Amaranthe är tillbaka med sin fjärde platta som bjuder på mer av allt. Det svänger om detta energiska band som gillar att tänja gränserna.
Jag har följt Amaranthe sedan första plattan kom 2011. Kort därefter dök de upp här i Japan för ett showcase i en källare i hippa Harajuku-distriktet av Tokyo. Både jag och Japan föll pladask för detta band.
Amaranthe är fokuserade på att göra bra, modern musik och har aldrig brytt sig om vad ett rockband “bör” göra eller “ska” göra. Därför har de utvecklat ett sound som är ett hopkok av metal, rock och pop. Genom att ha tre olika sångare har de sett till att de kan göra det mesta. De kör sin grej, de gör det bra och de har varit fantastiskt framgångsrika med både skivsläpp och ett ständigt turnérande.
Nya plattan “Maximalism”, bandets fjärde sedan 2011, tar vid där den senaste plattan slutar. Denna gång får vi mer av allt. Mer pop, mer hårdrock, mer sväng, mer gitarr, mer keyboardmattor. Bandet har förtydligat de olika delarna av sin musik och helt enkelt maximerat allt, därav skivtiteln “Maximalism”. Amaranthes musikaliske motor Olof Mörck kallar plattan för bandets manifest. Mer av allt, inklusive lite mer varierat material än på de tidigare plattorna. Framför allt så är det ett väldigt, väldigt bra album.
Första låten, “Maximize” är allt vad Amaranthe handlar om inpackat i en treminuterslåt full av energi. En bra melodi, olika sångstilar, lite gitarrhjältefasoner och en bra rytmsektion (stadiga Morten Løwe Sørensen på trummor och Johan Andreassen på bas). Albumet fortsätter i samma stil. De flesta låtarna rivs av i en rasande fart. Amaranthe fortsätter på den inslagna vägen och använder sina tre sångare – Jake E, Elize Ryd och Henrik Englund Wilhelmsson – på ett mycket bra sätt. Det innebär att de kan köra pop, melodiös hårdrock och metalgrowling hur och när de vill. Alla tre sångare gör mer och bättre saker på den här plattan än någonsin tidigare. R&B-influerade singeln “That Song” – med fotstamp, handklapp och annat skoj – har redan blivit ett utropstecken. “Boomerang”, “Break Down and Cry” och “Supersonic” har bra hitpotential medan “On the Rocks” är en klar favorit med en grym melodi och bra gitarrarbete från Olof Mörck. “Fury” är kanske bandets tyngsta låt någonsin och mycket bra. “Limitless” är en stark powerballad och avslutande “Endlessly” är en riktig showcase för Elize Ryds röst. Som hon sa i min intervju med henne nyligen: “Bestämmer bandet sig för att ha typ one year off, då gör jag en soloplatta direkt. No fucking question about it alltså. Haha!!”
Som vanligt när det kommer till Amaranthe kommer det att sitta gamla gubbar i jeansvästar och sura och vägra att gilla detta då de inte tycker att detta är “äkta” metal. Men, so what? Det här är metal och det är pop. Det är Amaranthe och de får mig att vilja dansa, headbanga och spela luftgitarr på samma gång.
SKRIBENT: Stefan Nilsson (stefan.nilsson@rockbladet.se)
BAND: Amaranthe
ALBUM: “Maximalism”
SKIVBOLAG: Spinefarm/Caroline/Universal
RELEASEDATUM: 2016-10-21
BÄSTA LÅT: “On the Rocks”
SKIVSIGNERING: Akustisk spelning och signering – Bengans i Stockholm 20 oktober kl 17.00, samt Bengans i Göteborg 21 oktober kl 17.00.
BANDFAKTA – AMARANTHE
MEDLEMMAR
Jake E – sång
Elize Ryd – sång
Henrik Englund Wilhelmsson – sång
Olof Mörck – gitarr
Johan Andreassen – bas
Morten Løwe Sørensen – trummor
DISKOGRAFI
Amaranthe (2011)
The Nexus (2013)
Massive Addictive (2014)
Maximalism (2016)
- Skivrecension: CyHra “Letters To Myself” - 2017-10-03
- Köttgrottorna köttar vidare som trio med ny platta fylld med trallpunk - 2017-04-04
- Krösus: Patrik Arve goes punk - 2016-12-31
