The Hawkins - Arenarocken är tillbaka!

Tonerna av Queens gamla dänga, We Will Rock you markerar entrén av The Hawkins. En passande låt denna afton på Båten i Karlstad, en kväll då arenarockens nya dirigenter kliver fram i strålkastarljuset.

Annons

Det dröjer inte länge innan folk samlas på golvet framför den lilla scenen och festen är igång. En entusiastisk man i truckerkeps går bärsärkagång och drar upp de som vågar sig på att sitta ner. Mikael Thunborg på gitarr är en fröjd att se, trots det minimala utrymmet som finns låter han musiken tala och låter både kropp och gitarr kasta sig framåt i rytmiska rörelser i takt till musiken. Det är som att bevittna en närkamp mellan honom och musiken, men omöjligt att avgöra vem som vinner. Den hackiga dansen, i form av höga hopp och små steg passar variationen av låtar med fart i, som Bless Me Father (Cause I wanna win) och lite lugnare som All Downhill From Here perfekt. Men det är orden i Profit In Disguise, som slungar sanningen rakt i ansiktet på den som lyssnar.

Martin Larsson må se ut som en lugn person, men låt inte skenet bedra, när fingrarna dansar över basens strängar uppstår en förvandling och plötsligt står en helt annan person framför oss. Tyngden och entusiasmen i hans hanterande av basen tillsammans med trummornas symfoni, får förstärkarna att gunga på ett oroväckande sätt. Albin Grill gör ett strålande jobb med att lägga vikt i låtarna och styra resten av medlemmarna i den riktning han väljer. Cymbalen han slår på hinner knappt falla tillbaka innan nästa slag och skulle skinnet på basen eller virveln spricka, så blir ingen i publiken förvånad. Men det som verkligen fångar publiken, är Johannes Carlssons karismatiska röst, blandningen av old school rock och blues ändrar tonerna och det är som att höra två sammansynkade sångare i en. Tempot i låtarna är varierande, det händer något precis hela tiden och du vet aldrig om det kommer svänga åt höger eller vänster.

Likadant är det med Johannes röst, som med sitt egna sound både präglar melodierna, samtidigt låter de instrumentala delarna flyga fritt. Där finns en underton av humor som vid jämna mellanrum kommer fram och det märks att gruppen är säkra på varandra. Alla medlemmarna hanterar instrument med stor skicklighet och deras energi smittar av sig på publiken. Helt plötsligt är Johannes ute i publiken och spelar, samtidigt som en man i publiken bjuder upp Martin till dans. Tyvärr gör varken ljudet eller ljuset dem rättvisa, av någon anledning är strålkastarna riktade så att de förblindar både publik och musiker. Ljudet tar bort lite av tyngden och låter varken instrument eller sång höras på rätt nivå. Spelningen dagen innan, i Linköping visade att medlemmarna kan leverera på en mycket högre nivå och att ett taskigt ljud ska ta det ifrån dem, är ett stort misstag begånget av ljudteknikern. Även bristen på utrymme drar ner betyget lite. Detta är inget band som ska spela på en liten scen, de behöver utrymme och får tyvärr inte det denna gången.

Som avslutning spelar bandet käftsmällen Fuck You all I´m Outta Here och de 40 minuter som bandet stått på scen känns som sekunder.

De som en gång fruktade att arenarocken skulle dö ut när banden som idag regerar detta territorium går i pension kan lugnt andas ut. The Hawkins må stå på en mindre scen idag, men mitt råd till er läsare är att se dem när de anländer till din stad.

För det kommer inte dröja länge innan biljetterna till The Hawkins konserter, säljer slut i samma sekund som de släpps.

Se alla bilder från spelningen här: