BulletRain förmedlar skarp ärlighet genom What You Fear The Most

BulletRains senaste album What You Fear The Most är den perfekta mixen av äkta känslor och ärliga sanningar. Lika brutalt och vasst som 1980-talets största blottar BulletRain sitt innersta genom text och melodi och lämnar ingen oberörd.

Memory Lane inleds med hårda slag på trummornas virvlar, de spända gitarrerna mynnar ut i elektriska slingor som följs upp av en ljus, mjukt bedjande röst. Bilden av en förfallen stad, präglad av synd och rå dogm som Sunset Strip på 1980-talet frammana genom de allt tyngre slagen, vid en närmare genomlysning verkar det som om trummisen faktiskt hängt vikter som tynger ner hans händer än mer. Och det slutar inte där, den hänsynslösa basen tvingar ner gitarrerna till mörkare toner som kompas fint av en röst som sjungs med magstödet och backas upp av en snygg, nattsvart backup sång. Hela låten stämplas hårt av känsla och tempoväxlingar, det är snygga riff i dur och moll som vävs samman och matchar sångrösten riktigt bra. Mitt i låten tar det gemensamma, melodiska riffet slut och knuffas undan till förmån för trummorna och en ljust klagande gitarr vars strängar attackerar lika snabbt som en huggande kobra. Ett skrik mynnar ut och blir ett med den elektriska gitarren mot slutet, för att sedan övergå i pratsång, mycket likt en av de största när han var som bäst.

We Salute You däremot har influenser från vad som liknar 80-talets lite poppigare toner, cymbaler och virvel är i fokus när det gäller trummorna och de snabba slingorna av knäppande och rivande gitarrer skuffas undan till förmån för basen. Nu är det mer känsla i rösten och det är med en hänförande perfektion som sången anpassas till låtens tempo, samtidigt som det är tydligt att basen styr över de andra instrumenten. En fin låt som hyllar dom som fortsätter kämpa trots att förutsättningarna nästan är obefintliga. Om man känner till bandets historia kan man se mycket ta form i låten, en hyllning till både dem själva, men även alla andra som befinner sig i samma situation som de en gång vistades i. Basen och gitarrerna skapar ett demolerande sound som sedan mynnar ut i ett magnifikt gitarrsolo. De allra ljusaste tonerna på gitarren balanseras sedan fint upp av bas och virvel på trummorna, men även basens mörkaste toner finns där.

Love Lies inledande sound påminner om en härlig mix av keyboard och gitarr, återigen hör man tydligt basen på trummorna som påminner om bankande nävar. En mörkare röst höjs till ljusare toner i refrängen, men något saknas. Det är ett bra spår, men inte lika starkt som de andra, detta även om melodierna är riktigt snyggt placerade och matchar sången bra, så fastnar den inte lika snabbt som resterande spår. Tyvärr är detta en låt som istället för att spelas in på skiva, borde ha spelats in från en livespelning då låten är mycket bättre live. Far Away har utan tvekan den mest känslosamma texten, otroligt vacker och ren text, melodin har riff som påminner om akustiska gitarrer som sedan när rösten höjs uppåt av de bastanta trummorna som med två slag på virveln och ett på basen skapar en dekorativ variation. Blandningen av styrka och uppgivenhet tar sig form, men får bitande motstånd av de arga och snabba gitarrerna som rastlösa eggas upp av basen som ingriper med allt tyngre börda. Ett fint spår som berättar om ett avslut, att vända ryggen åt en stad som en gång visste ditt namn, men inte vem du var. Personen i texten låter drömmarna vara det som sakta för honom/henne långt bort. Fluktuationen mellan skrik som stundtals är så arga, at de nästan är metalliska blir stundtals mjukare, en bestämd sångröst som gör detta spåret till en stor favorit.

Wet, Tired and Lonley tar återigen ett hårt grepp om mixen mellan lite poppigare sound, men regerande krökar av hårdrock. I början låter det nästan som om ett sandkorn trillar ner för ett timglas, mäktig körsång återkommer gång på gång vilket passar låten. Basen styr felfritt med sina långa, diffusa riff och pekar ut riktningen för trummorna och gitarrerna som snällt följer, även om de stundtals gör fräcka avstickare. Låten är svår att beskriva exakt med ord, för det händer väldigt mycket i den och många olika melodier klistras samman på ett genialiskt sätt genom sången. Den har något som gör att man fastnar för den vid första lyssningen och sedan återkommer till spåret gång på gång, men vad det är förblir en gåta. Old Lighthouse är den låt som efter varje spår har spelats igen, början är ansenligt komponerad och det låter som g-strängen på en fiol sätter ton. När sedan den akustiska gitarren kommer in och tar över en minut in i låten och trummornas första slag regnar ner, börjar den mörkt kusliga rösten locka dig närmare för att förmedla den värsta skräcken av dem alla. Trots varningarna som texten förmedlar förleds lyssnaren till att besöka den mörka fyren som hyser mörkret som stjäl allt ditt ljus. Gitarrerna är snitsigt lagda med små korta solon här och där, trummorna däremot håller ett helt annat tempo och när basen slår till med snärtande, piskande riff höjs extasen och exploderar med sången. Ett ljust skrik läggs sedan över för att tas över av klagande gitarrer som avgör ditt öde i samma sekund du lägger handen på dörrhandtaget. Karaktärerna får liv genom rösten och melodierna på ett skrämmande sätt, ljuset finns där, men mörkret är det som kontrollerar varenda detalj.

Albumet består uteslutande av toner som är genomarbetade till den punkt då det inte kan bli bättre. Vartenda slag på trummorna är uttänkta att slå till vid rätt tillfälle och basen samt gitarrernas riff och slingor har pressats till punkten då det endast kan sluta med minutiös fulländning. Sången utmanas att ta sig över sina egna gränser och variationerna skapar fina sound till varje spår. Även om det genomgående är melodierna som instrumentalt styr, så låter de sången få eget liv och göra som den vill, ett riktigt bra album som genom att ta olika fragment av medlemmarnas liv, berättar många olika historier på ett vederhäftigt sätt. 

SKRIBENT:  Gabi Mattsson (gabi.mattsson@rockbladet.se)
BAND: BulletRain
ALBUM: What You Fear The Most
RELEASEDATUM: 2016-09-23
SKIVBOLAG: Metal Heaven
BÄSTA LÅTARNA: Far Away, Memory Lane och Old Lighthouse

BETYG: RB-Betyg-10_10

TRACKLIST

1. Memory Lane
2. Love Lies
3. Can't Get Away
4. Fight With Me
5. We Salute You
6. Feed The Fire
7. Wet, Tired & Lonely
8. Old Lighthouse
9. Fear
10. Far Away

BANDFAKTA – BULLETRAIN

MEDLEMMAR

Sebastian Sundberg – Vocals
Mattias Persson – Lead Guitar
Robin Bengtsson – Rhythm Guitar
Jonas Tillheden – Drums
Niklas Månsson – Bass

DISCOGRAPHY
JOHNNY GONE BAD EP – 2007
TURN IT UP!! – 2009
EVEN WITH MY EYES CLOSED (digital single) – 2011
START TALKING – 2014
WHAT YOU FEAR THE MOST – 2016

HEMSIDA FACEBOOK YOUTUBE

Relaterade artiklar