parker tillför saknas helt, men instrumentalt är det riktigt bra och Michael levererar grymt bra riff, men något saknas och för det mesta faller det platt. Eddie Jackson på bas är tillsammans med Scott en riktigt bra duo, tillsammans lyckas de sätta tempot för låtarna riktigt bra, även de lugna får en ton som sticker ut från resten av instrumenten och som endast kan förknippas med deras symfoniska spel. Trummorna är bra på så sätt att det finns energi i dem, men jag saknar inlevelsen och styrkan vilket gör att intresset för Scott som musiker snabbt svalnar.

Todd La Torre är en bra sångare, gällande det finns inga tvivel, men jag saknar och föredrar fortfarande Geoff Tate och hans kraftfulla röst. Todd må ha varit hans ersättare sedan fyra år tillbaka och han har visat att talangen finns där, men tyvärr är det inte ens nära Geoffs nivå. Det som ska föreställa growl låter mer som ett gnyende, men nivån höjs när Todd istället utnyttjar rösten till fullo och sjunger på det sättet som passar honom bäst. Om jag ska vara helt ärlig föredrog jag honom i Crimson Glory mer än i Queensrÿche, det funkar tack vare de instrumentala delarna, tyvärr inte mer än så. Även om Todd gör några bra försök att få kontakt med publiken lyckas han inte nå fram till mig, de jubel som följer varje låt kan jag förstå, det är tack vare de instrumentala delarna en fantastisk spelning.

Mycket är tack vare Parker Lundgren som likt en svart riddare räddar kvällen gång på gång med ett otroligt gitarrspel, att se honom uppträda är som att stå framför två scener. En där han är helt ensam och levererar till max och en där de andra, mycket tröttare bandmedlemmarna står, mellan dem springer Todd och visar hur en svajig sång kan gestalta sig. Sångmässigt är det en spelning som på många sätt kan förbättras och resterande bandmedlemmar borde jobba lite på sin närvaro på scenen, det blir helt enkelt för tråkigt och når inte ända fram.

Jag saknar känsla och inlevelse i sången, det finns där, men inte tillräckligt för att träffa mig lika hårt som det brukar och jag känner knappt någonting i min musik nerv.

Se alla bilder från spelningen här:

Queensrÿche 

Archer Nation

Methodica

SKRIBENT: Gabi Mattsson (gabi.mattsson@rockbladet.se)
FOTOGRAF: Jimmie Sonelius (jimmie.sonelius@rockbladet.se

EVENT: Queensrÿche på Klubben
ARENA: Klubben, Fryshuset
DATUM: 2016-09-01
BÄST:  Parker Lundgren på gitarr

SÄMST: Tråkig scenshow och ingen inlevelse
BETYGROCKBLADET.se 5 out of 10

BANDFAKTA – Queensrÿche

Todd LaTorre – Lead Vocals
Michael Wilton – Guitar
Eddie Jackson – Bass
Scott Rockenfield – Drums
Parker Lundgren – Guitar

DISCOGRAPHY (Med Todd LaTorre)

Queensrÿche​ – 2013
Condition Hüman – 2015

Relaterade artiklar