The Great Discord och Haunted by Destiny – en perfekt harmoni i dualismens tecken

Den här lördagskvällen bestod av två totalt diametrala akter på palatset i Linköping. På ett sätt är man helt säker på vad man just hört och sett men samtidigt så har det inte varit en konsert. Det satte oss alla i ett tillstånd som inga ord eller bilder kan någonsin göra rättvisa för. 

Annons 

 

Haunted by Destiny som var förbandet är ett band som genremässigt bäst kan beskrivas som poprock. En del av medlemmarna är även medlemmar i andra konstellationer, är man från Norrköping / Linköping så är det här musikaliska förmågor som är välkända.

Personligen så tycker jag att de har växt ihop som ett band nu, de känns betydligt mer säkra ihop på scenen och har hittat ett scenspråk som fungerar väl. Det är lättlyssnat.

Evelina som sjunger påminner en hel del i både röst och scenspråk om Hayley i Paramore. Det är en vacker röst som backas upp av duktiga musiker. Hon har absolut utvecklats i sitt scenspråk och tar för sig mer på scenen idag i jämförelse mot första gången som jag såg dom.

Deras låt Freakshow är en låt som sätter sig i huvudet redan första gången jag hörde den och en text som väl beskriver medias roll idag, gör vad som helst för dina Fifteen minutes of Fame. De presenterade en ny låt under giget, Home, den är mer stoonerinfluerad, lite skitigare riff och en bra text. Det var hyfsat med folk under giget och den andra halvan av det fick de igång publiken till en bra stämning. Bandet startade 2012 i Norrköping där de har sin bas.

Kvällen fortsatte med Linköpingsbandet The Great Discord, att ens ha ett förband är egentligen rätt taskigt för publiken som är på en konsert eftersom skaran kommer inte att komma ihåg förbandet. The Great Discords spelningar är inte en konsert, det är snarare ett tillstånd. Genremässigt sätts de i facket progressive Death Rock men själv vet jag faktiskt inte om det går att sätta bandet i ett fack och vill inte göra det.

Folkmassan har fyllts på, ljussättningen tonas ner och det ligger en lätt rökridå från rökmaskiner över scenen – plötsligt hörs en väldigt sakral melodislinga. Det är något uråldrigt och beständigt över den slingan, stämningen tätnar och det ligger en förtätad förväntan om vad som ska ske på scen. Helt plötsligt en spot och där står Fia Kempes karaktär, väsendet som inte riktigt går att beskriva. Det är en androgyn varelse i en fågelliknande karaktär men svårt att beskriva  exakt vad det är i ord.

Att beskriva en konsert med detta band är svårt för det är som att de hittat kvantfysikens formel i musik, det är sjukt svårt att greppa vad det är man egentligen upplever samtidigt som man exakt vet vad det är. Det känns som karisman och energin från scenen upplöser en i partiklar som studsar runt mot väggar, golv och tak. Det är lika mycket ett teaterframträdande, en dans, en poesiupplevelse samtidigt som det är en skitig rockscen. Det händer så mycket att det känns som att man inte hinner med likväl som det ibland stannar upp i ett vackert stilleben från en surrealistisk konstnär. Hade de varit ett konstverk så hade det varit Salvador Dalí som målat det.

Det är filosofi och psykologi, en sorts dualism i hela upplevelsen. Det här är upplevelsen som de gamla grekerna beskriver när de pratar om katarsis, det känns som att vartenda ben i kroppen blivit krossat och sen byggts upp igen. Det handlar om att bli konfronterad av ett sammanhang för att fullständigt kunna förstå deras budskap. Mörkret ska omfamnas för att fullständigt kunna se ljuset.

Texterna är mörk poesi som blir oerhört vackert. Att mötas av deras musik är som att slukas av ett svart hål i universum, uppstå i Ohm-ljudet och sedan landa i nebulosans ljus. Fias röst går i ett register från enkla toner till att slutligen bli ett primalskrik när growlet går på.

När konserten var slut och verkligheten kom tillbaka hörde man i sorlet superlativerna spottas ut i olika liknelser men något alla verkade vara överens om var känslan av att ha upplevt något perfekt men det går inte att greppa vad. Man måste se det för att förstå upplevelsen.

Jag är glad och tacksam över att ha upptäckt bandet och att de endast existerat sedan 2014 går inte att riktigt ta på för de är oerhört säkra i sitt scenspråk. Hur musiken spelas och backar upp Fias röst,  de gör en fullständig harmoni tillsammans. Det komplexa blir bara enkelt. Det här är ett band som likväl kan stå på en stor arenascen likväl som på en intim klubbscen och det är ett band som kommer att lysa klart på musikhimlen. Det är en perfekt harmoni i dualismens tecken.

Fotograf: Tommy Hansson (tommy.hansson@rockbladet.se)
Recensent: Christina Wernersson (christina.wernersson)
Band: The Great Discord och Haunted by Destiny
Datum: 1/10 – 2016, Palatset i Linköping
The Great Discord: RB-Betyg-10_10 Haunted by Destiny: ROCKBLADET.se 5 out of 10

Relaterade artiklar