Billy Talent på Fryshuset är den fysiskt mest ansträngande spelning jag någonsin varit på. Publiken är hänförd, hängiven och fullständigt vild. För att sammanfatta det hela kort: Jävlar, vilket drag.
Det tar inte lång tid innan undertecknad förstår att Fryshusets lilla klubblokal kommer översvämmas. Scenen är inte stor och utrymmet framför scenkanten är näst intill obefintlig. Stämningen är däremot fantastisk. Hade fansens kärlek kunnat fylla en arena så hade självaste Ullevi varit slutsålt. Men en stor arena är inte alltid en garanti för att spelningen i sig ska vara märkvärdig. Spelglädjen och den gränslösa energin som tillkommer under kvällen gör sig utmärkt i en mindre klubblokal. Magin hade inte blivit densamma om konserten ägt rum på ett större ställe. I detta format blir det nu istället glatt, energiskt och svettigt. Vid konsertens slut (efter att ha slängts runt som en vante i den galna publikmassan) ömmar benen, ryggen och öronen. Med andra ord är spelningen en ösig åktur utan dess like.
När kanadensarna i Billy Talent äntrar scenen med "Devil in a midnight mass" så är det genast gasen i botten. Och på det spåret fortsätter det. Tempot saktar aldrig ner och det körs knappast någon balladliknande låt för att ge andrum. Nej, det är punk och post-hardcore rakt igenom och det passar kvällens vilda publik perfekt. Även bandmedlemmarna dryper av svett och när Ian D´sa kliver fram och går loss med sina gitarrsolon rinner en konstant svettdroppe från hans panna ner på gitarren. Att se ett band som ger allt de har är alltid något som åskådaren uppskattar.
Ljussättningen är epilepsiframkallande men också mycket effektfull till musiken. Publiken skrålar med i varenda låt, fast något högre och intensivare i klassiker som "Surprise Surprise", "Pins and needles", "Rusted from the rain" och "Fallen leaves". Även de nya låtarna, som exempelvis "Afraid of heights" höjs till skyarna av publikens kraftfulla skriksång.
Det som utmärker Billy Talent är att deras sound har tyngd och inte är alltför lättsmält. Musiken är intensiv, rå och uppfinningsrik och det är precis det som gör dem till ett bra band. De skiter i allt vad mainstream innebär och kör sitt race. Och de gör det hårt. Musiken är inte polerad eller förpackad i någon sorts outfit som ska passa alla. Med andra ord så kommer de fans som tilltalas av musiken också vara riktigt lojala och det är en styrka som bandet alltid kommer kunna utnyttja. Vilket de också gör under denna spelning. Hade bandets energi varit oändlig (vilket är lätt att tro med det tempo de bjuder på) så hade spelningen bergis hållit på i åtminstone två timmar till.
Många artister i dagens musikbransch tar ofta tillfället i akt när de får möjlighet att uttrycka sig i aktuella frågor. Så gör även Billy Talent. Några av kvällens högsta jubel uppstår nämligen när sångaren Benjamin Kowalewicz när han lovordar Sveriges arbete för miljön och oblygt konstaterar att presidentkandidaten Donald Trump är en psykopat.
Inget av det som sägs i mellansnacket går dock att jämföra med jublet och glädjen som uppstår i bandets inofficiella signaturmelodi "Red flag". Skriksången skär sig genom hela låten och det är något av ett under att golvet under publiken inte spricker. Mäktigt.
När det hela slutligen avslutas med "Viking death march" och bandet för en sista gång skriker ut ett skärrande och lyckligt "Thank you Stockholm" så infinner sig den där känslan av att jag nyss sett något utöver det vanliga. Att Billy Talent var ett bra band visste jag redan. Nu har jag också fått bevisat att de är ett helt otroligt liveband.
Det tål att sägas igen: Jävlar, vilket drag.
Betyg: 
Event: Billy Talent
Plats: Fryshuset, Stockholm
Datum: 2016-11-03
Bäst: Stämningen
Sämst: Att låten "White Sparrows" inte spelades
Skribent: André Millom (andre.millom@rockbladet.se)
Fotograf: Jimmie Sonelius (jimmie.sonelius@rockbladet.se)
