Dennis Skoog som är REFUELS gitarrist sedan vintern 2013 har alltid haft ett nära förhållande till musiken. Uppvuxen med en pappa som själv var musiker föddes han likt många andra in i det, skillnaden är dock att hans pappa, Magnus Skoog spelade bas och var på den tiden med i ett dansband.
När Dennis var liten fick han ofta följa med på spelningar som var i närheten av Norrköping där han är uppvuxen och intresset för instrumenten och musiken började. Det första rockbandet som han fastnade för var inga mindre än Guns N´ Roses.
– Det var när jag såg Slash spela gitarr, som jag visste, att det var instrumentet för mig. Han såg så cool ut och spelade bra, det var det jag fastnade för främst.
Än idag är bandet hans förebilder på alla sätt och vis, men även om inspirationen till att börja spela kom från just GN´R, så har även band som Aerosmith och Pantera satt sina spår hos Dennis. Första gången som han tog upp gitarren och började spela på riktigt var på mellanstadiet, då tog han även några gitarrlektioner som inte gav något. Läraren, som Dennis hade, ville spela mer klassisk gitarr och enbart akustisk, vilket innebar att eleverna knappt spelade något.
– Det vi lärde oss var att sitta på en pall och spela gitarr, sedan ville han lära oss spela lilla snigel, vilket inte var så intressant.
Istället började Dennis med elgitarr, något som även det alltid har funnits tillgängligt, men berättar att han spelar akustiskt också. Elgitarr är dock det som passar honom bättre, både stilmässigt, men också för att han tycker att det är roligare då solona är köttigare och häftigare. Att sitta hemma och spela är något som Dennis gärna gör när det finns tid över. För honom finns det egentligen inget annat är musiken, som har blivit en stor del av hans liv. Något som jag märkt både under tidigare intervju, men även denna gång är att Dennis av naturen är en blyg person och inte gärna ofta tar ögonkontakt. Gör han det följs det oftast av ett blygt leende, är man ensam med honom är det lättare att få kontakt. På frågan om han tycker det är lättare att uttrycka sig genom musiken blir svaret ja.
– Jag har svårt att prata med människor, så därför är det lättare att ta fram gitarren och spela med folk. På scenen så behöver jag inte prata med någon, då bara spelar jag.
Som en av bandets låtskrivare berättar han att oftast börjar det med en idé som tas med till replokalen och som bandet sedan jobbar vidare på tillsammans. Ibland räcker det med en timme och så är låten klar och allt som oftast bygger det på olika riff som någon kommit på, men som de inte kommer framåt med. Detta gör enligt Dennis så att allas olika influenser kommer med. Inspirationen däremot kommer när den behagar, att bara sätta sig ner för att skriva fungerar inte.
– Oftast brukar jag bara plocka upp gitarren och spela för att sedan bygga vidare på melodierna. Det går inte att säga till sig själv att nu ska du skriva en låt, för mycket bygger på själva känslan i melodin.
Eftersom Dennis visat att han är en otroligt talangfull gitarrist, men även låtskrivare och har många idéer, skulle han även kunna ha en lovande solokarriär framför sig. Men just nu känns det enligt honom själv, bättre att ha stöd från andra, som befinner sig i samma skede av musikkarriären.
– Jag har mycket musik i huvudet som inte bara är rock, så tanken på att skriva låtar åt andra finns där. Skulle en låt inte passa mig, då skulle jag nog ge bort den eller sälja den.
Han berättar att hemma hos hans föräldrar finns ett piano som han ibland spelar, på för att få utlopp för all musik som finns inom honom. Förutom gitarr kan han även spela lite bas, men enligt Dennis själv är det bara på den nivån som gör att han kan hålla takten och spela in hemma på datorn. Eftersom att han precis har köpt ett eget hus finns planer på att bygga en egen studio i en gäststuga som finns på tomten. Den är bara 15 kvadratmeter, men det räcker för att kunna ha ett trumset och annan rekvisita som behövs för att göra själva förproduktionen av demos själv. Intresset för att spela in andra band finns inte, snarare handlar det om att detaljerna i musiken är svårare att höra i replokalen. Dennis första elgitarr beskriver han som en dålig Fender Starcaster som hans pappa gav honom när han bytte in en bashögtalare mot en gitarr. Men den allra första gitarren som Dennis spelade på var hans mammas akustiska, nylonsträngade gitarr. Denna typen av strängar gör det lättare för den som spelar att trycka ner dem.
I grunden är Dennis utbildad bilmekaniker, men arbetet med musiken har utvecklat hans ambitioner gällande vart han vill komma med musiken. Men det skulle dröja tills han var runt 18 år gammal innan han började spela med sitt första band, innan dess spelade han mest ensam.
– Jag vet inte varför det dröjde så länge, till mesta del beror det nog på att jag i tonåren inte trodde det skulle leda till någonting. Att inte vara tillräckligt bra för att kunna utvecklas inom gitarrspelandet.
