Ian Hunter – en vital glamrockare bjuder på Mott The Hoople-snask

Semilegendariske Ian Hunter och hans The Rant Band säljer enligt egen utsago ut alla måndagsspelningar på sin pågående turné för senaste plattan Fingers Crossed. Så också Nalen som återigen visade upp sin förträfflighet för rockkonserter.

När jag hör Mott The Hoople så tänker jag ofta på Magnus Uggla. Den bästa livekonsert han sett var just HoopleKåren i Stockholm 1971 och Uggla-låten Balladen Om 70-talets Största Rockband handlar om den. Textraderna "den där den där sångaren med det storburriga håret, det kunde lika gärna varit ja" och "när jag nu står på scenen, så minns jag varje gång, när sångarn med den spruckna rösten sjöng: When My Mind's Gone" refererar såklart till Ian Hunter. Uggla var, åtminstone tidigt i karriären, ett stort fan av engelsk glamrock i allmänhet och Hunters gäng i synnerhet.

Någon Uggla ser jag inte inne på den slutsålda Nalen men väl många andra gubbs i 60-årsåldern. Det är minst 90% män och förmodligen ingen under 40 bland publiken men äldst av alla är huvudmannen själv som fyllde 77 i somras. Det kan man omöjligt tro när han spänstigt intar scenen i sina karakteristiska solglajjor och hänger på sig sträng-oket över de gråblonda lockarna. The Rant Band ser mest ut som om några herrar från banken satt ihop ett band för att rocka loss lite på firmafesten. Förutom gitarristen Mark Bosch då som har rockposerna i ryggmärgen och han skulle garanterat placera sig högt i en Mick Jagger look-a-like tävling. Svänger gör de hur som helst.

Once Bitten Twice Shy har det gjorts en och annan cover på genom åren (Status Quo och Great White bland andra) men ingen klår Hunters original från 75 som smygs igång lite försiktigt avskalat innan den växlas upp till en gungig boogiestänkare.

Mittakten blir en aning slätstruken och tungfotad där jag står och suktar efter Hoople-fyrverkerier. Ett vackert broderi som Michael Picasso släpper in frisk luft bland alla midtempolåtar. Ljud och ljus är som alltid till smakfull belåtenhet på Nalen som borde köra ännu fler rockkonserter – utan tvekan Stockholms finaste konsertlokal i konkurrens med Berns. Velvet Undergrounds Sweet Jane höjer tempot och det bjuds upp till lite återhållsam dad dancing på sina håll bland måndagspubliken.

När den skönt Roddan-raspige Ian pratar om en gitarr han köpte 1953 när han var 14 år känner vi alla att den här killen har varit med ett tag. I Life träffar han mitt i prick

"I can't believe after all of these years
You're still here and I'm still here"

Grin-Olle i mig vaknade till när jag innan konserten ser att Roll Away The Stone saknas i setlisten. Därför blir jag lika förvånad som glad när den sällar sig till finalens Mott-frestelser All The Way From Memphis och All The Young Dudes. Überkompetent glamrock framfört av rockbranschens vitalaste 77-åring, tackar!

Men vart var Magnus Uggla?

BILDGALLERI

BETYG : RB-Betyg-7_10
SKRIBENT: Fredrik Blid (fredrik.blid@rockbladet.se)
FOTOGRAF: Roger Johansson (roger.johansson@rockbladet.se)
KONSERT: Ian Hunter & The Rant Band
ARENA: Nalen, Stockholm
DATUM: 2016-11-21
BÄST: Trissen i ess i Mott The Hoople-finalen
SÄMST: Pisspausen i mitten av konserten

MER INFO OM IAN HUNTER:

HEMSIDA FACEBOOK
 

 

Relaterade artiklar