Utsvängda jeans, spets, kilklackskor, platådojor och mönster i fler färger än du trodde fanns. Om ni precis som jag anser att civilisationen, inte minst vad gäller den skimrande musiken, nådde sin peak i början på 70-talet, gjorde ni rätt i att infinna er på Debaser Strand i lördags kväll. Nykomlingarna MaidaVale och rutinerade göteborgarna Spiders hade nämligen bjudit in till ett präktigt riff-kalas.
Vid 22-hugget äntrar MaidaVale scenen. Bandet som vilt och skoningslöst mixar det nya med det gamla lät oss bita i sin första fullängdsplatta Tales of the Wicked West för en dryg månad sedan. Skivan mottog blandade recensioner, men är enligt mig en av årets tuffaste och mest attitydstinna produktioner inom genren. Dyngsur psykedelisk heavyblues i sann lervällingsanda.
Det står tidigt klart att MaidaVale lämnat balladerna, om de nu har några sådana, hemma. Matilda Roth kickar mikrofonen och Sofia Ström fräser igång The greatest story ever told, en bluesrockrökare som lämnar oss IPA-vevare på golvet med en tydlig vilda västern-känsla. Trots att klubben knappt var halvfull bjuder MaidaVale från första minuten på scen oss på en enorm spelglädje och energi. (If you want the smoke) Be the fire, singeln från debutplattan, inleds med ett djuriskt gitarr-wah-wah-skrik à la Jimi Hendrix. Bandet spänner en båge som skjuter skarpt och träffar mig rakt i sjuttiotalshjärtat. Johanna Hansson och Linn Johanesson levererar riktigt tunga bas- och trumgroove som inte ens sura förvaltningsgubbar kan låta bli att gunga med i. Taktfast så det förslår och framförallt riktigt jävla coolt.
Vi visas prov på oväsen av en mästerlig sort när tryckvågen från Sofia Ströms självklara och lagom wah wah-dränkta gitarr tvingar publiken ett par meter bakåt i lokalen. Som om att inte detta vore nog är Matilda Roth en av de starkast lysande lamporna i rock 'n' roll-taket just nu. Jag strösslade superlativ över hennes energi och röst i min recension angående deras debutplatta, men det tål att upprepas; en sångerska av den här kalibern ska, om hon vill, få sjunga på en arena. Gnisslar som Etta James och fraserar som Ronnie James Dio, svarar med eftertryck på gitarrfraserna och verkar aldrig tappa andan. Det är fruktansvärt fantastiskt att se hur väl hon korresponderar med bandet, istället för att bara stå och sjunga framför instrumentalisterna. I Standby Swing låter hon publiken slicka i sig kvällens tveklöst bästa sånginsats. Hon klättrar från bluesgrottan upp i visselregister med nästintill utomjordisk finess. Jävlar i min lilla låda vilken pipa Matilda Roth har, och ackompanjerad av ett så tajt och passionerat band kan det inte bli bättre. MaidaVale är utan tvekan ett band att akta sig för. Fy skäms på er som inte var där och upplevde bluesbriljansen på plats!
Kvällens andra akt, Spiders, är långt ifrån mitt personliga favoritband, men en sak är säker; de ska tamejfan upplevas live! Det som i min mening låter lite träigt och “standard” på skiva fick ett rejält lyft i en livesituation. Göteborgarna gör, av någon anledning, inte sig själva rättvisa i studio. Ann-Sofie Hoyles är en fenomenal sångerska, vars energi smittar av sig på så väl bandmedlemmar som publik.
Med två utgivna plattor och ett antal spelningar på Debaser är de aningen mer rutinerade än MaidaVale, men trots detta får de inte riktigt igång mig. Jag fattar inte grejen, helt enkelt. Att bandet är skickliga samtidigt som de levererar en grym energi och livekänsla är det ingen fråga om, men jag tycker inte riktigt att låtarna håller måttet. Det hela är i min mening ganska ointressant och “gjort”.
När Ann-Sofie Hoyles drar sitt munspel i låten Shake Electric hajar till och med skeptikern till, bevisligen, och mot slutet av låten har bandet jobbat upp ett tillfredställande gung som publiken verkar gilla skarpt. Garagekänslan blir tydlig i och med att bandet gör små subtila fel här och där, men det gör enligt mig bara liveupplevelsen bättre. Och visst är det väl alltid trevligt med band som tänkt igenom vad de har på sig på scen? Grabbarnas glitterskjortor ger showen en schysst inramning och gör att bandet känns som en självklar helhet.
Ett välkommet tungt och elakt sound som blandar gammalt och nytt till trots, Spiders är, med undantag av ett par-tre låtar, för mig definitionen av hissmusik. Men om de får till några nya schyssta riff och lyckas fånga den magi som stundtals uppstår live kan det till slut bli riktigt bra!
SKRIBENT: Johannes Widergren (johannes.widegren@rockbladet.se)
FOTOGRAF: Kristin Carlsson (kristin.carlsson@rockbladet.se)
EVENT: Spiders + MaidaVale
ARENA: Debaser Strand
DATUM: 10/9-16
BÄST: Standby Swing (MaidaVale) och Shake Electric (Spiders)
SPELTID: 30min (MaidaVale) 45min (Spiders)
PUBLIK: Oförskämt liten
BETYG MaidaVale:
BETYG Spiders:
BILDGALLERI SPIDERS
BILDGALLERI MAIDAVALE
BANDFAKTA – MAIDAVALE
MEDLEMMAR
Matilda Roth – Leadsång/tamburin
Sofia Ström – Elgitarr
Johanna Hansson – Slagverk/percussion
Linn Johanesson – Basgitarr
BANDFAKTA – SPIDERS
MEDLEMMAR
Ann-Sofie Hoyles – Leadsång, rytmgitarr, munspel, tamburin och maracas
John Hoyles – Elgitarr
Olle Griphammar – Basgitarr
Ricard Harryson – Trummor/slagverk