Synen idag är som tur var annorlunda och förhoppningen om att en dag kunna leva på musiken, även om det krävs ett extrajobb är ett av målen. Men vägen dit han kommit idag med REFUEL har inte alltid varit självklar. Problemen inom bandet har mest berott på att det har saknats medlemmar, men det märks att han ser en ljus framtid framför sig.
– Tänker man tillbaka fyra år bakåt i tiden så känns det overkligt att vara här idag. Då hade jag aldrig kunnat tro att jag skulle vara i en studio, som ägs av Martin Sandvik, från Hardcore Superstar för att spela in.
Mitt i allt hörs ett högljutt skratt från kontrollrummet och stämningen i rummet vi sitter i blir mer avslappnad. Men det märks tydligt på Dennis, att han tar möjligheten det innebär att vara här på stort allvar. För honom innebär det att vad som helst kan hända och lärdomarna som han tar med sig härifrån gör att låtarna ser annorlunda ut.
– Vi började repa in låtarna i torsdags, då var tempot mycket högre och lite råare. Men Martin drog ner farten och det var inte förrän vi la på gitarren som vi förstod varför, känslan är en helt annat nu.
Svårigheten med att skriva en låt som man sedan lever med under en period kan vara ett känsligt ämne, speciellt om någon utifrån kommer och vilja ändra den. Men Dennis berättar att även om det kan kännas lite jobbigt, så hjälper det på många sätt och även vidgat hans syn på låtarna. I och med att det är mycket som står på spel är också kraven på medlemmarna annorlunda, något som ger dem mer att sträva mot. Enligt Dennis har de tidigare alltid gjort saker enligt sina egna villkor, men att det känns bättre att ha någon annan som sätter press på dem. När bandet får sitt skivkontrakt kommer det att underlätta för dem att distribuera skivan och göra reklam, allt sådant får bandet sköta själva idag.
– Det får det att kännas som att det arbete vi lägger ner är något vi kommer få ut mer av. Låtarna som vi spelar in nu är mer stabila och svängiga, alla i bandet har den potential som behövs. Men vi kommer alltid att fortsätta utvecklas.
När jag och min fotograf anlände till studion satt Dennis ensam och spelade på en svart gitarr, närmare bestämt en Les Paul Studio 2012. Eftersom gitarrer är ett stort intresse för Dennis ombeds han att berätta om gitarren. Det visar sig att kvalitetsmässigt är den som en standard gitarr av märket Gibson, kroppen är gjord av trä och har mickar. Men ska man vara petig saknas det detaljer gällande utseendet. Gitarren han håller i är solid lackad i svart färg och det saknas inlays, det vill säga lister som är gjorda i plats eller elfenben som limmas runt gitarrens kropp. Han beskriver den som en bra gitarr att spela in på eftersom att den har en bra känsla, halsen är ganska tjock och den har en bra vikt. Hans svar på frågan om hur mycket den väger tar form genom att han helt plötsligt langar över den och ber mig avgöra. Tydligen gör det inget om den tappas, vilket jag uttrycker min rädsla för. Att trasha stället med gitarren är han inte sen att haka på, men eftersom detta skulle senarelägga inspelningen avstår vi. Vid närmare inspektion syns ett klistermärke föreställandes den klassiska GN´R-loggan på baksidan, förebilderna hålls med andra ord alltid så nära som möjligt. Dennis går grundligt igenom gitarrens olika delar efter att ha fått tillbaka den och berättar om volymknapparna för mickarna, som styrs av en pytteliten spak på gitarren. Med en bakgrund som violinist måste frågan om strängarna är samma som på fiolen ställas, då instrumenten liknar varandra. Det visar sig att de är omvända och förvirrande nog sitter E-tonen både sitter och underst. Dennis förklarar att det är oktaver av samma ton, E:et längre ner är ljusare och den andra mörkare. Standard stämningen på en sexsträngad gitarr är nerifrån låga E, A ,D ,G B, E. men på just denna gitarren är E:et stämt så att det ska låta på ett köttigare sätt så att det passar Jonas sång bättre.
– Jag som gitarrist anpassar mig mycket efter Jonas, eftersom han är sångare. Om inte han kan sjunga till melodin, då är det meningslöst. Men det går alltid att lösa på något sätt, ifall det är nåt som är för svårt, för att det ska gå att spela på halsen.
En lösning är att stämma ner alla strängarna, något han demonstrerar genom att plugga in gitarren i högtalaren och spela akustiskt. Tyvärr tar det slut alldeles för snabbt och Dennis förklarar att ett vanligt rockackord består av tre toner, att man genom att stämma ner en sträng spelar istället bara spelar på två strängar. Medans han spelar rör fingrarna knappt vid instrumentet, ytterligare ett sätt att anpassa sig på. Men det är inte lätt att lära sig och det finns mycket att jobba med för att komma på rätt lösningar.
– Allt är svårt i början innan man har lärt sig det. Helt ärligt så handlar det bara om att påminna sig själv om att spela på ett annorlunda sätt och öva mycket.
Skribent: Gabi Mattsson (gabi.mattsson@rockbladet.se)
Fotograf: Jimmie Sonelius (jimmie.sonelius@rockbladet.se)
