Europe på Cirkus – Triumfen efter en seg förfest.

EUROPE från Upplands-Väsby tar över Cirkus på Djurgården, en av de mest anrika scener den svenska huvudstaden har att stoltsera med. THE FINAL COUNTDOWN är den skiva som för trettio år sedan fick bli startskottet till de svenska hårdrockarnas internationella berömmelse. Detta skulle firas! ROCKBLADET var med på jubileet och representerades av Kristin Carlssons riktade kameralinser samt av vår gästskribent Alex Bergdahls vässade penna.

De gjorde det onödigt svårt för sig igår, Europe. Premissen var att de skulle köra hela ”The Final Countdown”-skivan och lite andra blandade låtar från andra skivor. Och när introfilmen drog igång stod alla på tårna – detta skulle verkligen bli once in a lifetime. Men när filmen gick mot sitt slut visade det sig att innan den nostalgitörstande publiken skulle få sitt lystmäte tillfredsställt så skulle den först få höra bandets senaste skiva ”War of kings” också. I sin helhet. I en timme. Jag ser det artistiska greppet och uppskattar det, jag förstår att bandet i vanliga fall inte vill leva enkom på gamla meriter. Igår var dock ingen vanlig kväll och publiken bestod inte uteslutande av sedan länge trogna Europefans. Den bestod till stor del av sådana som mig, som gjort slut med bandet för tio år sedan men som kände att just denna spelning var för oss. Därför blev den första timmen en enda lång färd mot musik jag kände igen.

De låter förbenat bra, inte tu tal om det. Joey har rösten kvar och Norums gitarrspel är formidabelt. Men det ändrar inte min åsikt att musiken är tråkig. Enformig. En enda låt stack ut under det första setet och det var den instrumentala låten ”Vasastan” som var oerhört vacker. Men hela tiden var det uppenbart att alla väntade på vad som komma skulle, och när nästa introfilm drog igång och presenterade det som alla kommit dit för så höll många andan. ”Nu händer det verkligen!” låg i luften när de välkända tonerna rang ut över Cirkuspubliken. Och från det ögonblicket var det allsång, partystämning, nostalgiserande och publik som slutat titta på mobilerna och nu istället stod i gångarna och dansade och klappade.

Hela skivan avverkades i kronologisk ordning, petimetern i mig undrar dock varför de klippt ner introt till ”Cherokee” helt. Allting spelades som förr utom just det. Lite konstigt, kan tyckas. Däremot satte Norum solot i ”Carrie” ton för ton så att håren reste sig på mina armar. Joey hade tyvärr sjungit bort toppen av rösten under det första setet så han blev hesare ju längre kvällen gick men han låter likväl förvånansvärt bra. Mic Michaeli hade några barnsjukdomar med sina keyboardljud men det gick nog de flesta förbi, för mig blir det bara mer live så jag klagar inte. Bättre det än att ha allt på backing track. Återigen, de låter otroligt bra för att ha hållit igång så länge, kanske bättre nu än någonsin, och vi fick äntligen höra låtar de aldrig spelar annars som ”Ninja” och ”Love chaser”. Synd bara att festen kom av sig en smula för många av oss.

Skribent: Alex Bergdahl (alexbergdahl@live.se)
Fotograf: Kristin Carlsson (kristin.carlsson@rockbladet.se)
Event: The Final Countdown 30th Anniversary Tour
Arena: Cirkus, Stockholm
Datum: 2016-11-09
Bäst: Danger On The Track
Sämst: War Of Kings
Betyg: 

RB-Betyg-7_10

Fredrik Brolin

Reporter at Rockbladet.se
Jag började jobba för Rockbladet i början av 2012 och släppte debutboken "Metallica:Sorgespel & Segertåg - Det svenska perspektivet" 2018. Musikälskare sedan barnsben och har alltid haft musik som en naturlig del av tillvaron. Första stora favoriten blev Rolling Stones men kom sedan in på Heavy Metal genom Deep Purple, KISS och AC/DC. Luciarocken på SVT 1984 med Dortmundfestivalen från 1983 är och förblir en milstolpe i musiklivet. En annan är Metallicas Ride The Lightning. WOW! Rock på tyska ligger mig också varmt om hjärtat. Har jag en gång fastnat för en artist, ett band eller en del av en låt så släpper jag det inte, utan stannar trogen. Hittar jag en ny favvolåt kan den rulla 30 gånger på repeat under en dag. Jag intresserar mig för det mesta inom musik egentligen, som Woodstock-generationen, blues, de flesta grenar inom Metal men även singer/songwriter, Punk, Oi, Reggae och Opera. Nu för tiden lyssnar jag massor på dödsen och blacken. Bästa popbandet förövrigt är och förblir ABBA.

Relaterade artiklar